Västs farligt enkla berättelse om Ryssland och Kina

Joe Biden 26 mars 2022 om Rysslands president Putin.

Den överdrivna rädslan för Kina och Ryssland säljs till en västerländsk allmänhet genom manipulation av fakta, skriver Jeffrey Sachs. Han känner Ryssland från sin tid i Kreml som rådgivare åt Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin.

Sachs visar att den intellektuellt stringenta kritiken av USA:s aggressiva utrikespolitik finns i USA och inte i Europa. I Kreml arbetade han sida vid sida med svensken Anders Åslund som tillhör de fanatiska krigsivrarna.

Världen står på gränsen till en nukleär katastrof, inte till liten del beroende av att västerländska politiska ledare misslyckats med att vara ärliga om orsakerna till de eskalerande globala konflikterna. Den obevekliga västerländska berättelsen om att väst är ädelt medan Ryssland och Kina är onda är enkelsinnad och utomordentligt farlig. Det är ett försök att manipulera den allmänna opinionen, inte att ta itu med mycket verklig och pressande diplomati.

Europa borde reflektera över det faktum att en icke-utvidgning av Nato och genomförandet av Minsk II-avtalen skulle ha avvärjt detta hemska krig i Ukraina.

Den väsentliga berättelsen om väst är inbyggd i USA:s nationella säkerhetsstrategi . Den amerikanska kärntanken är att Kina och Ryssland är oförsonliga fiender som "försöker urholka amerikansk säkerhet och välstånd." Dessa länder är, enligt USA, "fast beslutna att göra ekonomier mindre fria och mindre rättvisa, att växa sina militärer och att kontrollera information och data för att förtrycka deras samhällen och utöka deras inflytande."

Det ironiska är att USA sedan 1980 har ingripit i minst 15 utomeuropeiska val (Afghanistan, Irak, Libyen, Panama, Serbien, Syrien och Jemen bara för att nämna några), medan Kina inte har varit med i något, och  Ryssland i ett (Syrien) bortom f d Sovjetunionen.

USA har militärbaser i 85 länder, Kina i 3 och Ryssland i 1 (Syrien) utanför fd Sovjetunionen.

President Joe Biden har främjat denna berättelse och förklarat att vår tids största utmaning är konkurrensen med autokratierna, som "strävar efter att främja sin egen makt, exportera och utöka sitt inflytande runt om i världen och motivera sin repressiva politik och praxis som en ett mer effektivt sätt att möta dagens utmaningar." USA:s säkerhetsstrategi är inte ett verk av någon enskild amerikansk president utan av det amerikanska säkerhetsetablissemanget, som till stor del är autonomt och verkar bakom en mur av sekretess.

Den överdrivna rädslan för Kina och Ryssland säljs till en västerländsk allmänhet genom manipulation av fakta. En generation tidigare sålde George W. Bush Jr allmänheten på tanken att USA:s största hot var islamisk fundamentalism, utan att nämna att det var CIA, med Saudiarabien och andra länder som hade skapat, finansierat och placerat ut jihadisterna i Afghanistan, Syrien och på andra ställen för att bekämpa USA:s krig.

Eller betrakta Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1980, som i västerländska medier målades upp som en handling av oprovocerad perfiditet. Flera år senare fick vi veta att den sovjetiska invasionen faktiskt föregicks av en CIA-operation utformad för att provocera fram den sovjetiska invasionen! Samma desinformation inträffade gentemot Syrien. Den västerländska pressen är fylld av anklagelser mot Putins militära hjälp till Syriens Bashar al-Assad med början 2015, utan att nämna att USA stödde störtandet av al-Assad med början 2011, med CIA som finansierade en stor operation (Timber Sycamore) för att störta Assad år innan Ryssland kom.

Eller mer nyligen, när talmannen i rpresentanthuset Nancy Pelosi hänsynslöst flög till Taiwan trots Kinas varningar, kritiserade ingen G7-utrikesminister Pelosis provokation, men ändå kritiserade G7-ministrarna hårt Kinas "överreaktion" på Pelosis resa.

