Indiens dilemma – Väst eller Ryssland

Informationskriget om påstådda mord i staden Bucha nära Kiev understryker hur mycket man är beredd att satsa för att smutskasta den ryska operationen i Ukraina. Trots att Pentagon har tagit avstånd och säger att de inte har någon oberoende information.

Veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar analyserar Indiens svåra val.
Informationskriget om påstådda mord i staden Bucha nära Kiev understryker hur mycket man är beredd att satsa för att smutskasta den ryska operationen i Ukraina. Trots att Pentagon har tagit avstånd och säger att de inte har någon oberoende information.

Det finns en föreställning bland vissa indiska strategiska analytiker, inklusive några som hade toppositioner inom säkerhetsetablissemanget i tidigare indiska regimer, att det som utspelar sig i Ukraina i huvudsak är "ett krig mellan européer om den europeiska säkerhetsordningen”.

Oavsett grunden för denna uppfattning kan en sådan naiv analys göra oöverskådlig skada på Indiens strategiska planering inför 2000-talet. Kommer kriget att förändra den grundläggande geopolitiska dynamiken i Asien? Det är ingen tvekan om att så blir fallet. Men indiska analytiker har ett tunnelseende som gör att denna konflikt i Ukraina bara är en "störning" för Washingtons Indiska Oceanen-Stillahavsstrategi.

Det innebär att det indiska kommentariatet ser den hotande konfrontationen mellan USA och Ryssland längs floden Dnjepr bara som en försvagning av Washingtons "energi när det gäller att spela en aktiv eller meningsfull roll i Asiens säkerhetsdilemman eftersom USA är upptaget av att hålla tillbaka Ryssland i Europa”.

Vid en första anblick kan detta se ut som en rationell tolkning. För det finns verkligen tecken på sprickor inom den europeiska ordningen. Polen och Litauen är ute på äventyrligt svag is; Tyskland håller på att slå in på en militaristisk väg (med oöverblickbara implikationer och konsekvenser för den europeiska ordningen); Frankrike under Emmanuel Macron vacklar mellan proto-gaullism och ursprunglig euro-atlanticism; och allt detta, medan den tysk-franska axeln från Angela Merkels tid ("Frau Europa") håller på att försvagas. Det kan därför verka meningslöst att se Ukraina-konflikten som en global manikeisk kamp, eftersom det inte finns några onda eller goda absoluter i politiken.

Men vad indiska analytiker missar är att Ukrainakonflikten i verkligheten är en handlingsmodell också för Indo-Stillahavsstrategin. På samma sätt är det också ett historiskt faktum att manikeiska(2) föreställningar - "demokrati kontra autokrati" i det nu aktuella fallet - har haft en tendens att ständigt växa till sig under imperialismens dominerande och hegemoniska faser.

Två anmärkningsvärda händelser kan hjälpa till att förklara varför Indien måste vara klarsynt. Den ena var den sedvanliga presskonferensen den 5 april av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg inför det två dagar långa mötet med alliansens utrikesministrar (6-7 april) i Bryssel. Den andra var, återigen på tisdagen, ett häpnadsväckande vittnesmål av befälhavaren för USA:s strategiska kommando, amiral Charles Richard, vid en hemligstämplad utfrågning av kongressens underkommitté för försvarsanslag i Washington mot bakgrund av den nuvarande ryska inställningen till kärnvapenanvändning, krisen i Ukraina som påverkar den nationella säkerhetsstrategin, osv.

Det aktuella Nato-ministermötet i Bryssel äger rum samtidigt som en avgörande fas av den ryska operationen i Ukraina just ska börja. Stoltenberg sa att Natos allierade är "fast beslutna att ge ytterligare stöd" till Ukraina, inklusive vapen, humanitärt och ekonomiskt bistånd, cybersäkerhetsbistånd, etc.
Dessutom, sa han, kommer ministermötet att diskutera arbetet med att utveckla Natos nästa strategiska koncept inför toppmötet i Madrid i juni, och avslöjade också att "För första gången kommer det (NATO-toppmötet) också att behöva ta ställning till Kinas växande inflytande och övertalningspolitik på den globala scenen, en politik som utgör en systemisk utmaning för vår säkerhet och för våra demokratier”.

Amiral Richards vittnesmål inför kongressen, å andra sidan, var skarpt och beskrev i grafisk detalj den "systemiska utmaningen" som Kina utgör. Han sa att Kina "fortsätter den hisnande snabba utbyggnaden av sina strategiska och nukleära styrkor med oklara avsikter när det gäller deras användning”. Det är viktigt att förstå, underströk amiralen, att,

"Den strategiska säkerhetsmiljön nu blivit en kärnvapenverklighet med tre parter, där Kina och Ryssland tänjer på och undergräver den internationella rätten, en regelbaserad ordning och normer på alla områden. Aldrig tidigare har vår nation samtidigt ställts inför två jämstarka kärnvapenkapabla makter som måste avskräckas på ett nytt sätt... Idag har både Kina och Ryssland förmåga att ensidigt eskalera en konflikt till vilken som helst våldsnivå, på vilket område som helst, över hela världen, med varje sorts nationellt maktmedel, och det när som helst."

