Här började Ukrainakriget

21 april 1999 i centrala Belgrad.

Ukrainakriget är en fortsättning på det krig som utspelades på Balkan 24 mars till 10 juni 1999. Nato bombade Serbien sönder och samman som ett led i paktens "Drang nach Osten".

Nato utförde 12 000 bombuppdrag med mer än 900 flygplan. 400 kryssningsmissiler avfyrades och 20 000 "smarta" och 5 000 konventionella bomber fälldes. Förbjudna vapen som klusterbomber och bomber av s k urlakat uran användes. Många över civila mål.

Jan Hagberg minns.

Jag bifogar en artikel som jag – tillsammans med andra – skrev och publicerade på Svenska Dagbladet Brännpunkt den 12 juli 1999, efter ett en rundresa i Jugoslavien i kanten av Nato-bombningarna där.

Vi resenärer kom innan ”eld upphör”-avtalet var påtecknat, reste runt i landet, besökte städer som Nis, Novi Sad och Belgrad och såg den enorma förstörelsen på många platser. Inklusive civila anläggningar. Spåren efter bombningar av sjukhus, marknader, industrier och flera petrokemiska jätteanläggningar. Med en total förgiftning av Donau nedströms som följd.

Då 1999 kunde Sveriges utrikesminister Anna Lindh tycka, att bombningarna var nödvändiga och statsminister Göran Persson besökte Nato:s högkvarter i Bryssel för att fira organisationens 50-årsjubileum!

"Feministisk" utrikespolitik har satt sina tydliga spår, med värre exempel än Anna Lindh, sådana som Madeleine Albright, Hilary Clinton och så Victoria Nuland.

I slutet av 1990-talet hade riksdagsledamoten Karin Wegestål (s) lärt mig vad Jugoslavienkrigen handlade om. Hon, jag och Bengt Silfverstrand hade samarbetat i försöken att rädda ATP. Vi kom ganska långt, lyckades fördröja genomförandet av pensionsreformen i tre år men på den extra s-kongressen 1997 lyckades partiledningen med hugg och slag slå ned motståndet.

Dessvärre skjuter nära ingen hare och nu lever vi med dagens erbarmliga pensionssystem. I en annan stor Brännpunktsartikel tidigare detta år, 20 januari 1999, förutsåg jag ganska precist att pensionerna på sikt skulle minska med 20 – 25 procentenheter. Vad var det jag sa, men vad hjälper det idag?

Karin Wegestål var förutom medlem i socialförsäkringsutskottet också ledamot i försvarsutskottet. I den egenskapen hade hon efter 1995 besökt den svenska kontingenten i Bosnien ett par gånger – och kom hem med budskapet från de officerare hon mött: Tro inte för en sekund på vad som skrivs i svenska tidningar om Bosnienkriget.

När så Nato:s bombkrig kom 1999 hade Karin Wegestål redan förberett mig, för att jag skulle förstå att bombkriget var ett rent övergrepp från Nato:s sida. Hummandet om kamp för MR var ju vad det var redan då.

Nato:s ”Drang Nach Osten” har alltså pågått åtminstone alltsedan Sovjetunionen kollaps, och detta med början i uppsplittringen av Jugoslavien – och till slut upprättandet av Nato-basen Camp Bondsteel, på stulen mark utanför Pristina.

Camp Bondsteel, USA:s militärbas - världens största - på stulen mark i Kosovo.

Egentligen började ”Drang” redan 1985 med IMF:s krav på Jugoslavien om övergång till marknadsekonomi, som kom att skärpa de ekonomiska motsättningarna i landet och utnyttjas maximalt för sprängningen av landet. En konflikt mellan norr och det efterblivna Kosovo som mottagit ett enormt ekonomiskt stöd styrdes fram. Kosovo hade då i praktiken länge regerats internt av kosovoalbanerna själva, som systematiskt använt resurserna för att köpa ut serber från denna del av landet i stället för att utveckla landet.

Ryssland gör nu vad som måste göras. Det vi ser är inte ett krig mot Ukraina, som bara är ett bondeoffer i den anglosachsiska finanselitens schackspel om Eurasien, utan Rysslands försvarskrig mot påtränglingen NATO.

Det var Karin Wegestål som föreslog vår resa till Jugoslavien1999. Hon var först ut med att skriva offentligt om kriget. Bengt Silfverstrand hade kommit till henne direkt och sagt: Visst Karin du har alldeles rätt!

Så kom resan upp på förslag, men det tog tid för oss att få visum och få ordning på resehandlingarna – till ett land utsatt för krig. Ambassadören hade förstås undrat över vad vi var för djur som stödde serbernas sak, inte minst vem jag var. Och hur det kom sig att två riksdagsledamöter vågade sticka ut näsan i den mediestorm som pågick.

Jag fick en två timmars audiens hos ambassadören, på hans förslag.

Till slut kom vi iväg – tio dagar före ”eld upphör”. Vi flög till Budapest. Raggade vid flygplatsen där upp en minibuss som förde oss till Belgrad, på sidovägar eftersom huvudvägen delvis var sönderbombad. Hemkomna ordande Bengt och Karin med en presskonferens. Och efter det skrev vi den bifogade artikeln, men den kom att publiceras alldeles före industrisemestern och försvann därmed ut i ett töcken.

En vettlöst polemiskt inlägg kom långt senare, i slutet av augusti från en väl etablerad matematikprofessor. Inlägget dröp av antikommunism och jag svarade på det, men sedan blev det tyst i klassen.

Karin hade träffat Slobodanka ”Buba” Vukotic på demonstrationerna mot bombningarna då på våren 1999. Buba var legitimerad rättstolk. Hon följde med och simultantolkade alla våra möten. Kändes som att jag i hennes sällskap nästan förstod det serbiska språket.

Karin Wegestål och jag gjorde sedan årliga resor till det gamla Jugoslavien – fram till 2004 – för att ta reda på mera. Alltid med Buba som tolk och sedan någon ytterligare medresenär, Bengt eller någon annan.

Jag läste Peter Handkes Vinterresa, efter att han fått Nobelpriset. Handke beskrev så väl den overkliga känsla jag också erfor vid ett besök långt senare på fästningen Kalemegdan i Belgrads centrum och såg ett antal äldre herrar av samma snitt som Handke beskrev.

Jan Hagberg

Klicka på artikeln kommer den upp i större format.