Vem lovade vem vad om NATOs utvidgning?

Michail Gorbatjov diskuterar tyskt enande med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl
i Sovjetunionen den 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presse- und Informationsamt der Bundesregierung.

I ett tal dagen före julafton förklarade Rysslands president Vladimir Putin att USA och Nato på 1990-talet lovade att "inte expandera en tum" efter Warszawapaktens upplösning. Sedan dess har 14 länder anslutits till Nato. Stämmer det att Ryssland fick ett sådant löfte?

Två forskare - Svetlana Savranskaja och Tom Blanton - har undersökt saken i USA:s National Archives. Resultatet publicerad i Washington DC den 12 december 2017. Se även bilddokumentation i slutet av artikeln.

USA:s utrikesminister James Bakers berömda försäkran att NATO ”inte (skulle utvidgas) en tum österut” vid hans möte med sovjetledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990, var en av en hel kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som gavs av västerländska ledare till Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under Tysklands enandeprocess 1990-1991. Detta framgår av numera avhemligade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som nu publicerats av National Security Archive vid George Washington University (http:/ /nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde men förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i NATO från början av 1990 och fram till 1991, att diskussioner om NATO i samband med tyska enandeförhandlingar 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriet, och att efterföljande sovjetiska och ryska klagomål om att ha blivit vilseledda om NATOs utvidgning faktiskt hade grund i olika skrivna samtida memoranda och telefonkonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker tidigare CIA-direktören Robert Gates kritik mot att ”pressa fram en NATO-expansion österut [på 1990-talet], fastän Gorbatjov och andra förletts tro att detta inte skulle hända”[1] Nyckelfrasen här, stödd av dokumenten, är ”förletts att tro”.

President George H.W. Bush hade försäkrat Gorbatjov under Malta-toppmötet i december 1989 att USA inte skulle utnyttja (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig vid den tidpunkten att Östtysklands skulle kollapsa så snabbt som det gjorde eller att det tyska enandet skulle gå så fort.[2]

Tutzingformeln
De första konkreta försäkringarna från västerländska ledare om NATO började den 31 januari 1990, när Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher inledde budgivningen med ett stort offentligt tal i bayerska Tutzing om Tysklands enande. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjort ”att förändringarna i östra Europa och den tyska återföreningsprocessen inte fick leda till en ”försämring av sovjetiska säkerhetsintressen”. Därför bör NATO utesluta en ”utvidgning av sitt territorium österut, d.v.s. flytta sig närmare Sovjets gränser”. Bonn-telegrammet noterade också Genschers förslag att NATO skulle lämna det östtyska territoriet utanför organisationens militära strukturer och även i ett enat Tyskland som var med i NATO.[3]

Denna sistnämnda idé om särskild status för DDR:s territorium kodifierades i det slutliga tyska återföreningsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av ”Två-Plus-Fyra:s” utrikesministrar (se dokument 25) Den tidigare idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” finns inte inskriven i fördraget, däremot i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västerländska samtalspartners på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Wörner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 lovar att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna var relaterade men inte samma sak. Senare analyser har ibland blandat ihop de två och hävdat att diskussionen inte involverade hela Europa. Dokumenten som publiceras här visar dock tydligt att de faktiskt gjorde det.

”Tutzing-formeln” blev startskottet för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de kommande 10 dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet den 10 februari 1990 i Moskva mellan Kohl och Gorbatjov där den västtyske ledaren uppnådde ett i princip sovjetiskt samtycke till ett tyskt enande inom NATO, så länge NATO inte expanderade österut. Sovjetföreträdarna skulle emellertid behöva mycket mer tid för att bearbeta sin inhemska opinion (och studera ett västtyskt ekonomiskt stöd) innan de formellt kunde underteckna avtalet i september 1990.

