Kriget i Ukraina är kulmen på ett 30-årigt projekt av den amerikanska neokonservativa rörelsen, ”neocons”. Biden-administrationen är fullproppad med samma neocons som drev fram de amerikanska godtyckliga krigen i Serbien (1999), Afghanistan (2001), Irak (2003), Syrien (2011), Libyen (2011) och som gjort så mycket för att provocera Ryssland att invadera Ukraina.
Neocons meritlista är en gränslös katastrof, ändå har Biden bemannat sitt team med samma neocons. Det innebär att Biden styr Ukraina, USA och EU mot ännu ett geopolitiskt sammanbrott. Om Europa har någon som helst insikt kommer det att ta avstånd från dessa amerikanska utrikespolitiska sammanbrott.
Neocon-rörelsen uppstod på 1970-talet kring en grupp offentliga intellektuella, av vilka flera var influerade av statsvetaren Leo Strauss vid University of Chicago och klassicisten Donald Kagan vid Yale. Ledare för rörelsen var Norman Podhoretz, Irving Kristol, Paul Wolfowitz, Robert Kagan (son till Donald), Frederick Kagan (son till Donald), Victoria Nuland (Roberts fru), Elliott Cohen, Elliott Abrams och Kimberley Allen Kagan (fru till Frederick).
Huvudbudskapet från neocons är att USA måste med militär makt dominera alla regioner i världen och att landet måste konfrontera framväxande regionala makter som en dag skulle kunna utmana USA:s globala eller regionala dominans, viktigast Ryssland och Kina. För detta ändamål bör amerikansk militär vara utposterad i hundratals militärbaser runt om i världen och USA bör vara berett att leda vilka krig det anser sig behöva. FN ska endast användas av USA när organisationen kan utnyttjas för amerikanska ändamål.
Wolfowitz sa det öppet
Tillvägagångssätt preciserades för första gången av Paul Wolfowitz i sitt utkast till Defense Policy Guidance (DPG) som han skrev för försvarsdepartementet 2002. Utkastet uppmanade till att utöka det USA-ledda säkerhetsnätverket till Central- och Östeuropa trots det uttryckliga löftet från den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher 1990 att Tysklands enande inte skulle följas av någon Nato-utvidgning österut.
[Se också: New York Times ändrar sig om segern i Ukraina ]
Wolfowitz argumenterade också för godtyckliga amerikanska krig och försvarade USA:s rätt att agera på egen hand, till och med ensamt, som svar på kriser som kunde oroa USA. Enligt general Wesley Clark gjorde Wolfowitz redan i maj 1991 klart för honom att USA skulle inleda regimförändringsoperationer i Irak, Syrien och andra tidigare sovjetiska allierade.
Neocons förespråkade Natos utvidgning till Ukraina redan innan detta blev officiell amerikansk politik under president George W. Bush Jr. 2008. De såg Ukrainas NATO-medlemskap som nyckeln till USA:s regionala och globala dominans. Robert Kagan redogjorde för neocons syn på Natos utvidgning i april 2006:
"Ryssarna och kineserna ser inget naturligt i ['färgrevolutionerna' i f.d. Sovjetunionen], bara väststödda kupper utformade för att främja västerländskt inflytande i strategiskt viktiga delar av världen. Har de så fel? Kan inte den framgångsrika liberaliseringen av Ukraina, uppmuntrad och stödd av de västerländska demokratierna, bara vara upptakten till införlivandet av det landet i Nato och Europeiska unionen – kort sagt, en expansion av västerländsk liberal hegemoni?”
Kagan förnekade inte att konsekvenserna av Natos utvidgning kunde bli allvarliga. Han citerar en expert som sa: "Kreml gör sig redo för ´striden om Ukraina´ på fullt allvar”.
Neocons önskade denna strid. Efter Sovjetunionens fall borde både USA och Ryssland ha stött ett neutralt Ukraina, som en buffert och säkerhetsventil. Istället ville neocons ha USA:s "hegemoni" medan ryssarna tog upp striden, dels som en försvarsåtgärd men dels också utifrån sina egna imperialistiska anspråk. Man ser skuggorna från Krimkriget (1853-1856) där Storbritannien och Frankrike försökte försvaga Ryssland i Svarta havet efter att Ryssland satt press på det osmanska riket.
