Nyhetsbanken: Världsordningen och synen på globaliseringen

Världens tio största ekonomier 2030 .

Processen för att förändra den monopolära världsordningen till en multipolär sådan, efter konflikten i Ukraina, är på väg in i ett nytt skede.

USA, som en (men inte längre den enda) av världens ledande stormakter, verkar inte ha någon strategi som passar in i den globala trenden, skriver den serbiska säkerhetsexperten Dragana Trifković.

I de amerikanska strategiska dokument som bestämmer utrikespolitikens doktrin, finns en idé om att återvända till världsdominans, vilket bokstavligen betyder att omdirigera de globala processerna i den motsatta riktningen. Under rådande omständigheter, verkar en sådan idé orealistisk, särskilt om man tar i beaktande det faktum att USA inte längre har den politiska, ekonomiska eller militära kapaciteten att verkställa det. Omfördelningen av makten i världen har lett till Kinas ekonomiska dominans, så väl som till Rysslands militära dominans.

Den en gång så starka enigheten mellan de europeiska länderna har utvecklats till en svag allians i vilken det råder ett ökande avstånd mellan USA, Storbritannien, Australien och Kanada å ena sidan, och EU å den andra. Det är uppenbart att det i saknas enighet i flera frågor, när vi pratar om EU. Världens viktigaste valutor går främst i triangeln mellan USA, Ryssland och Kina, medans EU’s roll när det kommer till världsvaluta inte håller samma nivå som tidigare.

Av detta skäl är EU, fast knutet till USA som det är, i farozonen att bli ett oundvikligt offer [collateral damage] i intressekonflikten mellan USA å den ena sidan och Ryssland och Kina å den andra.

Den föreliggande konflikten i Ukraina kommer att leda till en acceleration av trenderna i världen som förmodligen inte kommer att vara fredlig. Enligt min åsikt är konflikten i Ukraina inte en konflikt mellan Ryssland och Ukraina, utan en konflikt mellan Ryssland och USA och NATO. Den ryska federationen försökte få till ett avtal med USA genom diplomati, och insisterade på sitt krav för att uppnå säkerhetsgarantier.

Moskva har i flera år varnat för att NATOs expansion mot Rysslands gränser betraktas som en fara för dess egen nationella säkerhet. Trots att Västmakterna lovade Gorbachev vid det kalla krigets slut och i början på avspänningen i den USA-Ryska relationen, att de inte skulle expandera mot öst, integrerade de sydöstra Europa i NATO på mycket kort tid, tillsammans med delar av de forna Sovjetrepublikerna.

Nya utmaningar vad gäller säkerhet kräver ett slut på konfliktpolitik och respekt för verkligheten i form av de nya världstrenderna, så väl som på nödvändigheten av att hitta en politisk kompromiss mellan USA, Ryssland och Kina.

Sanktionspolitiken kan leda till Västvärldens självisolering. Som det nu visat sig, har det lett en fullständig förstörelse av relationerna mellan USA och Ryssland, egentligen ett upphörande av Rysslands beroende av det centraleuropeiska ekonomiska systemet. Ryssland har strategiskt flyttat till det ekonomiska samarbetet med Kina. Och de alternativa politiska, ekonomiska och militära organisationerna som BRICS, den Eurasiska Ekonomiska Unionen, SCO (Shanghai Cooperation organization, som representerar 3,2 miljarder människor, medan G7 endast representerar 778 miljoner. ö.a.), CSTO (den Kollektiva Säkerhetsavtalsorganisationen - en sammanslutning av postsovjetiska stater ö.a) och dylika, kommer att bli allt viktigare i den globala processen.

Att reducera spänningen på en global nivå kan leda till en ny världsfred, om USA accepterar samarbete och överger sin orealistiska idé att åter försöka dominera världen.

Internationella institutioner som etablerades efter andra världskriget har på grund av de tidigare nämnda motsägelserna inte kunnat fullfölja sina uppdrag.

Enligt min åsikt kan globaliseringen fortsätta på samma kurs utan att pådyvlas ideologin om globalism, vilken uppenbarligen inte accepteras av alla internationella aktörer. Det skulle leda skapandet av nya ytor av inflytande för olika krafter i olika regioner, utan att skapa barriärer och uppdelning i block som det var under det kalla kriget.

Under rådande omständigheter, när det skett en spridning av maktkoncentrationen, är det svårt att skapa nya järnridåer. Om det hände, skulle effekten bli en självisolering av en specifik region, i detta fall högst troligt Europa. Det skulle leda till negativa fenomen i Europa och till dess förfall.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att det fortsatta flödet till stora delar beror på USAs förmåga att ta på sig en mer konstruktiv roll som utesluter konfliktpolitik och sanktioner. Det skulle medföra en mer avspänd position för Europa och en möjlighet att fortsätta utvecklingen av en suverän multi-vektorpolitik, som inte skulle utesluta samarbetet med Ryssland och Kina.

Dragana Trifković, Chef för Centrum för Geopolitiska studier, Master of Science in Security Management, Universitetet i Belgrad