Öster om fronten

En bild från Mariupol idag. Halva staden är befriad från det nazistiska Azovregementet,
uppger talesmän för DNR:s styrkor.

Den tyske ekonomen och numera mediekritikern Thomas Röper, bosatt i Sankt Petersburg och redaktör för tyska nättidningen Anti-Spiegel, var nyligen tillsammans med några andra västjournalister inbjuden som en av de första utländska journalisterna att besöka konfliktområdet i östra Ukraina.

Här är hans första rapport från den 17 mars.

”Jag har ofta sagt att jag skulle vilja besöka Donbass och se situationen själv. Detta blev dock nästan omöjligt efter starten av den ryska militäroperationen, eftersom den som inte redan var där innan operationens inledning i nuläget knappt kan komma in. Jag har provat många vägar, men att få ackreditering om du aldrig har varit där är nästan omöjligt för tillfället… Men så på lördagen fick telefonbesked måndag klockan 07.00 i Moskva om att saker och ting nu löst sig.

Den långa resan
Så jag skrotade alla mina jobbplaner och flög till Moskva, där jag stannade uppe hela natten på hotellet och förberedde artiklar. Eftersom luftrummet över södra Ryssland är stängt var vi tvungna att köra bil, så vi träffades klockan 07.00. Gruppen bestod av sex journalister, två guider och två chaufförer och vi gav oss iväg i två minibussar. Jag sov under större delen av bilresan, men det hade jag planerat eftersom jag föredrog att skriva på natten och sova under resan så att Anti-Spiegel inte skulle behöva pausas en hel vecka.

Som vi bara fick reda först i bilen var det inte meningen att den skulle köra till Donbass. Istället skulle vi bli de första utländska journalisterna som får resa till södra Ukraina via Krim för att få en uppfattning om situationen där. Så vi stannade över natten i Rostov-na-Donu och nästa dag körde vi till Simferopol via den nya Krimbron. Totalt blev det en tur på 190 mil. Vi anlände till Simferopol den 15 mars och där anslöt sig andra journalister till gruppen.

Allvaret börjar
Den 16 mars steg vi på bussarna klockan 05.00 och körde till en mötesplats där vi skulle byta från våra två bussar till en enda buss. Vi fick skyddsutrustning märkt "press" och härifrån eskorterades vi av två pansarfordon från det ryska nationalgardet (Rosgvardia) med ett 20-tal beväpnade soldater till vårt skydd.

Rosgvardia är en blandning av polis och militär, som vanligtvis bevakar kritisk infrastruktur men som också kan användas i upplopp eller krig. I Ukraina är en av deras uppgifter att upprätthålla allmän ordning i de städer som kommit under rysk kontroll, att med stadsförvaltningarna samordna de organisatoriska saker som är nödvändiga för ett normalt liv, och så vidare. Killarna var vänliga mot oss och under de många pauserna knöt vi fina kontakter och pratade. De andra journalisterna kom från USA, Nederländerna, Mongoliet, Serbien och Italien.

Ett första intryck
När vi passerade gränsen var den ukrainska gränsposteringen i stort sett förstörd, men det var allt. Det stod fortfarande några bilar vid sidan av vägen, som – enligt vad vår följeslagare berättade – brådstörtat hade placerats tvärs över vägen av den ukrainska armén för att blockera vägen. Men du kan inte stoppa tanks med några få bilar.

Utöver det såg vi inga skador förutom på vägräckena som var skadade på några ställen. Den ryska armén hade marscherat igenom området utan att möta något motstånd, och på alla ställen vi passerade var allt intakt, vi såg inte ens ett enda krossat fönster. Livet fortsatte som vanligt, butiker och bensinstationer var öppna, bilar körde, folk var på gatorna och så vidare. Om du inte hade vetat det hade fanns det inget som visade att en armé precis hade marscherat igenom.

Erfarna journalistkollegor, till exempel en holländsk kvinnlig journalist med erfarenhet från Syrien, tyckte att det var mycket imponerande. Hon sa att detta skilde sig från vad hon sett i Syrien, där helikoptrar först skjuter på allt som rör sig för att förhindra bakhåll innan amerikanska armén rycker fram. Även om inga civila kommer till skada är förstörelsen där den amerikanska armén har avancerat betydande, sa hon.

