Varför folkomröstningarna i Ukraina är en stor sak

Folkomröstningen 23-27 september i regionerna Donbass, södra Cherson och Zaporozje i Ukraina om deras anslutning till Ryska federationen är, i första hand, ett utövande av ursprungsbefolkningens rätt till självbestämmande, skrev den indiske veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar på sin blogg 22 september.

Denna befolkning förkastar den väststödda regimförändringen i Kiev 2014 och framväxten av extrema nationalistiska krafter med nynazistiska uppfattningar inom maktstrukturen.

Men den har också andra dimensioner. Med all sannolikhet kommer omröstningen sluta med ett överväldigande stöd för anslutning till Ryssland. I Donbass ställs en enkel fråga: "Stödjer du DNR:s inträde i Ryska federationen som en del av Ryska federationen?" För Cherson och Zaporozjekosackerna innebär folkomröstningen tre på varandra följande beslut: avskiljande av dessa territorier från Ukraina; bildandet av en oberoende stat; och dennas inträde som del av Ryska federationen.

Under 2014 slutfördes alla rättsliga förfaranden för anslutning av Krim och Sevastopol till Ryska federationen på fyra dagar. En snabb process kan förväntas även denna gång. Det finns ett enormt massstöd i Ryssland för återförening med den etniskt ryska befolkningen i de östra och södra regionerna av Ukraina som har drabbats av svår förföljelse under den senaste 8-årsperioden, inklusive brutalt våld i händerna på extremistiska ukrainska nationalistiska element som haft kontroll över statsapparaten. Det har varit en väldigt känslomässig fråga.

Under tiden efter det kalla kriget släpptes självbestämmandets ande först ut ur flaskan av väst under upplösningen av det forna Jugoslavien. Även om USA var en anhängare av Kosovos utbrytning från Serbien så långt tillbaka som 2008, har territoriet ännu inte erkänts av FN. Serbien avvisar utbrytningen trots ihållande västerländska påtryckningar.

Med detta sagt kommer Kosovos prejudikat inte att stoppa västmakterna från att fördöma anslutningen av de ukrainska regionerna till Ryska federationen.

Den stora frågan idag handlar om hur Ryssland resonerat. President Vladimir Putin har säkert tagit hänsyn till att anslutningen av de "ryska regionerna" i östra och södra Ukraina är ett oerhört populärt beslut bland den inhemska opinionen. De mest avslöjande (och auktoritativa) kommentarerna i ämnet har kommit från förre presidenten Dmitrij Medvedev.

Medvedev skrev i sin Telegram-kanal: "Folkomröstningarna i Donbass är av stor betydelse inte bara för ett systemiskt skydd av invånarna i LNR, DNR (Donbass) och andra befriade territorier, utan också för återställandet av en historisk rättvisa”.

Enligt Medvedevs åsikt förändrar dessa folkomröstningar "fullständigt inriktningen för Rysslands utveckling under flera decennier”. Han tillägger: ”Och inte bara för vårt land. För efter att de (folkomröstningarna) hållits och de nya territorierna har accepterats av Ryssland, kommer den geopolitiska omvandlingen i världen att bli oåterkallelig”.

Och viktigast av allt, varnar Medvedev, "Ett intrång på Rysslands territorium är ett brott, som kommer att rättfärdiga alla självförsvarets maktmedel”.

Dessutom säger han, att så snart annekteringsprocessen för de nya territorierna är klar, "kommer inte en enda framtida ledare för Ryssland, inte en enda tjänsteman, att kunna ändra dessa beslut. Det är därför dessa folkomröstningar är så fruktade i Kiev och i väst. Det är därför de måste genomföras”.

Vad som står klart är att Ryssland har gett upp hoppet om en förhandlingslösning. Moskva var till en början optimistiskt om att Kiev skulle förhandla, men den bittra erfarenheten visade sig vara att president Zelenskij inte är en fri aktör. Det är Biden-administrationen som håller i stoppuret för proxykriget. Och Washingtons tidslinje är knuten till syftet att försvaga och bryta ned den ryska staten, vilket har varit USA:s yttersta mål. Vi får inte glömma att Joe Biden spelade en central roll i att installera den nya regimen i Kiev 2014 och i att forma om Ukraina till en anti-rysk stat.

Det räcker med att säga att folkomröstningen är Rysslands enda tillgängliga handlingssätt under omständigheterna, medan Kiev intar en maximalistisk position rekommenderad av USA, Storbritannien och Polen.