Genschers formulering
Samtalen före Kohls garanti innehöll en explicit diskussion om NATOs expansion, om de central- och östeuropeiska länderna och om hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. Till exempel, den 6 februari 1990, när Genscher träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd, framgår av det brittiska protokollet att Genscher sa: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att ifall, till exempel den polska regeringen en dag skulle lämna Warszawapakten, Polen inte dagen därpå skulle gå med i NATO”. (Se dokument 2) Efter att ha träffat Genscher inför hans diskussioner med sovjetföreträdarna, upprepade Baker exakt Genschers formulering från dennes möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4) och, ännu viktigare, direkt inför Gorbatjov.

Inte en, utan tre gånger, testade Baker formeln ”inte en tum österut” på Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han höll med Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”en utvidgning av NATO är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att dra några ensidiga fördelar från de processer som nu äger rum”, och att amerikanerna insåg, att ”det är viktigt, inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder, att det garanteras att, även om USA behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för NATO, NATOs nuvarande militära jurisdiktion inte kommer att utvidgas österut med en enda tum.” (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl, som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, mycket i samma stil. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle du föredra att se ett enat Tyskland utanför NATO, självständigt och utan amerikanska styrkor, eller skulle du föredra att ett enat Tyskland knutet till NATO, med försäkringar om att NATOs jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att den sovjetiska ledningen just tänkte på alla sådana alternativ [...] Han tillade sedan, ”Självklart skulle varje utvidgning av NATOs zon vara oacceptabel”. Baker tillade inom parentes, för att lugna Kohl, ”Underförstått, NATO i sin nuvarande zon kan vara acceptabelt”. (Se dokument 8).

Helsingforsformeln
Väl informerad av den amerikanske utrikesministern insåg den västtyska förbundskanslern en viktig sovjetisk slutsats och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att NATO inte bör utvidga sin verksamhetssfär”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappast hålla tillbaka sin upphetsning över Gorbatjovs principöverenskommelse om att ett enat Tyskland i enlighet med Helsingforsformeln, hade samma rätt som andra stater att självt välja sina allianser, Tyskland kunde alltså välja NATO. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men han insåg att det fortfarande fanns ett pris att betala.

Alla västerländska utrikesministrar var överens med Genscher, Kohl och Baker. Så anslöt sig också den brittiske utrikesministern, Douglas Hurd, den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna överväldigande röstat för att övergå till D-marken och för ett snabbt enande i valet den 18 mars, där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (först förklarade för Bush den 3 december 1989) slog fast att DDR:s kollaps skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att inte missa tåget, att han behövde amerikanskt stöd, och att enandet kunde gå snabbare än någon trodde möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle inledas redan i juli samtidigt som försäkringarna om säkerhet fortsattes. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohls budskap i sitt möte med Gorbatjov i Moskva, den 11 april 1990, och sa att Storbritannien tydligt ”erkände vikten av att inte göra något som kan skada sovjetiska intressen och landets värdighet. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, som Baker utförligt beskrev i sin rapport till president Bush, visar exakt vad de västerländska ledarna sa till Gorbatjov vid tillfället: ”Jag använde ditt tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa NATO, politiskt och militärt, och att utveckla ESK (Europeiska säkerhetskonferensen, från 1995 Europeiska OSSE eller på engelska OSCE /Öv.anm)) för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte fick skapa några vinnare och förlorare. Istället skall den skapa en ny legitim europeisk struktur – en som skulle vara inkluderande, inte exkluderande”. (Se dokument 17)

"Gradvis avvecka blocken"
Baker sa samma sak igen direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och garanterade samtidigt Gorbatjov sina ”nio punkter”. De inkluderade omvandlingen av NATO, ett stärkande av europeiska strukturer, att hålla Tyskland kärnvapenfritt, och hänsyn till sovjetiska säkerhetsintressen. Baker inledde sina kommentarer, ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan, ville jag betona att vår politik inte syftar till att skilja Östeuropa från Sovjetunionen. Vi hade den policyn tidigare. Men idag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa och göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte oense med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sa till Gorbatjov att han ”personligen var positiv till att gradvis avveckla militärblocken”; och Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar med att säga att väst måste ”skapa säkerhetsförhållanden för dig, såväl som europeisk säkerhet som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart Bush i ett ”Cher George”-brev om sitt samtal med den sovjetiske ledaren, att ”vi får verkligen inte vägra att specificera de garantier som han har rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet.” (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 försökte Bush på alla sätt försäkra Gorbatjov att ett Tyskland i NATO aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, det är inte vi som driver Tyskland mot enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi ingen avsikt, inte ens i våra tankar, att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för Tysklands enande inom NATO utan att ignorera ESK:s bredare sammanhang, men med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning också de sovjetiska intressena”. (Se dokument 21)