Detta bekräftades också av den amerikanske journalisten, som är en före detta amerikansk marinsoldat. Han har för övrigt en intressant historia, eftersom han har bott i Ryssland i sex år och beviljats politisk asyl för att han ställde för många kritiska frågor om en känslig affär i USA. I USA berättas såklart historien annorlunda, men det är ett annat ämne.

Det som också märks är fattigdomen i Ukraina. De som – som jag – fortfarande minns Ryssland från 1990-talet kände det som att de reste tillbaka i tiden till 1990-talet. Idag är Ryssland ett rent land med moderna städer där hela stadsdelar nyskapats.  Se förresten min länk kring detta

Ukraina ser fortfarande likadant ut som Ryssland gjorde då. Trasiga gator, övergivna busshållplatser, dåligt underhållna halvförstörda hus, massor av gamla sovjetiska bilar och så vidare. Även folkets trista kläder påminner om 90-talets Ryssland. Det berörde mig mycket eftersom det väckte några minnen från då och de problem som mina vänner hade. Men det kan bara de som har upplevt det förstå.

Genitchesk
Vår resa gick till den lilla staden Genichesk, som ligger mitt för Krim på det ukrainska fastlandet och är ett turistmål för badsemestrare på sommaren. Vi besökte marknaden där, promenerade genom staden, besökte ett humanitärt biståndscenter och visades den enda krigsskada som fanns.

Att situationen inte är helt normal framgick av kön framför en bank, eftersom kontantlösa betalningar tydligen inte fungerar för tillfället och folk står i kö för att få kontanter, vilket det är ont om. Annars gjorde staden ett ganska normalt intryck.

Vi var fria att ströva omkring på marknaden, men tvungna att hålla ihop så att våra beskyddare kunde ha koll. Det var förvisso en något ovanlig syn för lokalbefolkningen när ett dussin personer i skyddskläder med påskriften "Press" kom in i lokalerna, åtföljda av ett 20-tal tungt beväpnade män.

Människornas rädsla
Jag förväntade mig att motståndarna till den ryska militäroperationen inte skulle vilja prata med oss eftersom de var rädda för de ryska soldaterna. Men det var precis tvärtom. Motståndarna säger till de ryska soldaterna att de inte är välkomna och borde åka hem. De är uppenbarligen inte alls rädda för soldaterna och misshandlar dem ibland verbalt, vilket de ryska soldaterna stoiskt fann sig i utan att reagera.

De som är rädda - det märkte vi alla snabbt - är istället anhängare av den ryska operationen. De gick förbi soldaterna och viskade tack och saker som ”äntligen!” eller ”lämna oss inte!”.

De missnöjda tog tag i varenda mikrofon de kom åt och ställde sig framför varje kamera och ventilerade sin ilska, medan anhängare av operationen fick kämpa för att komma med i kameran och intervjuas. Ett av få undantag var en gammal dam som sa att hon var 72 och inte var rädd. Hon nästan grät av glädje framför kameran och tackade Ryssland.

Jag fick sedan reda på i viskande samtal med några av de drabbade att folk är rädda för att Ryssland kommer att dra sig tillbaka igen och att de då kan förvänta sig repressalier och ännu värre för sitt stöd till den ryska interventionen, så som det varit sedan efter Maidan. Det mest kända illdådet, men absolut inte det enda, var Odessatragedin i maj 2014, med mer än 40 döda, som brändes levande av Maidan-supportrar i Odessa. Nationalisterna i Ukraina kallar cyniskt detta massmord för "Odessa-grillen" och än i dag det har ingen har straffats.

I allmänhet var livet för regeringsmotståndare i Ukraina efter Maidan mycket farligt, politiska mord var inte ovanliga och UNHCR har upprepade gånger nämnt detta i sina människorättsrapporter om Ukraina. Men det är en sak att veta och läsa om det, det är en helt annan att uppleva rädslan i verkligheten.

Rädslan kunde också ses i att många vid vårt besök inte ens ville synas i bakgrunden på någon bild. De flesta undvek kamerorna och höll sig hela tiden bakom kameramännen för att slippa komma in i bilden.
Och en annan sak med folkets reaktion som var talande. Eftersom vi var under skydd av ryska soldater kunde folk lätt tro att vi var pro-ryska. Men när de hörde att vi var från väst, vägrade många att ens tala med oss. Många skulle ha pratat med ryska medier, men nästan ingen ville stå framför en holländsk, italiensk eller ens amerikansk kamera.

