Indien och USA har olika prioriteringar

Modi (t v) - Biden, en alltmer problemtyngd relation.

Indiske diplomatveteranen M. K. Bhadrakumar kommenterar på sin hemsida Indianpunchline insiktsfullt världshändelserna.

Den senaste veckan har han dock haft sökarljuset på sitt eget land. Hur ska Indiens ställa sig i den hårdnande internationella konflikten?

En extraordinär vecka har förflutit när det gäller Modi-regeringens flört med QUAD - den strategiska "säkerhetsdialogen" mellan Australien, Indien, Japan och USA. Kalla det ett avgörande ögonblick, en vändpunkt eller till och med en inflexionspukt, där kurvan byter riktning - den har delar av alla tre.

Förra veckan gjorde Japans premiärminister Fumio Kishida ett tvådagar långt besök i Delhi, ett virtuellt toppmöte mellan premiärminister Narendra Modi och Australiens premiärminister Morrison ägde rum, liksom ett samråd på utrikesministernivå med den besökande amerikanska vice utrikesministern för politiska frågor Victoria Nuland. Ämnet var situationen runt Ukraina.

President Biden har sedan dess klagat på att Indien har en "något skakig" hållning till Ukraina. Vem hade kunnat föreställa sig att geopolitiken kring Ukraina skulle skaka om QUAD?

Visst, Indien hade en föraning. Det indiska utrikespolitiska etablissemanget har varit helt klart över vad som började utspela sig i Ukraina under den sista veckan i februari. Det hade så långt tillbaka som åtminstone i november/december, som Elias i Bibeln, sett ett litet moln, stort som en handflata, dyka upp över horisonten.

Till skillnad från de indiska medierna, den akademiska världen eller tankesmedjorna i stort, kände det indiska ledarskapet att Ukraina handlade om en historiskt omvälvande global maktkamp mellan å ena sidan Ryssland och Kina, och å den andra USA och dess västliga allierade. Modi anade att Indien skulle skadas om landet inte sadlade om för att ta sig ner från berget, himlen började svartna av vinddrivna moln, en enorm regnstorm var på gång.

Det finns en bakgrund till detta. En uppmärksam observatör kunde märka att Modi funderade kring utrikesfrågor under de senaste månaderna. Hans deltagande i ”toppmötet för demokrati” i december förra året hade något av en fin-de-siècle-känsla över sig - slutet på en era och början på en annan. Man skulle kunna säga att det var ett tillnyktrande efter pandemin.

Poängen är att Indien fick kämpa med pandemin helt själva. Oavsett vad som sägs, insåg Indien att det inte har något verkligt partnerskap med USA eller EU, att det bara var en handelsrelation – och att Indien i slutändan bara hade sin egen region.

Faktum är att Indien hanterade pandemin mycket bättre än de flesta länder. Det erkänns idag av Internationella experter, och även de som kastade sten på den tiden accepterar också motvilligt detta.

Men med ekonomin härjad till oigenkännlighet, plockar regeringen nu samman bitarna och vacklar åter framåt. Det finns fortfarande mycket osäkerhet i luften om att ännu en "våg" av pandemin kan komma smygande för att åter dränka all återuppbyggnad och återhämtning av livet.

Kort sagt, stormaktskampen i det avlägsna Europa, som utlösts av Biden-administrationen i geopolitiska syften för att isolera och försvaga Ryssland, bröt ut vid en mycket kritisk tidpunkt där Indien blivit allt mer skeptiskt till amerikansk politik och statsmannaskap. Den bild som USA försöker sprida om sig själv är långt ifrån övertygande: istället framträder ett slagfält av stam- och kulturkrig, en åldrande supermakt på tillbakagång med minskande globalt inflytande.

I den indiska ekonomins ödeskamp är USA inte till någon hjälp. Å andra sidan hotar den avtagande multilateralismen och de nya begränsningar av tillväxten som skapas av USA:s växande benägenhet att försvaga dollarn genom att använda den som ett vapen, att förstöra de ömtåliga små skotten av post-pandemisk tillväxt i den indiska ekonomin.

På måndagen firade Biden konferensen Business Roundtable med vd-arna för USA:s största företag. Han skröt: "6,7 miljoner jobb förra året – mer än som någonsin skapats på ett år; mer än 7 miljoner nu. 678 000 skapades bara förra månaden, på en månad. Arbetslösheten har gått ned till 3,8 procent. Vår ekonomi växte med 5,7 procent förra året, och är den starkaste på nästan 40 år... Vi minskade underskottet med 360 miljarder dollar förra året... Och vi är på väg att minska det med över 1000 miljarder dollar i år”.

Biden är förståeligt nog helt överlycklig. Ändå, när han samtidigt medvetet orkestrerade en konfrontation med Ryssland, föll det honom inte in vilken förödande inverkan och konsekvenser hans drakoniska "sanktioner från helvetet" mot en stor G20-ekonomi kommer att ha på utvecklingsekonomierna.