Den västerländska berättelsen om Ukrainakriget är att det är en oprovocerad attack av Putin i strävan att återskapa det ryska imperiet.

Ändå börjar den verkliga historien med det västerländska löftet till sovjetpresidenten Michail Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas österut, följt av fyra vågor av Natos expansion: 1999, inkluderande av tre centraleuropeiska länder; 2004, med ytterligare sju, inklusive i Svarta havet och de baltiska staterna.

2008 förband sig Nato att utvidga till Ukraina och Georgien; och 2022 inbjöds fyra ledare i Asien och Stillahavsområdet till Nato för att delta i omringningen av Kina.

Inte heller nämner västerländska medier USA:s roll i störtandet av Ukrainas pro-ryska president Viktor Janukovitj 2014; att Frankrikes och Tysklands regeringar, som garanter för Minsk II-avtalet, misslyckades med att pressa Ukraina att fullgöra sina åtaganden; den enorma amerikanska beväpningen som skickades till Ukraina under Trump- och Biden-administrationerna i upptakten till kriget; inte heller USA:s vägran att förhandla med Putin om Natos utvidgning till Ukraina.

Naturligtvis säger Nato att det är rent defensivt, så att Putin inte ska ha något att frukta. Med andra ord, Putin bör inte bry sig om CIA:s operationer i Afghanistan och Syrien; Natos bombning av Serbien 1999; Natos störtande av Moammar Gaddafi 2011; Natos ockupation av Afghanistan i 15 år; och inte heller Bidens "blunder" att kräva att Putin avsätts (vilket naturligtvis inte var något galenskap alls); inte heller USA:s försvarsminister Lloyd Austin som säger att USA:s krigsmål i Ukraina är att försvaga Ryssland .

Kärnan i allt detta är USA:s försök att förbli världens hegemoniska makt, genom att utöka militära allianser runt om i världen för att begränsa eller besegra Kina och Ryssland. Det är en farlig vaneföreställning och en förlegad idé. USA har bara 4,2 % av världens befolkning och nu bara 16 % av världens BNP (mätt i internationella priser). Faktum är att den sammanlagda BNP för G7 nu är mindre än BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), medan G7-befolkningen är bara 6 procent av världen jämfört med 41 procent i BRICS.

Det finns bara ett land vars självdeklarerade fantasi är att vara världens dominerande makt: USA. Det är hög tid att USA erkänner de sanna källorna till säkerhet: intern social sammanhållning och ansvarsfullt samarbete med resten av världen, snarare än illusionen av hegemoni. Med en sådan reviderad utrikespolitik skulle USA och dess allierade undvika krig med Kina och Ryssland och göra det möjligt för världen att möta sina otaliga miljö-, energi-, mat- och sociala kriser.

Framför allt, i denna tid av extrem fara, bör europeiska ledare sträva efter den verkliga källan till europeisk säkerhet: inte USA:s hegemoni, utan europeiska säkerhetsarrangemang som respekterar alla europeiska nationers legitima säkerhetsintressen, särskilt inklusive Ukraina, men även Ryssland, som fortsätter att motstå Natos utvidgningar i Svarta havet. Europa borde reflektera över det faktum att en icke-utvidgning av Nato och genomförandet av Minsk II-avtalen skulle ha avvärjt detta hemska krig i Ukraina. I detta skede är diplomati, inte militär eskalering, den sanna vägen till europeisk och global säkerhet. 

23 augusti 2022

Jeffrey D. Sachs är universitetsprofessor och direktör för Center for Sustainable Development vid Columbia University, där han ledde The Earth Institute från 2002 till 2016. Han är också ordförande för UN Sustainable Development Solutions Network och kommissionär för FN:s kommission för utveckling. Han har varit rådgivare åt tre av FN:s generalsekreterare och för närvarande åt Antonio Guterres. Sachs är författare, senast, till " A New Foreign Policy: Beyond American Exceptionalism " (2020). Andra böcker inkluderar: " Building the New American Economy: Smart, Fair, and Sustainable " (2017) och " The Age of Sustainable Development " (2015) med Ban Ki-moon.