Efter toppmötet i Washington ställde också ”Järnladyn” upp i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta i början av juli på NATO-konferensen för att stödja Gorbatjov med löften om NATOs transformering till en mer politisk, mindre militärt hotande, allians. Hon sa till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att övertyga Sovjetunionen att dess säkerhet kommer att garanteras... ESK skulle kunna vara ett paraply för allt detta och det forum som på allvar för in Sovjetunionen i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Londondeklarationen 1990
NATOs Londondeklaration den 5 juli 1990 hade, enligt de flesta bedömare en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva och gav Gorbatjov betydande ammunition till att hålla tillbaka hårdförare deltagare på partikongressen som just då ägde rum. Vissa versioner av den här historien hävdar att en förhandskopia gavs till Sjevardnadzes medhjälpare, medan andra säger att det bara gavs ett tips som fick dessa medhjälpare att kopiera kommunikationstjänstens telekopia och sätta ihop en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller de mer hårdföra skulle få chansen att avfärda deklarationen som propaganda.

Som Kohl sa till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om det tyska enandet: ”Vi vet vad som väntar NATO i framtiden, och jag tror att ni också numera är väl informerad om detta”, dvs NATOs Londondeklaration. (Se dokument 23).

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli försökte Bush understryka framgångarna från
Kohl-Gorbatjovsamtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de dina farhågor som uttryckts till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma förklaring om icke-aggression; genom vår inbjudan till er att komma till NATO; genom att öppna NATO för regelbundna diplomatiska kontakter med din regering och med de östeuropeiska länderna; och genom vårt erbjudande om garantier kring den framtida storleken på de väpnade styrkorna i ett enat Tyskland – en fråga som jag vet att du diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och kärnvapenstyrkor. Vi förmedlade också idén om ett utökat, starkare ESK med nya institutioner där Sovjetunionen kan ingå och därmed bli en del av det nya Europa.” (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på tyskt enande i NATO som ett resultat av denna flod av försäkringar, och utifrån hans egen analys att Sovjetunionens framtid var beroende av att integreras i Europa, där Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjlig och, tillsammans med NATOs omvandling, kunna leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum. En uppgörelse som gör slut på det kalla kriget skulle därmed ta hänsyn till Sovjets säkerhetsintressen. Den tänkta alliansen med Tyskland skulle inte bara göra slut på det kalla kriget utan också slutgiltigt kunna avsluta arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan NATO och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för östeuropeiskt medlemskap i NATO. (Se dokument 27). Utrikesdepartementets uppfattning var att någon NATO-utvidgning inte stod på agendan, det låg inte i USA:s intresse att organisera ”en anti-sovjetisk koalition” som skulle sträcka ut sig till de sovjetiska gränserna, inte minst för att det skulle kunna vända den positiva utvecklingen i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bushadministrationen delade den sistnämnda uppfattningen. Och det var detta Sovjet hörde.

