Kampen inom (s) hårdnar

En bild ur filmen "Dr Strangelove eller hur jag lärde mig älska bomben" (1964).

Idag har en sittande och en f d socialdemokratisk minister kommit ut som EU-anhängare. Uppenbarligen inser man att Nato-motståndet är så stort i partiet och väljarkåren, att det måste börja mjukas i kraft av  Nato-monopolet i media.

Men finns det några nya argument?

När Margot Wallström f d utrikesminister och grundaren av svensk "feministisk" utrikespolitik går ut och talar om att Ryssland "barbariska" krig i Ukraina motiverar en Nato-anslutning, så kommer naturligtvis många att undra när krig inte var barbariska. Afghanistan, Irak, Jemen, Libyen, Syrien - eller varhelst där USA-missiler slaktar civila?

Hennes argument att Sverige står så nära Finland att vi måste gå samma väg har naturligtvis varit i Peter Hultqvists påse innan det kom i hennes säck.

Hennes påstående att Finland kommit fram till att ryssarna "inte går att lita på längre" saknar underlag. Har Niinistös telefonlinje till Putin brutits? Har Ryssland vidtagit någon enda åtgärd mot Finland som skulle kunna kallas löftesbrott? Skulle inte tro det? Alltsammans är en teater av de finska moderaterna för att få dit de alltid velat.

Att lägga över ansvaret för en ödesfråga som Nato på Finland kommer inte att fungera särskilt bra på allmogen. Alldeles nyss stod ju ministrar på rad och vurmade för ett annat lands oförytterliga rätt att avgöra Nato-frågan alldeles själv.

Nu skulle vi alltså låta den avgöras av finska påtryckningar ?

För dem som inte gillar Margot Wallström kommer hennes inhopp att se ut som ett desperat försök att få behålla en plats i strålkastarljuset. Hon imponerade inte som minister. Jag känner henne från Strix-tiden och vet att hon är en vänlig själ - vi satt tillsammans i ett kök i Leningrad och lyssnade på en familjs berättelse om det hårda livet under nyliberal chockterapi - men också att hon är en människa som inte lär sig nya saker.

Vad gäller Ardalan Shekarabi finns det en uppenbar risk för att hans charmiga fluga kommer att förvandlas till en Tingsten-propeller, som med den i detta fallet mycket lättare nyttolasten, riskerar  flyga väck. Genom att ge sig in på utrikespolitiken riskerar allmänheten att uppfatta honom som alltför expansiv och det kan slå tillbaka.

Detsamma gäller Daniel Suhonen som gjort till en livsuppgift att tala om hur mycket mer vänster än partiledningen han är. I det här fallet vill han vara tidigt ute i en ödesdiger högersväng och det säger en del om hans karaktär. Tankesmedjan Katalys kommer i fortsättningen att ses med andra ögon. Man får kanske granska dess ställningstaganden i t ex pensionsfrågan där man t ex arbetat för "ökat respektavstånd" mellan LO-kollektivets bättre och sämre ställda.

Men Suhonen gick in i en bergvägg, vid namn Pierre Schori. På några få rader punkterade han Suhonens argumentation.

I den pågående striden åtnjuter JA-sägarna fullt tillträde till massmedia. Ledarredaktionen på Aftonbladet - avlönad av norska storföretaget Shibsted - har nyss bestämt sig för att driva Ja-linjen, vilket var ofrånkomligt.

Kort sagt är anloppet av JA-sägare just nu tämligen förutsägbart. Att de har tagit ett fast grepp om S-ledningen har vi vetat om. Håkan Juholt var dödsdömd som partiledare i samma stund det undslapp honom att Sverige inte skulle delta i Nato:s Libyenkrig. I decennier har dessa trojanska hästar manövrerat får att inta kontrollposterna och nu tror de att det är dags att äntligen kan slå till.

Men det måste gå fort. Blixtsnabbt. För den tillfälliga JA-opinionen i samband med det ryska intåget i Ukraina har av allt att döma redan börjat avklinga.

Om normaliteten skulle drabba kamarillan - om, hemska tanke, freden skulle slå till - kan det redan vara för sent.

Det bästa som vi på Nej-sidan (Ja till alliansfrihet och kärnvapenförbud) kan göra är att demonstrera i LO-tågen den 1 maj under parollen Nej till Nato och dela ut så mycket flygblad vi någonsin kan. I Stockholm avgår tåget kl 14 från Kungsträdgården.

Stefan Lindgren