Bortom Moskva - ny finsk militärdoktrin

Finland köper amerikanska F-35-plan för att "kunna nå och slå ut mål på baser bortom Moskva".

En sensationell intervju med anledning av anskaffningen av nya jaktplan ägde rum i
november 2021 på den tämligen undanskymda kommersiella kanalen Alfa TV.

Den kände socialdemokratiske politikern Kimmo Kiljunen intervjuade två försvarsexperter, Ahti Lappi
och Pentti Sainio, en månad innan anskaffningen av 64 st F-35-jaktplan bekräftades.

Det sensationella är inte att anskaffningen innebär ett måttlöst slöseri av pengar på ett plan som redan är föråldrat utan de långt vidare implikationerna att planen inte alls är ägnade eller ens avsedda att försvara Finland utan istället utgöra en ytterligare spjutspets som inlemmas i det amerikanska försöket att omringa Ryssland med offensiva vapensystem.

Upptakten till denna kompletta omsvängning av den finska försvarsdoktrinen, som från 1945 till 1990 hade byggt på ett förtroendefullt förhållande till Sovjetryssland och på samaktion vid hot som riktas mot de båda länderna, skedde på tidigt 90-tal utan varken debatt eller uppmärksamhet. I Ryssland rådde Jeltsin-erans kaos och i Finland ekonomisk kris. 

VSB-avtalet (Vänskaps- och biståndsavtalet) med Ryssland sades upp med motiveringen att det hade levt ut sin tid och Finland lade sin första stororder på jaktplan från USA. Hade valet fallit på ett europeiskt alternativ i denna omgång hade omläggningen inte varit lika drastisk.

Debattörerna nämner generallöjtnant Aimo Pajunen, kanslichef vid försvarsministeriet, som en central aktör. USA ställde som krav för att acceptera ordern på 64 st. Hornet -jaktplan att Finland lade om sitt
försvarspolitiska tänkande och inordnade sig under den amerikanska doktrinen. Valet av Hornet var ett politiskt val som inte var försvarsbetingat.

Den nya ordern på lika många F-35 -jaktplan är en uppföljare och förstärkning av den linje som skapades på 90-talet. Enligt debattörerna blev denna första anskaffning en gökunge som åt upp alla resurser som hade behövts för att bygga upp ett egentligt försvar av det egna territoriet. För som Lappi och Sainio på ett övertygande sätt argumenterar är jaktplan i huvudsak ett offensivt vapen medan ett försvar av det egna territoriet skulle kräva ett starkt luftvärn i form av luftvärnsrobotar och -kanoner.

Endast sådana kan avvärja hot som utgörs av främmande flyg och robotar och därigenom skydda egna trupper och strategiska objekt i det egna landet. Jaktplan är för denna uppgift värdelösa. Finland upphandlade alldeles för många jaktplan för sina små behov och till en nota som blev fem gånger den som redovisades för riksdagen när beslutet togs. Och nu skall man således upprepa detta misstag.

Centrala intrigörer de senaste decennierna är två finska ÖB:n, Jarmo Lindberg och Juhani Kaskeala. Den förstnämnde blev kort efter sin pensionering “konsult” för Lockheed Martin som är F-35 -planets tillverkare. Därför är de citerade debattörerna bergsäkra på att valet kommer att tillfalla detta plan fastän de intervjuas en månad innan beslutet kungjordes. 

Det mest avslöjande klargörandet kommer från f.d. ÖB Juhani Kaskeala. På en sluten tillställning hade denne tillfrågats varför de kostnadskrävande stealth-egenskaperna är så viktiga för Finlands jaktplan. I försvarslägen saknar de betydelse. Kaskeala svarade att de måste kunna nå och slå ut mål på baser bortom Moskva ! En klar stormaktsmålsättning.

Istället för att anpassa och forma sitt försvar efter egna behov har Finland lagt sig till med en stormaktsdoktrin eller rättare sagt underordnat sig en sådan. Med ett sådant upplägg, kombinerat med ett värdlandsavtal med NATO, är ett egentligt medlemskap bara en formalitet. När Ryssland nyligen signalerade sitt starka missnöje med NATO:s fortgående expansion österut skyndade sig Finlands president och statsminister att pliktskyldigast meddela att ett NATO-medlemsskap är varje lands egen angelägenhet. Logiken är den samma som att en självmordsbenägen är i sin fulla rätt att anskaffa skjutvapen.

Inom geopolitiken hjälper det dock inte att åberopa juridiska formaliteter. Där gäller geografiska och vapenteknologiska realiteter varvid försvarets reaktionstider på fientliga handlingar
kommer i centrum. Lägg till detta faktum att Ryssland givetvis känner till Finlands roll i den
nya uppställningen: Oavsett om landet är NATO-medlem eller inte har man gjort sig till ett
förstaslagsmål vid en rysk avvvärjningsattack. För dem som befinner sig på andra sidan
Atlanten kan det kvitta lika.

Jan Nybondas