Krigen äter USA inifrån

"No guts, no glory" (Mr. Fish)

De ständiga krigen äter upp USA inifrån, skriver Chris Hedges i ScheerPost. De har skapat ett socialt, politiskt och ekonomiskt moras.

Varje nytt militärt bakslag är en ny spik i Pax Americanas likkista.

USA är, som den nästan enhälliga omröstningen om att ge nästan 40 miljarder dollar i bistånd till Ukraina illustrerar, fångat i den okontrollerade militarismens dödsspiral. Inga höghastighetståg. Ingen allmän hälsovård. Inget livskraftigt Covid-hjälpprogram. Ingen räddning från 8,3 procents inflation. Inga infrastrukturprogram för att reparera ruttnande vägar och broar, vilket skulle kräva 4.8 miljarder dollar för att fixa de 43 586 strukturellt bristfälliga broarna, i genomsnitt 68 år gamla. Ingen avskrivning av 1,7 biljoner dollar i studieskulder. Inget för at5t minska inkomstskillnaderna. Inget program för att mata de 17 miljoner barn som lägger sig hungriga varje kväll. Ingen rationell vapenkontroll eller dämpning av epidemin av nihilistiskt våld och masskjutningar. Ingen hjälp för de 100 000 amerikaner som dör varje år av överdoser av droger. Ingen minimilön på 15 dollar i timmen för att motverka 44 års lönestagnation. Ingen reducering av gaspriserna som beräknas nå sex dollar per gallon.

Den permanenta krigsekonomin, inplanterad sedan slutet av andra världskriget, har förstört den privata ekonomin, gjort nationen konkursmässig och slösat bort miljarder dollar av skattebetalarnas pengar. Militärens monopolisering av tillgångarna har drivit upp USA:s skuld till 30 000 miljarder dollar, 6 000 miljarder dollar mer än USA:s BNP som är på 24 000 miljarder dollar. Att betala räntor osv. för denna skuld kostar 300 miljarder dollar per år. Vi spenderar, 813 miljarder dollar på militären för räkenskapsåret 2022-23, mer än de närmast följande nio länderna, inklusive Kina och Ryssland, tillsammans.

Vi betalar ett tungt socialt, politiskt och ekonomiskt pris för vår militarism. Washington ser passivt på hur USA ruttnar, moraliskt, politiskt, ekonomiskt och fysiskt, medan Kina, Ryssland, Saudiarabien, Indien och andra länder befriar sig från den amerikanska dollarns tyranni och det internationella Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication–systemet (SWIFT), ett nätsystem för att skicka meddelanden som banker och andra finansiella institutioner använder för att utbyta information, t.ex. överföringsorder för pengar. När väl den amerikanska dollarn inte längre är världens reservvaluta, när det väl finns alternativ till SWIFT, kommer det att utlösa en intern ekonomisk kollaps i USA. Det kommer att tvinga fram en omedelbar reträtt för det amerikanska imperiet och tvinga landet att stänga de flesta av sina nästan 800 militära baser utomlands. Det kommer att signalera Pax Americanas död.

Demokrater eller republikaner? Det spelar ingen roll. Krig är statens själva existensberättigande. Extravaganta militära utgifter motiveras med ordet "nationell säkerhet". De nästan 40 miljarder dollar som utlovats för Ukraina, varav det mesta går i händerna på vapentillverkare som Raytheon Technologies, General Dynamics, Northrop Grumman, BAE Systems, Lockheed Martin och Boeing, är bara början. Militära strateger, som säger att kriget kommer att bli långt och utdraget, talar om injektioner på 4 eller 5 miljarder dollar i militärt bistånd varje månad till Ukraina. Vi står inför existentiella hot. Men dessa räknas inte. Den föreslagna budgeten för sjukvården, Centers for Disease Control and Prevention (CDC), för räkenskapsåret 2023 är 10,675 miljarder dollar. Den föreslagna budgeten för miljöprogrammet Environmental Protection Agency (EPA) är 11,881 miljarder dollar. Enbart Ukraina får mer än dubbelt så mycket. Pandemier och klimatnödsituationer kommer i andra hand. Krig är tydligen allt som betyder något. Detta är ett recept på kollektivt självmord.

