Varför Kina tänkte om

 

"Ett tusen tecken", en lärobok från andra hälften av 1600-talet.

Kinas slag mot privat utbildning visar att det kommer att göra vad som krävs för att nå sina mål, skriver Ostasienanalytikern Tom Fowdy.

Kinesiska skolor har plötsligt avprivatiserats och utbildningen ska åter vara vinstfri. Det privata systemet har antagits öka ojämlikheten och hålla tillbaka Kinas födelsetal. Det är en tydlig påminnelse om att Xi Jinping alltid kommer att sätta samhällets behov först.

 I en spektakulär uppvisning av statlig styrning har Kina, med ett enda pennstreck, avskaffat sin privata utbildningsindustri värd 120 miljarder dollar genom att tvinga den reformera sig till ett profit-fritt alternativ. Reformen har kostat minst en miljardär hans förmögenhet.

Det är ett av Pekings tillslag mot olika sektorer i ekonomin som ansetts strida mot landets nationella intresse. Hårdhäntheten i detta plötsliga beslutsfattande har utan tvekan chockat västerländska observatörer och kapitalismförespråkare, men syftet verkar vara tvåfaldigt.

Som framhållits av Reuters avvecklar Peking nu en sektor som inte bara förvärrat utbildningens ojämlikhet mellan rika och fattiga, utan också ses som ett hinder för landets befolkningsutveckling. Hammaren har slagit ner på en social störning. Det hela visar att Peking är berett att göra vad som krävs för att nå sina nationella mål och är ytterligare ett exempel på att det kinesiska kommunistpartiets inställning mot den smygande liberalisering som väst en gång välkomnade, nu hårdnat.

Utbildning är av yttersta vikt i östasiatiska samhällen och anses ofta vara en avgörande faktor för en familjs status. Föräldrar investerar stort i sina barns framtid, och resultaten visar att systemen i dessa länder ofta blivit extremt konkurrenskraftiga. Detta har lett ett intensivt engagemang för privatstudier inom och utanför skolan.

Privat utbildning och handledning har utvecklats enormt, där föräldrar lagt massor av pengar på att få se sina barn bli bland de allra bästa. Det är beundransvärt men mycket betungande för föräldrarna. Samtidigt sänker det fertilitetsgraden, det blir dyrt eftersom varje barn blir en massiv investering.

Exemplet Sydkorea, ett fullt utvecklat grannland till Kina, visar hur utbildningssystemets allt för starka konkurrensinriktning i ett kapitalistiskt samhälle får negativa effekter. Barn i gymnasieåldern inte bara går till sina lektioner i den vanliga skolan, utan tvingas också delta i privata "Hagwon"-lektioner efteråt, där inblandade lärare ofta får slita under eländiga arbetsförhållanden.

Som ett land i snabb utveckling har Kina alltmer gått i samma riktning. Trots att det är en kommunistisk stat har privatskolorna skapat en växande klyfta mellan stad och landsbygd, där de rika barnen i städer som Shanghai har råd med dessa pedagogiska stöd, samtidigt som de fattigare barnen i provinserna lämnas på efterkälken.

Detta har blivit ett hinder för framtida tillväxt. Peking ser nu att detta arrangemang drar ner födelsetalen, och frågan har blivit en nationell prioritet. En ny vitbok har krävt omfattande reformer för att ge människor ekonomiska möjlighet att ha fler barn. Bland annat krävs förändringar inom utbildning och hälsovård.

Som ett resultat har Peking slagit till hårt mot den privata utbildningssektorn genom att med omedelbar verkan omvandla den till en icke-vinstdriven verksamhet. Och aktierna har rasat. Målet är inte att stoppa extra handledning, utan att göra den mer överkomlig och tillgänglig för alla, så att inte ojämlikhetens och kapitalismens negativa sidor tillåts strypa samhället. Det är en kraftig påminnelse om att, även om Kina anammar marknadsekonomi, så är landet fortfarande en kommuniststat och under Xi Jinping har det på många sätt visat sin beslutsamhet att förbli så.

Och det är naturligtvis just därför som väst inte gillar Xi. Kommunistpartiets ordförande har slagit till reträtt på liberaliseringsbanan, den bana som västerländska observatörer en gång hoppades skulle få Kina att "utvecklas" till en demokrati. Istället har Xi centraliserat och konsoliderat kommunistpartiets makt.

Hans strategi är inte så mycket tyranni, så som medias karikatyr påstår, utan baseras istället på en ökande medvetenhet om att, om Kinas problem ska kunna övervinnas, måste den politiska viljan bli mer resolut. Utbildningssagan hjälper till att förklara varför. Om det privata utbildningssystemet fritt fick utvecklas till ett okontrollerat kapitalistiskt initiativ – ett helt acceptabelt system ur västerländsk synvinkel – skulle det bli ett hinder för Kinas andra socioekonomiska mål och utveckling.

Vi ser alltmer att denna typ av hårda nypor i Xis ledarskap – som i början av pandemin, när han införde en avstängning i Wuhan som på den tiden fördömdes av väst, men ändå gav resultat. Även om Xi-erans kompromisslösa natur har satt Kina på kollisionskurs med väst, kan det ändå vara vad landet faktiskt behöver för att gå vidare. Många av Xis handlingar är utan tvekan ett "nödvändigt ont" i en mer långsiktig strategi, även om man kan tycka att de är moraliskt oroande eller till och med oacceptabla.

Den sydkoreanska utbildningsmodellen är ett varningstecken på vad som kan hända om en överdrivet konkurrensinriktad utbildningskultur tas över av profitintressen. Xi har nu sett till att detta inte kommer att ske i Kina. Det visar hur staten i Kina fortsätter att dominera samhället och driver på för sin framtidsvision, även om en och annan miljardär blir av med sina pengar längs vägen.

Tim Foudy, 26 juli 2021

Tom Fowdy är en brittisk författare och analytiker för politik och internationella relationer med fokus på Östasien.

https://www.rt.com/op-ed/530256-china-private-education-non-profit/