En som gick med på att uttala sig insisterade på att genomföra intervjun på engelska snarare än på ryska, eftersom han fruktade att västerländsk media skulle förvanska vad han sa. Det var en upplevelse jag inte förväntat mig i Ukraina. Han talade då positivt om den ryska militäroperationen.

Människors oro
Det var också många på marknadsplatsen som klagade bittert över fattigdomen. Pensionärer måste lägga alla sina pengar på el och värme och hade inte pengar över till mat. Levnadsomkostnaderna måste äntligen sänkas och pensionerna höjas, skrek de åt oss, men varken vi journalister eller de ryska soldaterna kan ju göra något åt pensionsnivån i Ukraina.

Folks missnöje är förståeligt och jag har tidigare rapporterat om att detta är ett stort problem i Ukraina. Ryssarna kan egentligen inte göra något åt det, men för de kollegor som inte pratade ryska såg det ut som en protest mot de ryska soldaterna, men dessa människors (mycket berättigade) utskällning hade inget med ryssarna att göra. Många pensionärer klagade över att hela deras pension gick åt till elräkningen och att de bara kunde överleva genom att deras barn eller vänner gav dem mat.

Intrycken var annorlunda när vi lämnade marknaden med de många människorna och gick in i själva staden. När folk kunde prata med oss ensamma utan att känna sig iakttagna i en folkmassa, var de mycket mer öppna. Särskilt imponerande var en gammal dam, en babusjka som hämtad direkt ur en bilderbok, som bor i ett hus omgivet av ett plåtstaket. När vår grupp gick förbi och alla hennes hundar började skälla kom hon till grinden och muttrade om vad det var som fick hundarna att bli galna.

När hon öppnade porten och stod inför fem journalister i skyddsvästar och hjälmar och tre tungt beväpnade soldater gjorde hon en mycket förbryllad min. Men hon var otroligt vänlig, frågade vilka vi var och så vidare. När jag berättade för henne att vi var utländska journalister och undrade om hon ville säga något i mina kollegors mikrofon frågade hon: "För vilken sida?"

Vi alla (inklusive soldaterna) var tvungna att skratta, och när hon förstod att hon kunde säga vad hon ville, gick hon villigt med på det. Hon bad helt enkelt om fred och beklagade att "de unga pojkarna" alltid måste lida när "de där uppe" bråkar. Nu skulle pojkar komma att dö på båda sidor, fastän de alla faktiskt hör ihop och är slaviska bröder, och när hon riktade sig direkt till de ryska soldaterna nickade de. Hon höll ett så övertygande tal för fred som jag sällan har hört. Hon var en riktigt härlig kvinna och jag kan fortfarande se hennes öppna leende framför mig.

Humanitär hjälp
Det humanitära biståndet från Ryssland rapporteras inte i väst. I Ryssland däremot skämtar man om att sockret eller mjölet snart är slut eftersom det går till Ukraina som humanitär hjälp. Och faktiskt, på vår långa bilresa från Moskva till Krim såg vi många långa lastbilskonvojer med humanitär hjälp.

Vi besökte också en plats för utdelning av humanitärt bistånd, där många klagade på att biståndet var otillräckligt och att de flera gånger fått gå hem tomhänta. Vad detta beror på kan jag inte säga, men jag vet från flyktinglägren att det finns tillräckligt för att tillgodose de nödvändigaste behoven. Kanske har Ryssland underskattat flyktingproblemet, jag vet inte. Men det stora antalet lastbilar på Rysslands motorvägar visade att det verkligen levereras mycket, och vi var mycket förvånade över det stora antalet hjälpkonvojer vi såg på resan.

Vid distributionsstället var det återigen som på marknaden: Vissa ville inte stå framför kameran och ville inte prata. Men här kändes rädslan inte lika tydligt som på marknaden. En kvinna var inte alls rädd. Hon stod i kö och klagade också på att hon varit här flera gånger förgäves, men hon sa ändå tydligt hur glad hon var för ryssarnas skull.