Det fanns tidigare tre bromsar för girigheten och blodtörsten i den permanenta krigsekonomin som inte längre existerar. Den första var den gamla liberala flygeln av det demokratiska partiet, ledd av politiker som senator George McGovern, senator Eugene McCarthy och senator J. William Fulbright, som skrev The Pentagon Propaganda Machine. De som själva ser sig som progressiva, en ynklig minoritet i kongressen idag, från Barbara Lee, som var den enda rösten i representanthuset och senaten som gick emot en bred, obegränsad fullmakt för presidenten att föra krig i Afghanistan eller någon annanstans, till Ilhan Omar, ställer nu plikttroget upp för att finansiera det senaste proxykriget. Den andra bromsen var oberoende media och universiteten, med journalister som I.F Stone och Neil Sheehan och forskare som Seymour Melman, författaren till The Permanent War Economy och Pentagon Capitalism: The Political Economy of War. Den tredje, och kanske viktigaste, var en organiserad antikrigsrörelse, ledd av religiösa ledare som Dorothy Day, Martin Luther King Jr och Phil och Dan Berrigan och grupper som Students for a Democratic Society (SDS). De insåg att okontrollerad militarism var en dödlig sjukdom.

Ingen av dessa bromsande oppositionskrafter, som inte avvecklade den permanenta krigsekonomin men höll på att tygla dess överdrifter, existerar längre. De två styrande partierna har köpts av företag, särskilt vapenindustrin. Pressen är ointresserad eller inställsam mot krigsindustrin.  Högerorienterade tankesmedjor, överdådigt finansierade av krigsindustrin, och före detta militär- och underrättelsetjänstemän, citeras eller intervjuas okritiskt som uteslutande militära experter, fastän de i själva verket är propagandister för permanent krig. NBC:s ”Meet the Press” sände den 13 maj ett avsnitt där tjänstemän från Center for a New American Security (CNAS) fick simulera hur ett krig med Kina om Taiwan kan se ut. Medgrundaren av CNAS, Michèle Flournoy, en gång av Biden utsedd att leda Pentagon, fick vara med i detta "Meet the Press"-krigsspel. Denne man skrev 2020 i Foreign Affairs att USA behöver utveckla "förmågan att på ett trovärdigt sätt hota att sänka alla Kinas militära fartyg, ubåtar och handelsfartyg i Sydkinesiska havet inom 72 timmar”.

En handfull antimilitarister och kritiker av imperiet från vänster, som Noam Chomsky, och från höger, som Ron Paul, har förklarats persona non grata av följsamma medier. Den liberala klassen har dragit sig tillbaka till boutique-aktivism där frågor om klass, kapitalism och militarism har kastas bort och ersatts av "cancel culture", mångkultur och identitetspolitik. Liberaler hejar på kriget i Ukraina. Åtminstone i början av kriget med Irak kunde man fortfarande se dem gå med i betydande gatuprotester. Nu omfamnar de Ukraina som det senaste korståget för frihet och demokrati mot den nye Hitler. Jag fruktar att hoppet är mycket litet att vi ska kunna rulla tillbaka eller hålla tillbaks de katastrofer som nu förbereds på nationell och global nivå. De neokonservativa och liberala interventionisterna slår unisont på krigstrummorna. Biden har utsett dessa krigshetsare, vars inställning till kärnvapenkrig är skrämmande lättsinnig, att leda Pentagon, USA:s nationella säkerhetsråd och utrikesdepartement.

Eftersom allt vi gör är krig, blir också alla föreslagna lösningar militära. Denna militära äventyrlighet påskyndar en nedgång, vilket nederlaget i Vietnam och förslösandet av 8 000 miljarder dollar på de meningslösa krigen i Mellanöstern illustrerar. Man tror att krig och sanktioner kommer att förlama Ryssland, ett land rikt på gas och naturresurser. Krig, eller hot om krig, inbillar man sig kommer att stävja Kinas växande ekonomiska och militära inflytande.