"De (Kina och Ryssland) kommer att fortsätta att expandera och diversifiera sina kärnvapenstyrkor under det kommande decenniet och, i synnerhet Kina, kommer att öka kärnvapnens roll i sina försvarsstrategier. Räckvidden av deras nya system kompletterar växande kärnvapenlager och inkluderar utveckling och modernisering av sådana kärnvapentriader(1) som inte kan slås ut i ett förstaslag, invasionsförsvar och maktprojektionsförmåga avsedda att avskräcka och hindra vårt regionala inflytande...

"De strävar också efter att bli ledande inom nyckelteknologier med betydande militär potential, inklusive artificiell intelligens (AI), autonoma system, avancerad datoranvändning, kvantbaserad informationsvetenskap, bioteknik, framtagande av avancerade material och tillverkning."
När det gäller Ryssland lyfte amiralen fram dess "nya och avancerade vapenleveranssystem, av vilka många är överljudskapabla och kan ändra riktning under sin bana för att undvika amerikanska missilförsvarssystem... Ryssland... hävdar (även) att de redan har genomfört seriös forskning och teknologisk grundarbete på utrustning som inte har någon motsvarighet i världen. De fortsätter att utveckla ytterligare strategiska system med nya hypersoniska stridsspetsar för att än mer kunna öka hoten mot USA”.

Amiralens slutsats var tvåfaldig: för det första står USA inte längre inför "ett enda operativt problem utan måste förhålla sig till två likstarka kärnvapenkapabla makter samtidigt", och för det andra försöker Kina och Ryssland "aktivt att ändra den internationella regelbaserade ordningen, medan USA, med våra allierade och partners, försöker försvara den”.

Vad innebär detta i geopolitiska termer? Kort sagt är resultatet av konflikten i Ukraina av avgörande betydelse eftersom världen nu studerar vad som händer. Ett ryskt nederlag mot ett starkt och enat väst skulle få det (icke-västerländska) internationella samfundet att tänka om beträffande USA:s engagemang och kompetens och vända den nuvarande globala uppfattningen om minskat transatlantiskt inflytande och relevans under 2000-talet, medan, omvänt, ett misslyckande att besegra och försvaga Ryssland oundvikligen skulle påskynda västs nedgång som pålitlig effektiv global aktör.

Med andra ord, som ordföranden och VD:n för Atlantic Council, en uttalad unipolaritetsideolog, Frederick Kempe, uppriktigt skrev i förra veckan, "frågan är inte hur den nya världsordningen kommer att se ut, utan snarare om USA och dess allierade genom Ukraina kan stoppa urholkningen av det senaste århundradets vinster som ett första steg mot upprättandet av den första verkligt "globala" världsordningen”.

Det handlar om unipolariteten, dumbom! För att forma den framtida världsordningen måste USA och Europa först vända den västerländska nedgången. Ett misslyckande i Ukraina kan mycket väl leda till upplösningen av både EU och Nato. Lapptäcket av sammanhållning inom dessa allianser kommer inte att överleva ett nederlags trauma. Desperationen i väst visade sig på EU-ledarnas virtuella toppmöte med Kina i förra veckan – förresten det första toppmötet mellan Kina och EU på två år.

Desperationen visas också av det våldsamma informationskriget om Bucha. Men varför är det indiska sinnet överhuvudtaget förvirrat i dessa frågor? Metaforiskt sett uppstår förvirring på grund av opiumkonsumtion, vilket kineserna upplevde under sina så kallade hundra år av nationell förnedring. De indiska eliternas problem beror på ett visst tänkesätt.

Det finns två fantastiska böcker om manikeiska binärer, skrivna av den färgade jamaicanske författaren Herbert George de Lisser. Böckerna utspelar sig i Karibien under kolonialtiden — The White Witch of Rosehall och Revenge: A Tale of Old Jamaica — där de svarta kvinnornas moraliska kompasser ofta härrörde från deras umgänge med vita män, trots de extremt bittra och våldsamma tankar som så småningom grep dem när de övergavs av samma vita män som de älskade.

6 april 2022

Övers. Lennart Palm

Not:
1) En kärnvapentriad är en tredelad militär struktur som består av landbaserade kärnvapenmissiler, kärnvapenbestyckade ubåtar och strategiskt flyg med kärnvapen i bomber och missiler. (Öa.)
Länk: https://www.indianpunchline.com/indias-dilemma-over-west-vs-russia/

2) Manikeism. Efter den iransk-mesopotamiske profeten Mani på 200-talet e. Kr. Den manikeiska läran bygger på en radikal dualism i form av en kamp mellan de två principerna ljus och mörker samt läran om de tre tidsåldrarna; världen befinner sig i den andra tidsåldern, där ljus och mörker är sammanblandade och mörkrets krafter dominerar. Kung Shapur I, som besegrade den romerske kejsaren Valerianus, omvändes till manikeismen.