Varför har inte Gandhi dött än?

Idag svälter många afghaner. Orsaken är bl.a. att västvärlden i stor utsträckning avbrutit sin humanitära hjälp. USA har frusit Afghanistans banktillgångar i storleksordningen 20 miljarder dollar. Den nära 20 år långa ockupationen har också inneburit en omställning av jordbruket till opium.

Kommer västvärlden att resa monument för att minnas den svält som den förorsakade?

Läs också ett PS från Kaj Odelstål i slutet av artikeln!
Alex de Waal, brittisk Afrikaforskare och chef för World Peace Foundation, påminner i London Review of Books om att svälten på Irland, där en miljon människor dog mellan 1845 och 1851, först de senaste 25 åren ihågkommits som ett brittiskt nidingsdåd. Det finns drygt 100 minnesmärken idag, men inget av dem i London dock.

Irland är ändå en av de platser på jorden där det finns färre människor idag än för 175 år sedan. Förutom de döda emigrerade över en miljon emigrerade och hela län avfolkades.

Den tyska utrotningen av Herero i sydvästra Afrika i början av 1900-talet var ett klassiskt folkmord. General Adrian von Trotha, tysk befälhavare i tyska Sydvästafrika, beordrade 1904 att Herero -folket i deras helhet skulle drivas ut i öknen, där omkring 40 000 dog av hunger och törst. Idag finns bara ett litet stenmonument i Omahekeöknen för att markera detta brott.

I Bengal under East India Company dog tio miljoner människor, en tredjedel av befolkningen, av svält. Guvernören Warren Hastings ställdes inför rätta, men friades efter en sju år lång rättegång. Det ä4r, skriver de Waal, "det enda tillfä'llet i brittisk historia där koloniala brott har lett till åtal".

På 1890-talet dog återigen miljontals invånare i Bengalen i svält, trots att alla vid det laget visste hur lätt svält kunde avvärjas genom bl.a. priskontroller.

Under andra världskriget dog återigen tre miljoner människor i Bengalen. Den brittiska armén hade tagit kontroll över livsmedelsförsörjningen och konfiskerat fiskebåtar - av fruktan för en havsinvasion - och när priserna steg okontrollerat ingrep man inte, trots att fartyg med mat från Australien till Storbritannien kunde ha omdirigerats och redan uppgiften om deras ankomst skulle ha brutit spekulationen på Calcuttas rismarknad. Alla kopior av den officiella rapporten om katastrofen skulle  förstöras (endast en överlevde). När Churchill informerades om hungersnöden sa han: "Varför har inte Gandhi dött än?"

Brotten var snarlika i det franska imperiet. Så sent som på 1950-talet skrev överste Roger Trinquier, rådgivare i upprorsbekämpning i Indokina och Algeriet, skrev att det var nödvändigt att "göra marken olämplig" för gerillan:

"Allt som kan underlätta existensen av gerillor i alla fall, eller som skulle kunna kan användas av dem - depåer, skydd, lager, skördar, hus etc- måste förstöras systematiskt eller beslagtas. Alla invånare och all boskap måste evakueras från de områden som gerillan tar sin tillflykt till. När de lämnar måste interventionstrupperna lämna efter sig ett område tomt på alla resurser och absolut obeboeligt."

Svält är alltjämt ett vapen i stormaktspolitiken. En variant är att anklaga länder för brott mot imperialisternas "regelbaserade" ordning, att t.ex. förtrycka den egna civilbefolkningen,  och därefter införa sanktioner som leder till svält i samma civilbefolkning.

Det militärindustriella komplexet är redan ett media-militärindustriellt komplex, som garanterar att västvärldens invånare ska uppfatta svälten som självförvållad.

Syrien, Jemen, Afghanistan bär syn för sägen.

Stefan Lindgren

PS. Kaj Odelstål skriver från Fagersta, en gråmulen morgon den 6 oktober 2021

 

Läste din artikel på Nyhetsbanken om svält i världen som organiserats av kolonialherrar. Din text inleds med uppgifter om hungerkatastrofen på Irland i mitten av 1800-talet. Sedan slutet av 1900-talet finns tydligen i England ett antal monument över "nidingsdådet". Jag har sett stenmonumenten som restes för 170 år sedan på Irland över de svältande. Det var på öns nordvästra del, Connemara.

 

Sommarlovet 1978 gjorde Gunnel och jag en campingsemester med bil på Irland och besökte då Connemara. Här fanns mängder med stenmonument. Hunger Walls! Då som nu gällde arbetslinjen. Den som inte arbetar skall heller inte äta! Hungermurarna kan kanske ses som en föregångare till moderaternas arbetslinje (DN Debatt 5/10). Jag bifogar några bilder på Connemaras hungermurar.

 

En mycket läsvärd bok om den irländska hungerkatastrofen är, Cecil Woodham-Smiths The Great Hunger (1962). Det finns en nyutgåva av den, men jag vet inte ifall den finns i svensk översättning. Du kan kanske tipsa Nyhetsbankens följare om hennes bok.