Kagan skrev artikeln som privat medborgare samtidigt som hans fru Victoria Nuland var USA:s ambassadör till NATO under George W. Bush Jr.
Nuland har varit neocon-aktivisten par excellence. Förutom att tjänstgöra som Bushs ambassadör till NATO, var Nuland president Barack Obamas biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor under 2013-2017, då hon deltog i störtandet av Ukrainas pro-ryske president Viktor Janukovitj och nu fungerar hon som Bidens vice utrikesminister i USA:s utrikesdepartement som styr USA:s politik när det gäller kriget i Ukraina.
Neocons syn bygger på en övervägande falsk premiss: att USA:s militära, finansiella, tekniska och ekonomiska överlägsenhet gör det möjligt för landet att diktera villkor i alla världens regioner. Det är en ståndpunkt av både anmärkningsvärd hybris och anmärkningsvärt förakt för fakta.
Sedan 1950-talet har USA blivit tilltufsat eller besegrats i nästan alla regionala konflikter där landet har deltagit. Ändå var neocons i "slaget om Ukraina" redo att provocera fram en militär konfrontation med Ryssland genom att utvidga NATO trots Rysslands häftiga invändningar eftersom de innerligt tror att Ryssland kommer att besegras av amerikanska finansiella sanktioner och Nato-vapen.
Institute for the Study of War (ISW), en neoco-tankesmedja ledd av Kimberley Allen Kagan (och uppbackad av alla möjliga försvarsentreprenörer som General Dynamics och Raytheon m.fl.), fortsätter att utlova en ukrainsk seger. ISW gjorde en typisk kommentar apropå Rysslands framgångar:
"Oavsett vilken sida som håller staden [Severodonetsk], kommer den ryska offensiven på operativ och strategisk nivå förmodligen att ha kulminerat, vilket ger Ukraina chansen att återuppta sina motoffensiver på operativ nivå för att pressa de ryska styrkorna tillbaka."
Fakta på plats visar dock något annat. Västs ekonomiska sanktioner har haft liten negativ inverkan på Ryssland medan deras "bumerang"-effekt på resten av världen har varit stor.
Dessutom är USA:s kapacitet att uthålligt förse Ukraina med ammunition och vapen allvarligt försämrad av USA:s begränsade produktionskapacitet och brutna leveranskedjor. Rysslands industriella kapacitet överglänser naturligtvis Ukrainas. Rysslands BNP var ungefär 10 gånger Ukrainas BNP före kriget och Ukraina har nu dessutom förlorat mycket av sin industriella kapacitet genom kriget.
Det mest troliga resultatet av de pågående striderna är att Ryssland kommer att erövra en stor del av Ukraina, kanske lämna Ukraina utan tillgång till havet eller näst därintill. Frustrationen kommer att öka i Europa och USA i takt med de militära förlusterna och den stagflation som blir en av konsekvenserna av kriget och sanktionerna.
Konsekvenserna kan bli förödande om en högerorienterad demagog i USA kommer till makten (eller i fallet med Trump återkommer till makten) och lovar att återställa USA:s bleknade militära ära genom farlig upptrappning.
Istället för att riskera denna katastrof är den verkliga lösningen att avsluta de senaste 30 årens neokonservativa fantasier, att Ukraina och Ryssland återvänder till förhandlingsbordet och att Nato lovar att avsluta sitt engagemang för östutvidgningen till Ukraina och Georgien i utbyte mot en livskraftig fred som respekterar och skyddar Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.
Jeffrey D. Sachs är
universitetsprofessor och chef för Center
for Sustainable Development vid Columbia University, där han lett The Earth
Institute från 2002 till 2016. Han är också ordförande för U.N. Sustainable Development Solutions Network och kommissionär för
FN:s bredbandskommission för utveckling.
Han har varit rådgivare åt tre av FN:s generalsekreterare.
Han fungerade som rådgivare åt premiärminister Yegor Gaidar och finansminister Boris Federov under 1991–1993 om makroekonomisk politik. Sachs metoder för att stabilisera ekonomier blev kända som chockterapi och liknade framgångsrika metoder som användes i Tyskland efter de två världen krig
Den här artikeln är från Common Dreams.
Övers.: Lennart Palm
De åsikter som uttrycks är enbart författarens och återspeglar kanske inte Consortium News.