Hon underströk hur mycket bättre saker och ting varit före Maidan ("under Janukovitj", som hon hela tiden sa). Efter Maidan gick alla större arbetsgivare i regionen i konkurs, arbetslösheten blev hög och fattigdomen tilltog. Och åter kom klagomålet över levnadsomkostnader som man inte kunde betala. Hon kommer från grannbyn, har några kor och önskar bara få sälja sin mjölk igen till ett rimligt pris och kunna erbjuda sina barn en framtid.

Splittringen
Maidan har splittrat Ukrainas folk, det kan man tydligt se. Mitt intryck är att man på den plats där vi befann oss stöder den ryska militäroperationen. Motståndarna till det är mer högljudda, men i mina ögon en minoritet, för så fort det inte fanns något folk i närheten hördes klagomål om den eller andra svårigheten, men inga explicita antiryska uttalanden, som på marknaden. Rösterna på marknaden var visserligen högljuddare, men sannolikt inte en majoritet, vilket de många viskningarna med "tack" visade. Men det är mitt subjektiva intryck.

Motståndare till den ryska operationen sa att 100 procent av folket var emot den, vilket motsägs av de många andra rösterna. Ryssarnas anhängare sa att 90 procent tycker som dem. Jag vet förstås inte om det heller stämmer. Men det visar hur djupt landet var splittrat efter Maidan.

Intressanta var två gamla herrar som absolut ville bli intervjuade av det mongoliska kamerateamet. De hade sedan ett veritabelt gräl i intervjun, där den ene var mer för den ryska operationen, den andre var absolut emot den. Det var intressant att höra de två argumentera.

Det kommer att bli en lång väg att reparera denna splittring.

Några andra intryck
Det är förresten möjligt för ukrainare att ta sig till Krim. Jag hade trott att gränsen var stängd. Men det stod många civila fordon vid gränsen, som visserligen kontrolleras strängt, men som i slutändan får passera. Det är flyktingar som söker skydd i Ryssland, till exempel hos anhöriga.

Och så såg jag Krimkanalen, som Ukraina blockerade efter Maidan för att stoppa öns vattenförsörjning. Krim var beroende av vattnet och det har varit en stor bedrift av Ryssland att hålla igång vattenförsörjningen de senaste åtta åren. Nu strömmar vattnet igen sedan ryska trupper tagit kontroll över kanalen.

Vi såg som sagt praktiskt taget inga krigsskador förutom gränsbevakningens baracker, några välta bilar och trasiga skyddsräcken. Den enda krigsskadan vi såg var en bro från fastlandet till Krim. Ukrainska soldater hade i all hast försökt spränga den för att stoppa den ryska armén, men bara ena sidan av vägbanan kollapsade, den andra halvan av bron är öppen för trafik.

Vad vi inte fick se
Jag blev förvånad när vår beskyddares chef öppnade listan över förbud, eftersom den bara bestod av en punkt: att filma och fotografera soldater utan ansiktsmasker är inte tillåtet. Ingen kollade dock sedan, instruktionerna gavs och det var allt.

Vi skulle hålla oss ihop, men jag tyckte synd om våra beskyddare för de nyfikna journalisterna brydde sig knappast, när de till exempel genast spred sig över marknadsplatsen för att leta intervjuoffer i gränderna mellan marknadsstånden.

Facit
Där vi var går livet i stort sett vidare i sin normala gång. Jag blev chockad av rädslan hos människor som stöder den ryska sidan. Att se detta, denna oro hos folket, som var deprimerande. Jag blev också förvånad över den synliga fattigdomen i Ukraina. Jag förväntade mig inte att se det så tydligt. Infrastrukturen är från Sovjetunionen och inte mycket har gjorts sedan dess, mycket har förfallit, speciellt de tomma fabrikerna och de riktigt dåliga vägarna faller i ögonen.

Jag blev glad när en man svarade på frågan om det bor fler ryssar eller ukrainare i staden. Hans svar var: "Vi gör ingen skillnad! Dessutom bor det så många olika folk här; armenier, georgier, greker, vi är alla en familj!”

Det är vad jag önskar för Ukraina, att landet hittar tillbaka: åter blir en stor familj, för det var detta som Maidan-regeringarna i Ukraina ville förstöra för att istället förlita sig till en radikal nationalism.

Du hittar mer om Röpers resor och om Ukrainakriget på: https://www.anti-spiegel.ru/

Övers: Lennart Palm