Inte stärka NATO
Så sent som i mars 1991 försäkrade den brittiske premiärministern John Major, enligt den brittiske Moskva-ambassadörens dagbok, personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om att stärka NATO”. Därefter, när den sovjetiske försvarsministern marskalk Dmitri Jazov frågade Major om de östeuropeiska ledarnas intresse för NATO-medlemskap, svarade Major: ”Inget sådant kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska högstasovjetdeputerade kom till Bryssel för att träffa NATO och dess generalsekreterare Manfred Wörner i juli 1991, sa Wörner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från det europeiska samfundet”. Enligt det ryska samtalsprotokollet ”betonade Wörner att både han och NATO-rådet är emot en utvidgning av NATO (och att 13 av 16 NATO-medlemmar stöder denna ståndpunkt)”. (Se dokument 30)

Således gick Gorbatjov ända fram till Sovjetunionen upplösning omkring i tron att han var försäkrad om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte skulle utvidga NATO. Istället var det ryssarna som upplöste Sovjetunionen (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis), allt i samförstånd med de tidigare particheferna i olika sovjetrepubliker, särskilt Ukraina, i december 1991. Då var det kalla kriget över sedan länge. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs ”Chicken Kiev”-tal den 1 augusti 1991). NATOs expansion låg då flera år in i framtiden. Men tvister skulle åter bryta ut, och nya försäkringar skulle också ges den ryske ledaren Boris Jeltsin.

National Security Archives sammanställde dessa hemligstämplade dokument inför en paneldiskussion 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?” I panelen ingick: * Mark Kramer from the Davis Center at Harvard [4]; * Joshua R. Itkowitz Shifrinson from the Bush School at Texas A&M [5]; * James Goldgeier from American University [6];* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från the National Security Archive [7]. Vid dokumentlänkarna ges ytterligare källhänvisningar och kommentarer till dokumenten (på engelska). På utgivarens hemsida ges ytterligare ett antal dokument.

Översättning: Lennart Palm

Noter

[1] Se Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, s. 101)

[2] Se Chapter 6, “The Malta Summit 1989” i Svetlana Savranskayas and Thomas Blantons, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), ss. 481-569. Kommentaren om muren finns på s. 538.

[3] För bakgrund, kontext och esultaten av Tutzing-talet, se Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Våren 2010), ss. 33-46. Elbe var Genschers stabschef vi denna tid.

[4] Se Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia”, Washington Quarterly, April 2009, ss. 39-61.

[5] Se Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion”, International Security, Våren 2016, Vol. 40, No. 4, ss.. 7-44.

[6] Se James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters”, War On The Rocks, juli 12, 2016.

[7] Se också Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), för ytterligare diskussion och dokument kring de tidiga tyska enandeförhandlingarna 1990.

[8] Genscher sa till Baker den 2 februari 1990, att enligt hans plan skulle “NATO inte utvidga sitt verksamhetsområde till DDR-området eller till några andra dealr av östra Europa”. Secretary of State to US Embassy Bonn, “Baker-Genscher Meeting February 2”, George H.W. Bush Presidential Library, NSC Kanter Files, Box CF00775, mappen “Germany-March 1990”, citerad av Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion”, International Security, våren 2016, Vol. 40, No. 4, ss. 7-44.

[9] Den tidigare versionen av denna text sa att Kohl satt fast ”i en skandal i samband med korruption kring kampanjfinansiering som kunde bli slutet på hans politiska karriär”; men denna skandal exploderade inte förrän 1999, efter valen i september 1998 som sopade bort Kohl. Författarna tackar professor, soktor H.H. Jansen för denna rättelse och hans noggranna läsning av texten..

[10] Se Andrei Grachev, Gorbachev’s Gamble (Cambridge, UK: Polity Press, 2008), ss. 157-158.

[11] För en insiktsfull redogörelse för Bushs mycket effektiva utbildningsinsatser med östeuropeiska ledare inklusive Havel – såväl som allierade – se  Jeffrey A. Engel, When the World Seemed New: George H.W. Bush and the End of the Cold War (Houghton Mifflin Harcourt, 2017), ss. 353-359.

[12] Se George H.W. Bush och Brent Scowcroft, A World Transformed (New York: Knopf, 1998), ss. 236, 243, 250.

[13] Publiserat för första gången på engelska i Savranskayas and Blantons, The Last Superpower Summits (2016), ss. 664-676.