BNP är ett förrädiskt mår och det har de flesta intellektuella numera förstått. En tysk nationalekonom gick så långt att han menade på att Rysslands realekonomi är sex gånger större än Tysklands.
SvaraRaderaDärtill lägger han att Tysklands ekonomi är närmare 75% bestående av tjänstesektor och 25% produktion medans ryska är närmast tvärtom med en tjänstesektor närmast 22%
Jag har själv vagt minne att jag för länge sedan i denna blogg/nyhetssida nämt att utifrån köpkraft (PPP måttet) bör Rysslands värde närmast betraktas som 2:1 till USA. Dvs 2 rubel för en dollar.
Osökt? De var inte osökt när rubel gick ner till 50:1 mot dollar när Ukrainakrisen startades fastän rubeln var uppe i 152:1 en dag.
I alla fall, jag vill berätta om CDS:er eller Credit Default Swap, en produkt som USA säljer.
Default betyder inställt/nollställt/konkurs
Låt mig ta ett hypotetiskt exempel med Sri Lanka som häromsistens fick ställa in betalningar.
Säg att ett land, Sri lanka, utfärdar statsobligationer med 5% ränta för 100 000 000 USD för att bygga infrastruktur i landet.
Säg att Tyskland köper Sri Lankas statsobligationer.
Det första som sker är att Tyskland kontaktar USA och meddelar att de behöver dollar.
USA kan göra detta på två sätt; Ta ut dollar från befintligt kassaskåp och växla mot någonting med Tyskland (Euro) eller trycka nya dollar och växla mot euro.
Det förstnämnda innebär att de kapitaltillgångar som 100 000 000 dollarna är knutna (investerade) till måste frigöras (hemtagning) till ett värde större än växelvinsten mot Euro (annars är affären olönsam)
Det är betydligt enklare att trycka nya dollar istället. Men när nya dillar trycks så måste man vara säker på att inte förlora dessa dollar om Tyskland inte kan betala tillbaka.
Nu fungerar inte statsobligationer så utan Tyskland betalar bara courtage, dvs avgift för tjänsten att USA ska låna Sri Lanka 100 000 000 dollar och Tyskland tar hem ränteavkastning på 5%.
USA villkorar Tyskland att om Sri Lanka inte kan betala tillbaka dollar så är Tyskland borgenär.
USA erbjuder Tyskland att investera i en Swap, en CDS som är en slags försäkring om Sri Lanka går i konkurs så betalar CDS:en mellanskillnaden
Tyskland accepterar ”prenumerationen” på CDS och USA utfärdar en CDS på marknaden som är ett avsättningsfond där Tyskland är garanterade att plocka ut 100 000 000 miljoner från.
Med andra ord USA kan trycka ytterligare 100 000 000 miljoner, dvs 200 000 000 miljoner USD.
Det kostar trots allt inget att trycka nya pengar och risken att USA drabbas av inställd betalning läggs helt på länder som måste köpa dollar för global handel.
Jag gör en antydan här varför en unipolär värld är så viktigt för USA där USA kan säkra upp just denna affärsmodell.
Nästa händelse är att om Sri Lanka ställer in betalningar så tar USA över Sri Lankas skuldfodran, Tyskland köps ut genom CDS:ens fondmedel, dvs Tyskland fysiskt tar emot 100 000 000 USD, minus det som är avbetalt, som Tyskland måste handla med.
USA har nu ”inflationerat” bort hela risken till Tyskland eftersom det var nytrycka pengar samtidigt som USA har nu fått kontrollen över Sri Lankas skuld.
Skulden innebär att Sri Lanka måste sälja ut tillgångar billigt.
Notis att CDS:en kan säljas till vem som helst, USA tjänar via CDS:erpå att länder går i Konkurs.
I detta räkneexempel har USA 100 000 000 (minus avbetalning) på 5% i förtjänst att enbart trycka nya pengar och så länge pengarna lämnar landet som till Tyskland så kan USA förstöra de första 100 000 000 USD, nollställa inhemska dollarvärdet (inflationsmängd) samtidigt som Tyskland tvingas till att göra något med sina 100 000 000 amerikanska papperslappar, som bara kan växlas genom Swift/USA, mot courtage såklart.
Vänligen Alex S