Det här är dementa och farliga fantasier från en härskande klass som har avskilt sig från verkligheten. De kan inte längre rädda sitt eget samhälle och sin egen ekonomi, istället försöker de förstöra sina globala konkurrenter, särskilt Ryssland och Kina. När militaristerna väl lamslagit Ryssland, kommer de enligt planen, att gå vidare med att fokusera sin militära aggression på Indo-Stillahavsområdet, och ta makten över vad Hillary Clinton som utrikesminister, med hänvisning till Stilla havet, kallade "Amerikanska havet".

Man kan inte prata om krig utan att prata om marknader. USA, vars tillväxttakt har sjunkit till under 2 procent, medan Kinas tillväxttakt ligger på 8,1 procent, har gått över till militär aggression för att stärka sin vikande ekonomi. Om USA kan stoppa de ryska gasleveranserna till Europa kommer det att tvinga européerna att istället köpa från USA. Samtidigt vill USA-företag gärna bli av med det kinesiska kommunistpartiet, även om de måste göra det genom krigshot, för att få obegränsad tillgång till de kinesiska marknaderna. Men ett krig mot Kina skulle ödelägga de kinesiska, amerikanska och globala ekonomierna och förstöra frihandeln mellan länder precis så som skedde under första världskriget. Men det betyder inte att ett sådant krig kan uiteslutas.

Washington försöker desperat bygga militära och ekonomiska allianser för att avvärja ett växande Kina, vars ekonomi till 2028 förväntas gå om USA:s enligt Storbritanniens Center for Economics and Business Research (CEBR). Vita huset har sagt att Bidens nuvarande besök i Asien handlar om att skicka ett "kraftigt budskap" till Peking och andra om hur världen skulle kunna se ut om demokratier "går samman för att bestämma hur körreglerna ska se ut”. Biden-administrationen har bjudit in Sydkorea och Japan att delta i Natos toppmöte i Madrid.

Men allt färre stater, även bland europeiska allierade, är villiga att domineras av USA. Washingtons demokratiska fernissa och påstådda respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter är så illa nedsmutsade att de inte går att återställa. Dess ekonomiska nedgång, med en kinesisk tillverkningsindustri som är 70 procent större än USA:s, är oåterkallelig. Krig är en desperat sista utväg, en väg försökt av alla historiens döende imperier med katastrofala konsekvenser. "Det var Atens uppgång och den rädsla detta ingjutit i Sparta som gjorde kriget oundvikligt”, noterade Thukydides i The History of the Peloponnesian War.

En nyckelkomponent för att upprätthålla den permanenta krigsstaten var skapandet av en helt frivillig militär styrka (”All-Volunteer Force”). Utan värnplikt faller bördan av att utkämpa krig på de fattiga, arbetarklassen och soldaternas familjer. Denna värvade styrka gör att medelklassens barn, de som ledde rörelsen mot Vietnamkriget, inte behöver göra någon krigstjänst. Detta skyddar militären från interna revolter, sådana som skedde bland trupperna under Vietnamkriget och som äventyrade de väpnade styrkornas sammanhållning.

Men värvningen, genom att begränsa tillgången på soldater, försvårar också militaristernas globala ambitioner. Militärledningen sökte desperata vägar att behålla eller öka truppnivåerna i Irak och Afghanistan och införde en stop-loss-policy som godtyckligt förlängde soldaterna kontrakterade tjänstgöring. På slag kallades detta backdoor draft, inkallelser bakvägen. Ansträngningen att öka antalet trupper genom att även anställa privata militära entreprenörer hade en försumbar effekt. Ökade truppnivåer skulle inte ha vunnit krigen i Irak och Afghanistan men den lilla befolkningsandel som är villiga att låta sig värva för tjänstgöring i militären (endast 7 procent av USA:s befolkning är veteraner) är en okänd akilleshäl för militaristerna.