[14] Anatoly Chernyaevs dagbok, 1990, översatt av Anna Melyakova och redigerad av Svetlana Savranskaya, ss. 41-42.

[15] Se Michael Nelson och Barbara A. Perry, 41: Inside the Presidency of George H.W. Bush (Cornell University Press, 2014), ss. 94-95.

[16] Författarna tackar Josh Shifrinson för tillgången till hans kopia av detta dokument.

[17] Se Memorandum of Conversation mellan Mikhail Gorbachev och John Major publicerat i Mikhail Gorbachev, Sobranie Sochinenii, v. 24 (Moscow: Ves Mir, 2014), p. 346

[18] Se Rodric Braithwaite, “NATO enlargement: Assurances and misunderstandings”, European Council on Foreign Relations, Commentary, 7 July 2016.

National Security Archive, Suite 701, Gelman Library, The George Washington University
2130 H Street, NW Washington, D.C., 20037

https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/NATO-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early#_edn1

Bilddokumentation

Sida från Stepanov-Mamaladzes anteckningar från den 12 februari 1990, som återspeglar Bakers försäkran till Shevardnadze under Ottawa Open Skies-konferensen: ”Och om Förenade Tyskland stannar i Nato, bör vi se till att dess jurisdiktion inte utökas österut."

Eduard A. Shevardnadze (höger) hälsar på Hans-Dietrich Genscher (vänster) och Helmut Kohl (mitten) vid deras ankomst till Moskva den 10 februari 1990, för samtal om den tyska återföreningen. Foto: AP Photo / Victor Yurchenko.

Överenskommelsen om att inleda Två-plus-fyra-samtalen presenteras för pressen av de sex utrikesministrarna vid "Open Skies"-konferensen i Ottawa den 13 februari 1990. Från vänster till höger: Eduard Shevardnadze (USSR), James A. Baker (USA). ), Hans-Dietrich Genscher (FRG), Roland Dumas (Frankrike), Douglas Hurd (Storbritannien), Oskar Fischer (DDR). Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

Första officiella omgången av Två-plus-fyra-förhandlingarna, med de sex utrikesministrarna, i Bonn den 5 maj 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

Från höger till vänster: utrikesminister Hans-Dietrich Genscher (FRG), ministerpresident Lothar de Maizière (DDR), och utrikesministrarna Roland Dumas (Frankrike), Eduard Shevardnadze (USSR), Douglas Hurd (Storbritannien) och James Baker ( USA) undertecknar det så kallade Two Plus Four-avtalet (Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany) i Moskva den 12 september 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

Arbetssessionerna på Camp David möttes utomhus, här medsols från överst till vänster, tolken Peter Afanasenko, Baker, Bush, vicepresident Dan Quayle (den ende i oavgjort), Scowcroft, Sjevardnadze, Gorbatjov och marskalk Achromejev (ryggen mot kameran), 2 juni 1990. (Bild: George HW Bush Presidential Library, P13412-08)
 

President Bush hälsar den tjeckiske presidenten Vaclav Havel utanför Vita huset, Washington, D.C., 20 februari 1990. Bild: George Bush Presidential Library and Museum

 
Utrikesminister Genscher ger president Bush en bit av Berlinmuren, Oval Office of the White House, Washington, D.C., 21 november 1989. Bild: George Bush Presidential Library and Museum.

Ett gruppfoto på Camp David, alla leenden utom den sovjetiska marskalken till höger. Från vänster Baker, Barbara Bush, president Bush, Raisa Gorbatjov, president Gorbatjov, Shevardnadze, Scowcroft, Akhromejev. 2 juni 1990. (Kredit: George H.W. Bush Presidential Library, P13437-14)

Ankomsten till toppmötet i Washington den 31 maj 1990 innehöll en ceremoni på Vita husets gräsmatta, här välkomnar president Bush Michail Gorbatjov, då president i Sovjetunionen. (Bild: George H.W. Bush Presidential Library, P13298-18)