De avslöjar krigens skördar

Förstasidan på New York Times 18 december i fjol.En undersökning
som belönades med Pulizerpriset visade hur Pentagon fifflat med redovisning
av civila dödsoffer.

Andrea Mazzarino, medgrundare av Brown Universitys Costs of War Project, ett forskningsprojekt som gjort mer fullständiga kostnadsbedömningar av USA:s krig än någon myndighet eller forskarteam tidigare.

I en essä på Tom's Dispatch beskriver hon krigens sidokostnader (collateral damage) drabbat civilbefolkningen i såväl de krigsdrabbade som det krigförande landet.

Som 1980-talsbarn växte Andrea Mazzarino upp med G.I. Joe soldatdockor och videospel som Call of Duty, i en skenvärld där ingen drabbades av det som kallas "collateral damage".

- Den enda utländska konflikten vid den tiden som de flesta av oss kände till var USA:s stormning av Irak 1991, främst ett luftkrig sett ur amerikansk synvinkel, och vi ägnade inte en tanke på vad vi idag skulle kalla krigsförbrytelser...

Men idag, efter de 20 åren av krig mot terrorn efter 9/11 fört av amerikanska trupper i dussintals länder runt om i världen har en del av barnen till Mazzarinos generation börjat brottas med vad det innebär att döda civila.

Som flottistmaka sedan mer än 10 år och terapeut specialiserad på att behandla militärfamiljer och flyktingar från utländska krig tror Mazzarino att krigen efter 11 september har börjat få återverkningar i USA. Masskjutningarna kan exempelvis ha samband med att stora mängder militär överskottsutrustning kommit ut på marknaden, samtidigt som departementet för hemlandssäkerhet fortsatt att koncentrera sig på islamistisk extremism.

I 6 januari-attacken på Capitolium hade ungefär 20 % av dem som åtalats tjänstgjort i militären.

Costs of War Project som Mazzarino var med om att starta 2011 är den möjligast exakta redogörelsen för hur många människor som dödats eller skadats på grund av president George W. Bush och hans grupps svar på terrorattackerna 11 september.

- Enligt vår räkning hade 2022 omkring 387 000 civila dödats tack vare kriget Afghanistan, Irak, Pakistan, Syrien och Jemen, skriver Mazzarino. Civila dödsfall inträffade på liknande sätt i länder som Somalia där president Biden just i dagarna åter skickat in hundratals amerikanska soldater i en ny omgång av den militära offensiven mot den islamiska terrorgruppen al-Shabab (som stärkts under dessa år av allt amerikanskt våld).

Hon påpekar att det har funnits andra försök att göra samma sak. Exempelvis genomförde Zeeshan Usmani, pakistansk forskare-aktivist och grundare av Pakistan Body Count, detaljerade undersökningar av USA:s drönarkrig i de afghansk-pakistanska gränsländerna sedan 2004. Usmani fann att mellan 2004 och 2014 2 604 civila hade dött i dessa gränsområden genom amerikanska drönarangrepp – eller 72 % av alla offer under den perioden.

En Pulitzer-prisbelönt serie undersökningar av USA:s luftkrig i Afghanistan, Irak och Syrien som New York Times nagelfor mer än 1 300 militära rapporter om luftangrepp mellan 2014 och 2018. Rapportens journalister fann att mer än hälften av dessa attacker, ofta baserade på bristfälliga underrättelser som fick Pentagon att rikta in sig på civila, resulterade i sammanlagt tusentals sådana dödsfall.

I januari 2017 till exempel, bombade flygvapnet tre irakiska familjer som troddes hysa ISIS-krigare. De hushåll som var mål var civila utan känd koppling till denna terroristgrupp. En irakisk man förlorade sin svärmor och tre av sina barn, varav ett dog i hans famn när han försökte få henne till sjukhuset. (Ett närliggande hus för Islamiska statens krigare var däremot orört.) Pentagon erkände inte ens dessa civila dödsfall förrän flera år efteråt. Inte heller fick överlevande familjer som drabbats av denna och liknande "olyckshändelser" någon ersättning eller tillgång till den typ av sjukvård som många behövde för att leva med sina funktionsnedsättningar.

New York Times undersökningar av USA:s luftkrig i Mellanöstern fann till exempel att endast en handfull av de hundratals fall där civila skadades någonsin offentliggjordes.

I själva verket har medlemmar av de amerikanska väpnade styrkorna blivit så skrämda att de inte vågat träda fram för att prata om vad de har sett eller gjort. Till exempel, 2010 när en grupp av amerikanska infanterister sköt en afghansk tonåring som arbetade ensam och obeväpnad på familjens gård (utöver att de dödade två andra obeväpnade afghanska civila), hindrade militären de som påstås ha begått morden från att ge intervjuer. När männen verkligen officiellt anklagades (sällsynt i sig) uppgav en av dem i ett förhör att han hade blivit hotad till livet om han vägrade delta i ett mord. Armén placerade honom sedan i isoleringscell, förmodligen för att garantera hans säkerhet. (Fadern till den här siste soldaten hade larmat armén om dessa mord strax efter att de ägde rum, men ingen ingrep förrän månader senare.)

- Även om straffrihet och bristande ansvarsskyldighet frodas i krig, är rättegångar om krigsförbrytelser som Nürnberg efter andra världskriget eller Kievs senaste första rättegång mot en tillfångatagen rysk soldat för skräckhandlingar alltför sällsynta. Och även om man dömer enskilda krigsförbrytare, fördöms sällan själva kriget.

Läs Andrea Mazzarinos artikel här: https://tomdispatch.com/war-as-terrorism/

Övers. Lennart Palm