"Detta får till följd att problemet med för mycket krig och för få soldater undgår allvarlig granskning", skriver historikern och den pensionerade arméöversten Andrew Bacevich i After the Apocalypse: America's Role in a World Transformed. "Förväntningar på att tekniken ska överbrygga det gapet blir en ursäkt för att undvika att ställa de mest grundläggande frågorna: Har USA tillräckliga militära medel för att tvinga motståndare att ansluta sig för dess påstående om att vara historiens oumbärliga nation? Och om svaret är nej, som krigen efter 11 september i Afghanistan och Irak antyder, skulle det inte vara vettigt för Washington att dämpa sina ambitioner i enlighet med detta?”

Denna fråga är, som Bacevich påpekar, "anatema". Militärstrategerna arbetar utifrån antagandet att de kommande krigen inte kommer att se ut som tidigare krig. De investerar i imaginära teorier om framtida krig som ignorerar lärdomarna från det förflutna, vilket garanterar fler fiaskon.

Den politiska klassen är lika självförvillad som generalerna. Den vägrar att acceptera uppkomsten av en multipolär värld och den påtagliga nedgången av amerikansk makt. Den talar på ett föråldrat språk om amerikansk exceptionalism och triumfalism, och tror att den har rätten att påtvinga sin vilja som ledare för den "fria världen". I sitt 1992 års Defense Planning Guidance-memorandum argumenterade USA:s underförsvarsminister Paul Wolfowitz för att USA måste säkerställa att ingen rivaliserande supermakt uppstår igen. USA bör använda sin militära styrka för att dominera en unipolär värld i evighet. Den 19 februari 1998, på NBC:s "Today Show", beskrev utrikesminister Madeleine Albright Demokraternas version av denna doktrin om unipolaritet. "Om vi ​​måste använda våld så är det för att vi är amerikaner; vi är den oumbärliga nationen”, sa hon. "Vi står högt och vi ser längre in i framtiden än andra länder."

Denna dementa vision om USA:s oöverträffade globala överhöghet, för att inte tala om dess oöverträffade godhet och dygd, förblindar etablissemangets republikaner och demokrater. De nonchalant militära anfall de använde för att hävda doktrinen om unipolaritet, särskilt i Mellanöstern, ledde snabbt till jihadistisk terror och långa krig. Ingen av dem såg det komma förrän de kapade jetplanen slog in i World Trade Centers tvillingtorn. Att de håller fast vid denna absurda hallucination är hoppets triumf över erfarenheten.

Det finns en djup avsky bland allmänheten mot dessa elitistiska Ivy League-arkitekter bakom den amerikanska imperialismen. Imperialismen tolererades när den kunde projicera makt utomlands och producera stigande levnadsstandard på hemmaplan. Den tolererades när den begränsade sig till hemliga interventioner i länder som Iran, Guatemala och Indonesien. Den spårade ur i Vietnam. De militära nederlagen som följde gick hand i hand med en stadigt försämrad levnadsstandard, lönestagnation, en sönderfallande infrastruktur och så småningom av en ekonomisk politik och olika handelsavtal, orkestrerade av samma härskande klass, som avindustrialiserade och utarmade USA.

Etablissemangets oligarker, nu förenade i det demokratiska partiet, misstror Donald Trump. Han begår kätteriet att ifrågasätta det amerikanska imperiets helighet. Trump hånade invasionen av Irak som ett "stort, fett misstag". Han lovade "att hålla oss borta från ändlösa krig." Trump förhördes upprepade gånger om sitt förhållande till Vladimir Putin. Putin var "en mördare", sa en intervjuare till honom. "Det finns många mördare", svarade Trump. "Anser du att vårt land är så oskyldigt?" Trump vågade säga en sanning som var tänkt att aldrig kunna sägas, militaristerna hade sålt ut det amerikanska folket.