Anslutningen av Donbass, Cherson och Zaporozje skapar en ny politisk verklighet, och Rysslands partiella mobilisering på ett parallellt spår är tänkt att ge en militär bas för den. Anslutningen innebär ett paradigmskifte såtillvida att eventuella ytterligare attacker mot dessa regioner när de blivit delar av Ryssland kan tolkas av Moskva som attacker mot Rysslands territoriella integritet och suveränitet.

Utan tvivel kommer Kievs hänsynslösa attacker på civila och civil infrastruktur i Donbass, Cherson och Zaporozje att utlösa ryska reaktioner. Varje attack kommer att betraktas som aggression och Moskva förbehåller sig rätten att ge ett ”adekvat” svar. Det faktum att den ryska utplaceringen av trupper i dessa territorier kommer att utökas avsevärt och uppgraderas signalerar en beredskap att använda våld.

Samtidigt kommer Rysslands speciella militära operationer att fortsätta tills de angivna målen är uppnådda. Vilket innebär att ännu fler territorier kan komma under rysk kontroll, vilket kommer att skapa alltmer nya fakta på marken eftersom dialogspåret saboterats. Och naturligtvis kommer allt detta att utspela sig i en tid när Europa går in i en recession, en baksmälla från sanktionerna mot Ryssland. Det är osannolikt att den europeiska allmänheten vill att deras regeringar ska gå i krig med Ryssland för Ukrainas skull. Kiev och dess instruktörer i Washington och London bör tänka över allt detta mycket, mycket noggrant.

Pentagons talesman Patrick Ryder har reagerat på följande sätt:

”Ingen kommer att ta sådana falska folkomröstningar på allvar och USA kommer säkerligen inte att erkänna deras resultat. Hur kommer detta att påverka vårt och det internationella stödet till Ukraina? Det kommer inte att påverka det på minsta sätt, vi kommer att fortsätta att arbeta med Ukraina och våra internationella partners för att ge Ukraina nödvändig hjälp för att skydda sitt territorium”.

Det är ett tillräckligt undflyende uttalande klätt i modiga ord. Varken Pentagon eller det ryska militärkommandot kommer att riskera att föra en politik till randen av krig. Det är därför troligt att anslutningen av de nya territorierna till Ryska federationen inte kommer att utmanas militärt av USA eller Nato.

Som sagt, Ryssland är redan i krig med Nato, som försvarsminister Sergej Sjojgu sa, och då inte i första rummet vad gäller vapenleveranserna, som "vi hittar sätt att motverka", utan mer när det gäller de västerländska system som används – kommunikationssystem, informationsbehandlingssystem, spaningssystem och satellitunderrättelsesystem.

Summan av kardemumman är att anslutningen av Donbass-, Cherson- och Zaporozje-regionerna till Ryska federationen är ett oåterkalleligt steg som inte kan eller kommer att kommer att ändras så länge Ryssland förblir en självständig stat, som Medvedev betonade. USA – och det kollektiva väst och NATO – vet detta. Enkelt uttryckt har Natos proxykrigsalgoritm blivit föråldrad och bör läggas på museihyllan.

CIA:s analogi med 1980-talets afghanska jihad håller inte längre, om den någonsin gjort det. I själva verket har Ryssland undvikit att hamna i ett ukrainskt "träsk" i Ukraina och är på väg att vända Natos spel över ända.

I Putins tal till nationen på onsdagen sa han:

"I händelse av ett hot mot vårt lands territoriella integritet och för att försvara Ryssland och vårt folk kommer vi utan att tveka använda alla vapensystem som är tillgängliga för oss. Det här är ingen bluff”.

Putin sa också att Ryssland har överlägsen kärnvapenattackkapacitet.

För att ytterligare understryka uttalandet lyfte Moskva idag på förlåten för sin senaste interkontinentala robot, Sarmat. Resultatet av folkomröstningen ska fastställas senast 5 dagar efter sista omröstningsdagen (27 september), och anslutningen till Ryssland anses godkänd om mer än 50 % av de röstande röstar för det. Betecknande nog har den ryska statsduman planerat att hålla plenarsessioner i Moskva den 27 och 28 september.

Av M. K. BHADRAKUMAR

Artikeln publicerades först på M. K. Bhadrakumars blogg.

Övers. Lennart Palm.