En rapport från FN:s konferens om handel och utveckling den 16 mars, med titeln The Impact on Trade and Development of the War in Ukraine, avslutar:

"Resultaten bekräftar snabbt försämrade utsikter för världsekonomin, underbyggd av stigande priser på mat, bränsle och konstgödsel, ökad finansiell instabilitet, långvarig investeringsnedgång, komplexa globala omläggningar av försörjningskedjan och ökande handelskostnader”.

"Denna snabba förändring är alarmerande för utvecklingsländer, och särskilt för afrikanska och lågutvecklade länder, av vilka några är särskilt utsatta just av kriget i Ukraina och dess effekt på handelskostnader, råvarupriser och finansmarknader. Risken för oroligheter, livsmedelsbrist och inflationsutlösta lågkonjunkturer kan inte uteslutas..."

Vet Biden ens att minst 25 afrikanska länder är beroende av Ryssland för att klara mer än en tredjedel av sin import av vete? Eller, att Benin faktiskt till 100 % litar till Ryssland för sin import av vete? Och att Ryssland levererar vete till förmånliga priser till dessa fattiga länder?

Hur skall dessa planetens svagaste och eländigaste länder kunna klara sin import från Ryssland när Biden och EU-chefen Ursula Gertrud von der Leyen slår sig samman för att blockera bankkanalerna för handel med Ryssland?

Den grymhet och cyniska självbelåtenhet med vilken Biden-administrationen och EU sköter sin utrikespolitik är helt fantastisk. Och märk väl, allt detta sker i namn av "demokratiska värderingar" och "folkrätt"!

Indien kan inte instämma i USA:s och EU:s hänsynslösa försök att utnyttja de globala ekonomiska förbindelserna som vapen. Faktum är att USA och EU kanske inte ens vinner detta krig i Ukraina. Ryssland har nästan slutfört 90 procent av sina specialoperationer. Om inte Biden tillåter Kiev att gå med på en fredsuppgörelse, ligger en uppdelning av Ukraina längs floden Dnepr i korten.

USA destabiliserar det europeiska säkerhetsordningen medan de västerländska sanktionerna destabiliserar den globala ekonomiska ordningen. USA och EU måste bära ansvaret för följderna. Västvärlden är i panik över att världen redan lever i det asiatiska århundradet.

"En anledning till optimismen i hjärtat av Asien är de enorma naturresurserna i den (asiatiska) regionen", skriver den kände Oxford-historikern Peter Frankopan i sin senaste bok The New Silk Roads: The Present and Future of the World:  Mellanöstern, Ryssland och Centralasien står nämligen för nästan 70 % av de globalt kända oljereserverna och nästan 65 % av de kända naturgasreserverna.

Prof. Frankopan skriver: "Och de jordbruksresurser som finns i regionen mellan Medelhavet och Stilla havet...  står för mer än hälften av världens hela veteproduktion... (och) nästan 85 % av den globala risproduktionen”.

”Sedan finns det mineraler som kisel, som spelar en viktig roll inom mikroelektronik och i produktionen av halvledare, där Ryssland och Kina ensamma står för tre fjärdedelar av den globala produktionen; och av sällsynta jordartsmetaller som yttrium, dysprosium och terbium, nödvändiga för allt från supermagneter till batterier, från ställdon till bärbara datorer. står Kina ensamt för mer än 80 % av världsproduktionen... Resurser har alltid spelat en central roll i världens utveckling... Detta gör kontrollen över Sidenvägarna viktigare än någonsin.”

Väst verkar fortfarande vilja "återgå till det normala", skriver Frankopan, "och förväntar sig att nykomlingarna återtar sina gamla positioner i världssystemet”. Det är uppenbart att Indien, en före detta brittisk koloni, förstår den verkliga agendan bakom Washington och Bryssels geopolitiska kamp med Ryssland. I princip letar Indien i alla riktningar – inklusive Ryssland och Kina– efter partnerskap.

Om den kinesiska nyhetswebbplatsen Guancha har rätt, vilket den brukar ha, "kommer de diplomatiska förbindelserna mellan Kina och Indien att avsevärt förbättras och gå in i en återhämtningsperiod. Kina och Indien kommer inom en relativt kort tid att öka sitt diplomatiska utbyte. Kinesiska tjänstemän kommer att åka till Indien först, och Indiens utrikesminister Jaishankar kommer till Kina”.

Det här är goda nyheter. Modis unika ställning i indisk politik gör det möjligt för honom att ta svåra beslut. Det förnyade mandatet han säkrade från hjärtlandet gör att han kan bryta ny mark i utrikespolitiken.

M K Bhadrakumar

https://www.indianpunchline.com/india-us-have-different-priorities/

Se även detta inslag från indisk stats-TV för stämningar i Indien: https://www.youtube.com/watch?v=LNIrac5MopA