Äntligen har författarinnan Maja Ekelöf från Karlskoga fått en egen biografi. Det är en mycket ambitiös bok, skriven av Nina van den Brink, journalist med egna erfarenheter av städyrket, som var en viktig del av Maja Ekelöfs identitet.
Det är nu 52 år sedan den då helt okända Maja Ekelöf överraskade med att vinna Rabén & Sjögrens romantävling med "Rapport från en skurhink".
Det är en välskriven bok vars 430 sidor inte på något sätt ska refereras här.
Jag kan bara säga att lika frisk och välgörande som jag upplevde boken 1970 upplever jag berättelsen om Maja. Det intressanta med henne var inte städjobbet, utan att städjobbet gav henne en utsiktspunkt absolut fri från baktankar och hänsynstaganden till karriär och socialt klättrande. Det en städare/städerska i Sverige 1970 - liksom 2022 - inte vet om nedslitning av kroppen, låga löner, obekväma tider, otrygga anställningsformer etc - är inte värt att veta.
Idag är det svårt att förstå hur modig Maja Ekelöf var när hon mycket tidigt tog ställning för FNL i Vietnam i sina insändare i Karlskoga Tidning. Det var ju först framåt 1972 som socialdemokratin bytte fot. Själv blev jag som tonåring bokstavligen utlyft ur LO-tåget i Örebro 1967 av kommunalrådet Harald Aronsson (förebild för pjäsen "Pampen"). När jag dömdes till fängelse för protesterna mot USA-ambassadören Hollands besök under pågående amerikansk invasion av Kambodja, var Maja en av de första som visade sitt stöd.
En annan sak som är slående är att Maja Ekelöf växer upp och blir författare i en stad som helt lever på kanoner. Sverige var ju "Das Land wo die Kanonen blühn" (Landet där kanonerna blommar; dikt av Erich Kästner som särskilt uppskattades av Kurt Tucholsky i dennes Sverigeexil).
Det sjuka förhållandet att Boforskanoner sålde bra på båda sidor i två världskrig och fortsätter att sälja bra i ett febrilt rustande Nato, är ingenting som upprör Karlskogabor i gemen. Och Maja nämner det bara i förbigående. Att man i grund och botten lever på krig är något man förtränger, men tro mig (jag är ändå född i stan), det går in i det undermedvetna.
En tänkande människa, vilket Maja var, kan så småningom vakna upp ur den kollektiva dimman och se saker som andra inte ser.
Samhällseliten reagerade på Maja på olika sätt. Somliga försökte man berömma henne till döds och tala om hur fantastiskt det var att en städerska hade skrivit en bok, i stället för att tala om vad hon hade skrivit. Andra lovordade henne men väntade på ett tillfälle att fimpa henne.
Örebrokurirens chefredaktör Sture Ericsson klippte till när Maja Ekelöf hade varit på besök i DDR och charmats av många positiva saker i "realsocialismen" (precis som jag själv efter en resa med Stockholms journalistförening 1975).
Det var anatema för Ericsson, som - enligt avslöjanden i USA-tidskriften Ramparts - under sin tid som IUSY:s (internationella socialdemokratiska studentförbundet) ordförande hade tagit emot stora belopp från CIA:s reptilfonder.
På ena sidan Järnvägsgatan i Örebro satt Sture Ericsson i ÖK:s hörnrum med utsikt över A-lagarna på Järntorget. På den andra sidan, i en nedlagd skofabrik, arbetade långinkomstutredningen under ledning av Sten Johansson.
Sture Ericsson och Sten Johansson brukade luncha ihop. Jag själv, som sommarjobbade med att granska formulär åt utredningen, brukade fantisera om vad de båda talade om.
Jag är ganska säker på att ett motiv måste ha varit att förhindra att låginkomstutredningen inte skulle gynna oönskad vänsteragitation. Det är ganska klart varför det inte blev någon fler låginkomstutredning (se bl.a. här).
Hur som helst har Nina van den Brink skrivit en bok som förhoppningsvis hos en del läsare kommer att tända - eller blåsa liv i - den gnista, den heliga vrede över sakernas tillstånd som tändes hos Maja Ekelöf och bar hennes politiska engagemang.
Stefan Lindgren
Skaffa boken här till exempel eller köa på bibblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.