Noam Chomsky fick en hel del kritik när han påpekade, helt korrekt, att Trump är den "en statsman" som lagt fram ett "förnuftigt" förslag för att lösa krisen mellan Ryssland och Ukraina. Den föreslagna lösningen inkluderade "att underlätta förhandlingar istället för att undergräva dem och att försöka etablera någon form av överenskommelse i Europa ... där det inte finns några militära allianser utan bara ömsesidig samlevnad”.

Trump är för ofokuserad och ombytlig för att kunna erbjuda seriösa politiska lösningar. Han fastställde visserligen en tidtabell för att dra sig tillbaka från Afghanistan, men samtidigt utvidgade han också det ekonomiska kriget mot Venezuela och återinförde förödande sanktioner mot Kuba och Iran, sanktioner som Obama-administrationen hade avslutat. Han ökade militärbudgeten. Han lekte tydligen med tanken att utföra ett missilangrepp mot Mexiko för att "förstöra knarklaboratorierna". Men han erkänner en avsky för imperialistisk misskötsel något som vann genklang hos allmänheten, en allmänhet som har all rätt att avsky de självgoda mandariner som kastar oss in i det ena kriget efter det andra. Trump ljuger lika ofta som han andas. Men det gör de också.

De 57 republikanerna som vägrade att stödja biståndspaketet på 40 miljarder dollar till Ukraina och många av de 19 lagförslagen som inkluderade tidigare 13,6 miljarder dollar i bistånd till Ukraina, tillhör Trumps konstiga konspiratoriska värld. De, precis som Trump, upprepar detta kätteri. Även de attackeras och censureras. Men ju längre Biden och den härskande klassen fortsätter att lägga våra resurser på krig på vår bekostnad, desto mer kommer dessa protofascister, redan är inställda på att utplåna alla demokratiska vinster i parlamentet och senaten i höst, att växa. Marjorie Taylor Greene sa under debatten om biståndspaketet till Ukraina, som de flesta delegater inte fick tid att sätta sig in i ordentligt: "40 miljarder dollar, men det finns ingen modersmjölksersättning för amerikanska mödrar och spädbarn."

"En okänd summa pengar till CIA:s och Ukrainas enligt tilläggsförslaget, men det finns ingen mjölkersättning för amerikanska spädbarn", tillade hon. "Sluta att finansiera regimförändringar och penningtvättsbedrägerier. En amerikansk politiker döljer deras brott i länder som Ukraina.”

Demokraten Jamie Raskin attackerade omedelbart Greene för att ha sprida den ryska presidenten Vladimir Putins propaganda.

Greene, liksom Trump, sa en sanning som går hem hos en pressad allmänhet. Motståndet mot det permanenta kriget borde ha kommit från den lilla progressiva flygeln i det demokratiska partiet, men som tyvärr sålde sig till det galna demokratiska partiets ledning för att rädda sina politiska karriärer. Greene är dement, men Raskin och demokraterna står för sin egen galenskap. Vi kommer att få betala ett mycket högt pris för denna groteska fars.

Chris Hedges
23 maj 2022

Källa: https://scheerpost.com/2022/05/23/hedges-no-way-out-but-war/

TILL SCHEERPOSTs läsare från CHRIS HEDGES: Jag kan inte längre fortsätta skriva en veckokolumn för ScheerPost och producera mitt veckovisa tv-program utan din hjälp. Utrymmet för oberoende journalism minskar med rasande fart. när eliten, inklusive Demokratiska partiets eliter, kräver mer och mer censur. Bob Scheer, som driver ScheerPost med en stram budget och jag kommer inte att vackla i vårt engagemang för oberoende och ärlig journalistik, och vi kommer aldrig att sätta ScheerPost bakom en betalvägg, ta ut en prenumeration för den, sälja dina data eller acceptera reklam. Snälla, om du kan, registrera dig på chrishedges.substack.com så att jag kan fortsätta att publicera min nu veckovisa måndagskolumn på ScheerPost och producera mitt veckovisa tv-program, The Chris Hedges Report.