Sömngångare

Den portugisiske sociologiprofessorn emeritus Boaventura de Sousa Santos vid Coimbrauniversitetet i i Portugal varnar för att Europa nu sömngångaraktigt går in i ett nytt världskrig

Mer än 100 år efter första världskriget rör sig Europas ledare sömngångaraktigt mot ett nytt storskaligt krig. 1914 trodde de europeiska regeringarna att kriget skulle pågå i tre veckor; det pågick i fyra år och resulterade i mer än 20 miljoner döda.

Samma nonchalans ser man när det gäller kriget i Ukraina. Den dominerande uppfattningen är att angriparen ska lämnas söndertrasad och ödmjuk. Då var det den besegrade makten Tyskland. Vissa avvikande röster, som John Maynard Keynes, ansåg att förödmjukelsen av Tyskland skulle bli en katastrof. Deras varningar förblev obeaktade. Tjugoett år senare var Europa tillbaka i krig, som pågick i sex år och dödade 70 miljoner människor. Historien upprepar sig inte och tycks inte heller lära oss något, men den illustrerar likheter och skillnader.

De hundra åren fram till 1914 hade Europa det relativt fredligt. De krig som ägde rum var av kortlivad karaktär. Anledningen till detta var Wienkongressen (1814-15), som samlade segrarna och de besegrade från Napoleonkrigen för att skapa en varaktig fred. Ordförande för konferensen var Klemens von Metternich, som såg till att den besegrade makten (Frankrike) betalade för sina handlingar med territoriella förluster men att den undertecknade fördraget tillsammans med Österrike, England, Preussen och Ryssland för att säkra freden med värdighet.

Förhandling eller totalt nederlag
Medan Napoleonkrigen ägde rum mellan europeiska makter, äger det nuvarande kriget rum mellan en europeisk (Ryssland) och en icke-europeisk makt (USA). Det är ett ställföreträdande krig, där bägge sidor utnyttjar ett tredje land (Ukraina) för att uppnå geostrategiska mål som sträcker sig långt bortom det aktuella landet och den kontinent som det tillhör. Ryssland är i krig med Ukraina eftersom det är ett krig med Nordatlantiska Fördragsorganisationen (NATO), som leds av USA. Nato har stått till tjänst för de amerikanska geostrategiska intressena. En gång en orubblig förkämpe för folkens självbestämmande offrar Ryssland nu olagligt samma principer för att hävda sina egna säkerhetsproblem, efter att ha misslyckats med att få dem erkända med fredliga medel och med oförställd imperialistisk nostalgi. För sin del har USA, sedan slutet av det första kalla kriget, strävat efter att fördjupa Rysslands nederlag, ett nederlag som i själva verket förmodligen var mer självförvållat än vad som orsakades av någon överlägsenhet från dess motståndares sida.

Ur Natos perspektiv är målet med kriget i Ukraina att tillfoga Ryssland ett ovillkorligt nederlag, helst ett som leder till ett regimskifte i Moskva. Krigets varaktighet beror på det målet. Var finns Rysslands incitament att avsluta kriget när Storbritanniens premiärminister Boris Johnson tillåter sig själv att säga att sanktionerna mot Ryssland kommer att fortsätta, oavsett vilken ståndpunkt Ryssland har nu? Skulle det räcka att den ryske presidenten Vladimir Putin avsätts (som det blev med Napoleon 1815), eller är sanningen i saken att Nato-länderna insisterar på att avsätta Ryssland självt så att Kinas expansion kan hejdas? Det skedde också ett regimskifte under förödmjukelsen av Tyskland 1918, men det hela ledde till Hitler och ett ännu mer förödande krig. Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskys politiska storhet skulle kunna tolkas antingen som ett erkännande av en modig patriot som till sista blodsdroppen försvarar sitt land från en inkräktare eller som ett erkännande av en tapper patriot som, inför att så många oskyldiga kan förväntas bli dödade och med så ojämnt fördelad militär styrka, anlitar framgångsrikt stöd från sina allierade för att förhandla hårt för att säkerställa en värdig fred. Det faktum att den tidigare alternativet nu är det rådande har förmodligen lite att göra med president Zelenskyjs personliga önskemål.

Var finns Europa?
Under 1900-talets två världskrig var Europa världens självutnämnda centrum. Det är därför vi kallar de två krigen världskrig. Cirka 4 miljoner av Europas trupper var i själva verket afrikanska och asiatiska. Många tusen icke-europeiska dödsfall var det pris som betalades av invånarna i avlägsna kolonier tillhörande de inblandade länderna, offrade i ett krig som inte berörde dem.

Nu är Europa bara ett litet hörn av världen, som kriget i Ukraina kommer att göra ännu mindre. I århundraden var Europa bara den västra spetsen av Eurasien, den enorma landmassa som sträckte sig från Kina till den iberiska halvön och bevittnade utbyte av kunskap, produkter, vetenskapliga innovationer och kulturer. Mycket av det som senare tillskrevs europeisk exceptionalism (från den vetenskapliga revolutionen på 1500-talet till den industriella revolutionen på 1800-talet) kan inte förstås, och hade inte heller varit möjlig, utan dessa århundraden av utbyten. Kriget i Ukraina – särskilt om det pågår för länge – riskerar inte bara att amputera en av Europas historiska makter (Ryssland), utan också att isolera den från resten av världen, särskilt från Kina.

Världen är bra mycket större än den man ser med europeiska eller nordamerikanska glasögon. Genom dessa linser har européer aldrig känt sig så starka, så nära sin större partner, så säkra på att stå på rätt sida i historien, när hela planeten styrs av reglerna för den ”liberala ordningen”, en värld som äntligen känns tillräckligt stark för att snart gå ut och erövra – eller åtminstone neutralisera – Kina, efter att ha förstört Kinas huvudpartner, Ryssland.

Om man ser det genom icke-europeiska glasögon står å andra sidan Europa och USA högmodigt allt utom ensamma, förmodligen i stånd att vinna en strid, men på väg mot ett säkert nederlag i historiens krig. Mer än hälften av världens befolkning bor i länder som har beslutat att inte gå med i sanktionerna mot Ryssland. Många av FN:s medlemsländer som (med rätta) röstade mot den illegala invasionen av Ukraina gjorde det baserat på sin historiska erfarenhet, som bestod av att de invaderats, inte av Ryssland, utan snarare av USA, England, Frankrike eller Israel. Deras beslut dikterades inte av okunnighet, utan av försiktighet. Hur kan de lita på länder som skapade SWIFT – ett finansiellt överföringssystem som syftar till att skydda ekonomiska transaktioner mot politisk inblandning – bara för att till slut på politiska grunder stänga av ett land från det systemet? Länder som ger sig själva makten att konfiskera de finansiella reserverna och guldreserverna i suveräna nationer som Afghanistan, Venezuela och nu Ryssland? Länder som basunerar ut yttrandefriheten som ett heligt universellt värde, men som tar till censur i det ögonblick de blir avslöjade av yttrandefriheten? Länder som ska värna om demokrati och ändå inte har några betänkligheter mot att genomföra en kupp när ett val går deras intressen emot? Länder i vars ögon ”diktatorn” Nicolás Maduro blir handelspartner över en natt bara för att omständigheterna har förändrats? Världen är inte längre en plats för troskyldiga – om den nu någonsin har varit det.

Boaventura de Sousa Santos

Övers: Erik Göthe