USA:s missilsköld kan bli värdelös

Den ryska missilen 3M22 Zircon flyger så lågt och fort att den inte uppfattas av USA:s radar.

Missiler som förflyttar sig i överljudsfart och andra högteknologiska vapen har skapat stora hål i USA:s missilförsvar. De 350 miljarder dollar som USA lagt ner på sin "missilsköld" riskerar att vara bortkastade, skriver Gabriel Honrada på Asia Times.

USA:s missilsköld är än mer än ömsesidigt garanterad förstörelse (MAD), hörnstenen i den Natos strategiska säkerhet. Ett trovärdigt hot om ömsesidigt garanterad förstörelse (MAD) uppbackat av överlappande missilförsvar har garanterat Natos säkerhet sedan 1945, men gör det inte nu längre.

Men spridningen av nya missil hot som hypersoniska vapen, allt mer sofistikerade ballistiska och kryssningsmissiler, beväpnade drönare och raketer med lång räckvidd i kombination med avancerad teknik som stealth, elektronisk attack, manövrering för återinträde i jordatmosfären, lockbeten och precisionsstyrning i Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea har devalverat värdet av USA:s missilsköld och riskerar att göra den helt värdelös.

Än en gång bekräftas sanningen att säkerheten inte kan sökas i kapprustning utan i nedrustning, avspänning och - framför allt - nedmontering av kalla krigs-dionosaurien Nato, som den enskilt mest rustningspådrivande faktorn.

Den strategiska logiken i missilförsvar bygger på förmågan att göra en missilattack osannolikt att lyckas, att förneka en potentiell angripare sannolikheten att uppnå sitt mål. Det är en form av avvärjande som fram-distribuerat missil försvar sträva efter att uppnå. Missilförsvaret ska kunna slå ut inkommande missiler med markbaserade missiler.

USA har installerat ett missilförsvar i flera lager för att försvara sig mot sådana hot. Det första lagret  är den markbaserade Midcourse Defense (GMD-system) som skyddar alla 50 delstater i USA mot en begränsad attack med långdistansmissiler.

Detta enda system för att möta interkontinentala ballistiska missiler (ICBMs) har sedan 2021 element utplacerade över 15 tidszoner kopplade till 44 markbaserade interceptormissiler (GBI). Detta system syftar till att eliminera ICBM-hot från Kina och Ryssland, de enda två länder som på allvar kan hota USA med en storskalig kärnvapenattack.

Det andra lagret av västligt missilförsvar består av regionala missilsystem såsom Aegis, Patriot och Terminal High Altitude Area Defense (THAAD) system, som är inriktade på att fånga kort- och medeldistansmissiler. De ger ett extra lager av försvar på djupet, vilket ökar chansen att kunna besegra sådana hot med olika kapacitet.

Dessa regionala försvar är anpassade till hot från Iran och Nordkorea, som faller utanför GMD-systemets kapacitet.

Men trots 70 år av forskning och uppskattningsvis US$350 miljarder i utgifter, har inget missilförsvar hittills visat sig vara effektiv mot missilhot mot det kontinentala USA, enligt en kontroversiell rapport i februari från American Physical Society, en icke-vinstdrivande medlemsorganisation för yrkesverksamma inom fysik och relaterade discipliner. Rapporten motsägs av Pentagon.

Men både försök och siffror från slagfältet styrker den pessimistiska bilden. GMD-systemet har i olika försök bara uppvisat en 55-procentig effektivitet, inklusive sex missar i de senaste sex försöken. Endast hälften av de tester som genomförts sedan 1999 har varit framgångsrika, och systemet har inte testats i realistiska krigstida förhållanden.

Även om den GMD uppgraderas över tid, är det inte säkert att det kan hålla upp med lika utvecklas motåtgärder vidtas av Kina och Ryssland, som stealthförmåga (osynlig för rader), lockbeten (decoys), manövrerande stridsspetsar och, inte minst, hypersoniska vapen.

Regionala missilförsvar uppvisar knappast bättre testresultat. Effektiviteten har sjunkit från 80 procent  1991 till endast en fjärdedel idag.

Aegis och THAAD har en effektivitet som sägs ligga på 80 till 100 procent.

THAADs framgångar har fått USA-allierade som Saudiarabien och Sydkorea att köpa systemet. Dock kan motståndare som Iran och Nordkorea vidta motårgärder som att skicka upp lockbeten med identisk infraröd signatur för att riktigt stridsspetsar för att förvirra missilförsvaret liksom att skicka svärmar av billigare missiler.

Det har i sin tur lett till att utbyggnaden av de regionala systemen avstannat och USA:s allierade tycks också allt mer tveksamma till att tillåta utbyggnaden av de regionala systemen på sina territorier.

Japan avbröt 2020 utbyggnaden av Aegis-systemet eftersom försämrade relationer till Kina skapade mer osäkerhet än den ökade säkerhet Aegis-systemet skulle ge.

USA måste nu välja mellan att antingen kasta sig in i en ny omgång av kapprustning med enorma kostnader för att möta alla de tekniska utmaningarna eller - hemska tanke! - börja förhandla om rustningsbegränsning och nedrustning med motståndarna.

Om Gorbatjov och Reagan lyckades att med ett pennstreck förbjuda alla nukleära kort- och medeldistansmissiler (INF-avtalet, som senare sades upp av Trump) borde inga möjligheter uteslutas på förhand.

Men allra först måste naturligtvis USA befria sig från fantasier om att kunna upprätthålla en monopolär världsordning, där USA straffritt ska kunna topprida alla andra nationer.

Stefan Lindgren