FN:s klimatpanel friserar historien

FN:s klimatpanel har trollat bort den medeltida värmeperioden (800-1300 e Kr) och lilla istiden (1450-1850) ur historien.

Samtidigt som media fylls av tvärsäkra påståenden om klimatuppvärmningen, om smältande isar och glaciärer och att Golfströmmen håller på att avta, förekommer nu också enstaka gånger i etablerade media en kritisk diskussion.

Nyligen kunde Sveriges Radios ”Vetenskap på djupet” rapportera att mätningar visar att Golfströmmen inte har avtagit.

Andra har rest invändningar som gäller beskrivningen av klimathistorien.

I flera år har klimatforskare hävdat att Golfströmmen och hela den atlantiska cirkulationen, AMOC, som strömmen är en del av, har försvagats. Och klimatmodeller visar att det är en trend som kommer att fortsätta i takt med den globala uppvärmningen.

Men de kontinuerliga mätningar av själva strömmen som görs sedan några år visar inte på någon försvagning, inte heller den rekonstruktion av Golfströmmens utveckling sen år 1900 som gjorts av oceanografer i bland annat Stockholm.

Leon Chafik, oceanograf på Bolincentret på Stockholms universitet, sökte i Sveriges Radios program förgäves efter förklaringar till att klimatforskare säger ett och hans egna data ett annat.

”Observationister” har en verklighet och ”modellerare” en annan, konstaterade han.

Andra exempel på denna diskrepans är att media trummar ut budskapet om smältande isar vid polerna.

Enligt ”observationister” är Arktis yta nu 4,81 miljoner kvadratkilometer. Det är en miljon kvadratkilometer mer än motsvarande tid i fjol.

För en vecka sedan registrerade den ryska Vostok-stationen i Antarktis -79,4 grader. Och medeltemperaturen på sydpolen från april till september var -61 grader Celsius, vilket är 4,5 grader lägre än under de senaste 30 åren av observationer.

Ett annat exempel på hur verkligheten vinklas för att passa ett katastrofscenario är att den medeltida värmeperioden raderats från FN:s senaste klimatrapport. På medeltiden var det lika varmt i Schweiz och andra delar av Centraleuropa som det är idag. Den så kallade medeltida värmeperioden är vetenskapligt väl dokumenterad i regionen: Mellan 800 och 1300 e.Kr. krympte många alpina glaciärer dramatiskt och var i vissa fall ännu mindre än de är idag. Trädgränsen steg. Permafrosten tinade upp i högalpina områden som fortfarande sitter fast i isens grepp. De varma temperaturerna dokumenteras också tydligt av trädringar, pollen, myggfossil och andra geologiska rekonstruktionsmetoder.

Länge hade man antagit att medeltida värme kan vara ett regionalt fenomen i Nordatlanten. Detta har dock inte bekräftats, eftersom den varma fasen också inträffade i många andra regioner i världen, till exempel på Antarktishalvön, i Anderna, i Nordamerika, i Arktis, i Medelhavet, i Östafrika, Kina och Nya Zeeland, skriver geovetaren Sebastian Lüning, Schweiz, på sin hemsida kaltesonne.de.

Tillsammans med specialistkollegor har han utvärderat hundratals fallstudier från hela världen under de senaste åren och publicerat synteserna i fackgranskade tidskrifter kontinent för kontinent. Tre av publikationerna har nu även citerats av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) i dess nyligen publicerade 6:e klimatstatusrapport. Den medeltida värmen följdes av ett globalt temperaturfall. Under den lilla istiden, 1450-1850, svalnade klimatet till den kallaste temperaturnivån under de senaste tiotusen åren.

Tyvärr letar man förgäves efter denna information i den nya IPCC -rapporten. Den har sitt eget perspektiv på klimatets historia under de senaste tusen åren. I den sammanfattning som är avsedd för politiker är en kontroversiell temperaturkurva tydligt synlig redan från början och den ger intryck av att det bara har skett minimala förindustriella klimatförändringar under de senaste två årtusenden. Med början av industrialiseringen runt 1850 sköt kurvan upp som en raket med mer än en grad.

Det sättet att framställa historien på brukar kallas för "hockeyklubban": den förindustriella eran, påstås vara händelselös ur klimatsynpunkt och bildar den raka axeln, och i slutet av denna kommer klubbans blad med den snabba moderna uppvärmningen.

Hockeyklubban förekom redan i den 3: e klimatstatusrapporten från 2001 och skulle få politikerna att tro att dagens uppvärmning saknar motstycke och därför måste vara helt konstgjord.

Under de senaste två decennierna har dock paleoklimatologin gjort stora framsteg, skriver Lüning, som bl.a. spårar fem av de nitton författarna bakom hockeyklubbkurvan till Bern i Schweiz.

Avhoppare har publicerat en konkurrerande temperaturkurva med tydliga förindustriella klimatfluktuationer. På grundval av trädringar kunde specialisterna bevisa att sommartemperaturerna i det förindustriella förflutna redan hade nått dagens nivå flera gånger.

IPCC undanhåller allmänheten att många experter och värderare ser kurvan som mycket problematisk, skriver Lüning. Grundproblemet anser han är att både IPCC -författare och granskningsredaktörer bestäms av en politiskt vald IPCC -styrelse. Redan vid urvalet av de forskare som deltar i IPCC -rapporten cementeras en tankegång som knappast kan mjukas upp senare. Godtyckligheten hos IPCC framgår också av ett annat exempel. I det första utkastet till rapporten påstods att den medeltida varma perioden och den lilla istiden var ett nordatlantiskt, regionalt begränsat fenomen. Det togs bort i det andra utkastet som en reaktion på expertkritik. I den slutliga versionen, som inte längre kunde ses av recensenterna, blev det en abrupt vändning: Både den medeltida värmeperioden och den lilla istiden togs i hemlighet bort. Tre små asterisker förklarar för läsaren att man inte vill använda termerna "Medeltida värmeperiod" och "Lilla istiden" i rapporten eftersom de påstås vara för dåligt definierade och regionalt varierande.

Det förekommer alltså vinklingar och manipulationer i FN:s klimatrapporter. Hur omfattande är de? Endast den ytterst uppmärksamme får ta del av invändningar i media.

Stefan Lindgren

Sebastian Lüning är geovetare och har tillsammans med Fritz Vahrenholt skrev han böckerna "Unwanted Truths" och "Unimpeachable: The Federal Constitutional Court's decision on climate protection in a fact check". Den här artikeln referar hans synpunkter ur en artikel i Die Weltwoche (Zürich), Nr. 33 2021.