Varför riskerar Australien en konflikt med Kina?

En förenad flyg och flottstyrka från Australien genomkorsar Sydkinesiska sjön.

Australiens premiärminister Anthony Albanese har ärvt sin föregångares hårda hållning mot Kina och utmanar dess maritima anspråk i Sydkinesiska sjön i namn av "friheten att navigera".

Albaneses regering borde vara ärlig mot sitt folk om Australiens roll i USA:s strategi för att innesluta  Kina, skriver Mark Valencia i Asia Times.

Bör Australien riskera militär konflikt med Kina genom att fälla flygunderrättelsesonder längs Kinas kust och att delta i möjliga ”frihet att navigera”-operationer (FONOPs) som utmanar Kinas maritima anspråk, allt till stöd för USA:s strategi att hålla tillbaka Kina? Om så är fallet, varför?

Den framstående australiske analytikern Rory Medcalf har sammanfattat Australiens intressen i Sydkinesiska havet som "regler, balanseringar och livlinor”. Han säger att Australiens militär är där för att Australien är en stor handelsnation, en regional sjöfartsaktör inom internationell rätt, en medelstor makt som drar nytta av skyddet av normer och internationell rätt, en partner till sina asiatiska grannar och en allierad till USA.

Låt oss undersöka dessa motiv och bedöma om något av dem ensamt eller alla tillsammans är tillräckliga för att motivera risken för politisk, ekonomisk och militär konflikt med Kina.

Navigationsfrihet
Till att börja med passerar bara cirka 20 % av Australiens export genom Sydkinesiska havet, inte två tredjedelar, som landets försvarsdepartements vitbok påstår. Även om detta fortfarande är en stor del, går det mesta till Kina och kommer sannolikt inte att avbrytas av Peking i fredstid. Vidare finns det en alternativ väg tillgänglig mellan östra Australien och Japan och Sydkorea som passerar öster om Filippinerna.

Ännu viktigare, Kina har inte hotat den kommersiella navigationsfriheten. Idén om att Kina gör det eller kan göra det är resultatet av en smart sammanblandning av USA:s frihet för kommersiell sjöfart med frihet för militära passager för att hota och spionera.

Kina anser att vissa av dessa senare aktiviteter bryter mot den skyldighet länder har enligt FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) att ta vederbörlig hänsyn till Kinas rättigheter och intressen i dess exklusiva ekonomiska zon (EEZ). USA har inte ratificerat UNCLOS men tillämpar ändå sina egna tolkningar av avtalet. Vill Australien verkligen riskera en militär konflikt med Kina för denna USA:s sammanblandade och politiserade princip?

Medcalf säger att Australien är en medelstor makt och en allierad till USA. Men det är det som är problemet. Australien är enbart en medelstor makt men riskerar en stormakts vrede – Kinas – på uppdrag av sin allierade USA.

Skulle Australien göra detta på egen hand om landet inte vore en allierad till USA? Om inte, varför sticker landet ändå ut nacken? Borde inte Australiens fokus ligga på att övervaka och försvara sina egna och närliggande vattenvägar snarare än att samla in underrättelser längs Kinas kust?

Där Medcalfs resonemang spårar ur är när han påstår att Australien är där för att visa sitt stöd för normer och internationell lag.

För det första har dess allierade – USA, som Australien stöder och hjälper i Sydkinesiska sjön inte ratificerat havsrättskonventionen UNCLOS som landet använder för att motivera sin närvaro.

Dessutom är Australien knappast självt något lysande exempel när det gäller att följa internationella regler. Landet bryter också mot UNCLOS regler genom sitt krav på att Heard- och McDonald-öarna ingår i dess exklusiva ekonomiska zon och sitt obligatoriska krav på lotsning för utländska fartyg som passerar genom Torressundet. Men mest pinsamt för Australien i detta avseende är hur landet beter sig i sin maritima gränstvist med Östtimor.

Ändå, som en symbol för hyckleriet, anslöt sig den australiske ambassadören i Filippinerna, Steven Robinson, till USA:s utrikesminister Antony Blinken och förmanade Kina att följa UNCLOS regler: "Respekt för internationella lagar, inklusive UNCLOS, är grundläggande för fred, välstånd och stabilitet i regionen”.

Även om den kommentaren tydligt var riktad mot Kina, borde den lika väl kunna riktas mot både USA och Australien.

Regionala partnerskap
Slutligen citerar Medcalf Australiens partnerskap med sina asiatiska grannar. Efter den senaste farliga incidenten mellan kinesiska och australiska stridsflygplan nära de av Kina kontrollerade Paracelöarna, erkände det australiska försvarsdepartementet att Australien ”under årtionden har genomfört havsövervakningsaktiviteter i regionen”.

Den ursprungliga ursäkten för närvaron av australiska ISR-flygplan (flyg för underrättelser, övervakning och spaning) över Sydkinesiska sjön var det s.k. Five Power Defense Arrangement (FPDA). Men denna organisation har förvanskats från en pakt för att skydda Malaysia och Singapore efter britternas tillbakadragande från regionen till en pakt för stöd för USA:s ansträngningar att hålla tillbaka Kina.

