Nej, jorden går inte under i morgon, trots att undergångsvisionerna står som spön i backen. Men stora förändringar sker i det tysta och det råder en fundamental osäkerhet om deras betydelse.
Ett är säkert. Västvärldens industriella och ekonomiska dominans går mot sitt slut.
USA:s andel av världsproduktionen (BNP efter nominellt värde) har minskat från sin topp på 40 procent 1960 till 24 procent 2019.
Mäter man i stället efter köpkraftsparitet (PPP) låg USA 2017 på 16,3 procent, medan Kina hade gått om med 16,4 procent och följdes av EU på 16,0 procent.
Men även EU:s andel i världsekonomin krymper och det ganska snabbt. De länder som idag utgör EU svarade 1980 för 30 procent av världsproduktionen, en andel som 2017 hade krympt till 16 procent.
2026 beräknas EU:s andel ha sjunkit till 13,84 procent och 2100 till 9,9 procent (räknat i nominella termer - ännu större blir fallet mätt i PPP).
Gruppen BRICS (Ryssland, Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika) kommer samtidigt att ha vuxit till 26,7 procent av världsekonomin.
Grovt sett beräknas USA och EU framåt sekelskiftet sitta på en tredjedel av världsekonomin. Kommer länderna som producerar de övriga två tredjedelarna att nöja sig med att USA och EU bestämmer?
När Alok Sharma, ledaren för klimatmötet COP26, lämnade mötet uttalade han sin "djupa besvikelse" över Indiens och Kinas ståndpunkter.
Finns det inte anledning att tro att de två tredjedelarna "där nere" känner en mycket större besvikelse över dem "där uppe"? Som vägrar att släppa ifrån sig politisk makt och sin vana trogen dikterar villkoren för de övriga?
Ett lysande exempel på USA/EU:s maktfullkomlighet är hanteringen av Ryssland.
Ryssland-EU hade 2013 en handelsomsättning på 417 miljarder dollar. Ryssland var alltjämt en global faktor eftersom handeln EU-Ryssland var jämförbar med handeln mellan EU och USA (555 miljarder dollar 2020) och EU-Kina (586 miljarder dollar 2020).
Genom sanktioner och systematiska trakasserier hade handeln Ryssland-EU i fjol reducerats till 192 miljarder dollar, dvs. den hade mer än halverats.
Inte bara Ryssland förlorade stort. EU förlorade en mångmiljardhandel, men det var ett politiskt pris man ansåg det värt att betala för att hålla Ryssland utanför - och nere.
Studerar man de ekonomiska trenderna i stort är det ganska uppenbart att västs brutala hävdande av sina monopolanspråk kommer att bita allt sämre i en snabbt föränderlig värld.
Kan inte hela klimatfrågan liksom de gigantiska rustningarna kring de konstlade hotbilderna kring Ryssland och Kina betraktas som den rika världens försök att värna sitt problemformuleringsprivilegium?
För EU:s del är trenderna ett mene tekel. Den brittiska eliten har redan dragit den korrekta slutsatsen att det med all sannolikhet kommer att bli förmånligare att stå utanför EU än att var inlåst i det. I deras fall skimrar också en dröm om ett i ny form återupprättat imperium - samväldet kan ge stora handelsfördelar när de f d kolonierna växer.
För Sveriges del skulle en återuppväckt alliansfri utrikespolitik kunna bilda brygga till världens majoritet och en väg ut ur EU som gradvis stärker sitt strupgrepp om oss, nu senast genom att olagligförklara "den svenska modellen" på arbetsmarknaden.
Stefan Lindgren
Källor:
https://fullfact.org/europe/eu-has-shrunk-percentage-world-economy/
https://russiancouncil.ru/en/analytics-and-comments/analytics/russia-and-the-eu-bear-a-special-responsibility-for-the-security-of-our-common-european-continent/
https://www.visualcapitalist.com/u-s-share-of-global-economy-over-time/
Jag inser nu att vi inte längre bor i landet Sverige utan i EU. Sveriges röst har tystnat eftersom den först måste godkännas av EU. Jag kräver en folkomröstning om såväl det påtryckta medlemskapet i EU och Nato.
SvaraRadera