Dessutom medger detta kalla krigs-avtal från 1971 mellan Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Malaysia och Singapore endast "konsultationer" i händelse av hot om en väpnad attack mot någon deltagande part. Det finns inget specifikt åtagande att ingripa militärt.

Inget nämns om skydd för en stats exklusiva ekonomiska zon, även om jag antar att en deltagande stat kan be om hjälp med detta. FPDA har ett integrerat luftförsvarssystem för Malaysia och Singapore baserat i Butterworth, Malaysia, under australiskt kommando. Medan de flesta övningar äger rum utanför Malaysias och Singapores kuster, har vissa sträckt sig in i Sydkinesiska sjön. Malaysias zon-anspråk upphör dock långt från Kinas kust.

Det står helt klart att FPDA inte motiverar Australiens flygningar för underrättelseinsamling längs Kinas kust. Dessutom opererar australiska Poseidon P-8:or (havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan) över Sydkinesiska sjön från Singapore, Brunei, Manila och Darwin. Dessa flygningar kan genomföras under den kontroversiella Five Eyes-pakten (FVEY). Den är en allians mellan Australien, Kanada, Nya Zeeland, Storbritannien och USA som fokuserar på delning av insamlad signalinformation.

FVEY skapades ursprungligen som en antisovjetisk insats men har numera kraftigt utökat sitt uppdrag. Edward Snowden har beskrivit FVEY som en "övernationell organisation som inte ens följer några kända lagar i sina egna länder”. Dess medlemsländer spionerar till och med på varandras medborgare för att komma runt inhemska förbud mot sådant från sina egna regeringar.

Om detta är motiveringen för de australiska ISR-undersökningarna av Kinas försvar, borde kanske Canberra tänka över om landet vill fortsätta att fungera som USA:s springpojke i detta.

Det är sant att AUKUS – avtalet om att leverera kärnkraftsbaserad ubåts- och undervattensdrönarteknik till Australien – så småningom kommer att göra Australien till en betydande aktör på detta område som kommer att slå samman sin flotta med den amerikanska i operationer i Sydkinesiska sjön.

Men det är som en deltagare i USA:s strategi för att hålla tillbaka Kina. Det är inte på begäran av länder i regionen. Vissa av dessa är faktiskt mycket negativa till AUKUS som de ser det som första steget mot en förnyad kapprustning.

Peta Kina i ögat
Nästa steg för Australien kan vara att genomföra FONOPs mot Kinas anspråk, antingen ensidigt eller tillsammans med USA. Trots stark amerikansk press har Australien än så länge avböjt att göra det. Det har goda skäl. Att göra detta kan mycket lätt utlösa konflikter. Detta skulle vara den ultimata offervilligheten för att stödja en allierad – att offra sig själv och sitt folk för denne.

Men det australiska folket kanske inte vet att deras regering riskerar deras välfärd för att stödja USA:s isoleringsstrategi mot Kina. Det är en sak att stödja allierade i krig. Men det är en helt annan sak att hjälpa en allierad att provocera fram ett krig där man själv kommer att bli ett av de första offren.

Australiens försvarsminister, Richard Marles, har förklarat: "Vårt nationella intresse ligger i Östkinesiska sjön och Sydkinesiska sjön och i vilka trafikregler som ska gälla där - den globala regelbaserade ordningen”. Han sa att Australien skulle fortsätta att sätta ut sina ISR-sonder i Sydkinesiska sjön. Australien verkar inställt på att peta Kina i ögat oavsett konsekvenserna.

Australien borde kanske överväga hur landet skulle reagera om kinesiska ISR-plan opererade utanför dess kust, undersökte dess försvar och släppte avlyssningsbojar för att upptäcka dess ubåtar. Hur det skulle låta antyds av vad dåvarande försvarsminister Peter Dutton i maj kallade närvaron av ett kinesiskt underrättelseinsamlingsfartyg i dess exklusiva ekonomiska zon utanför Exmouth Naval Base - en "aggressiv handling".

Situationen blir allt farligare. Det fanns hopp om att den nya Labour-administrationen under premiärminister Anthony Albanese skulle inta en mer rationell och långsiktig syn på förbindelserna med Kina. Men han har redan väckt Kinas ilska genom att offentligt kritisera Pekings svar på USA:s representathustalman Nancy Pelosis besök nyligen i Taiwan.

Denna allvarliga situation väcker grundläggande frågor om Albaneses regering. Hur långt ska Australien gå USA:s ärenden i detta militära ”chicken race” (den som tvekar först är en fegis) i Sydkinesiska sjön?

Australien går som en sömngångare in i militär konflikt med Kina i Sydkinesiska sjön. Regeringen bör vara tydlig och ärlig mot sitt folk om de risker som Australien står inför och varför man tar dem i ett hav så långt från de egna kusterna.

Mark J Valencia är en internationellt erkänd havspolitisk analytiker, politisk kommentator och konsult med fokus på Asien. Mer av Mark Valencia här. 

Övers. Lennart Palm