Svårslaget ekonomiskt rekord

Åren 1929-1955 satte Ryssland ett världsrekord för den genomsnittliga årliga tillväxttakten i ekonomin som fortfarande är oöverträffat.

Som ett försök att förstå orsakerna till detta fenomen har tre ryska ekonomer skrivit boken ”Tillväxtens kristall” (Kristall rosta).

Hur ska Ryssland få fart på sin tillväxt och kunna ta igen de förlorade åren på 90-talet? Det är en fråga som naturligtvis intresserar alla tänkande ryssar och den del av omvärlden som inte uppfattar ett blomstrande Ryssland som ett hot utan som en viktig fredsfaktor.

En nyutkommen bok på ryska ”Tillväxtens kristall. Om det ryska ekonomiska miraklet” ger en mängd stoff till diskussion.

Författarna som kan beskrivas som rätt höga tjänstemän i den ryska staten för en historisk tillbakablick och konstaterar att den högsta tillväxttakten nåddes under sovjetåren.

Här framgår genomsnittlig årlig tillväxttakt i ekonomin för olika
perioder 1885-2019.

De båda världskrigen sinkade naturligtvis utvecklingen, men statistiken visar att nedgången på 90-talet sinkade utvecklingen ännu mer än andra världskriget - ett i sig häpnadsväckande faktum.

1. 1885-1913. Perioden präglades av accelererande tillväxt fram till första världskriget. Under Stolypinåren 1907-13 låg den årliga BNP-tillväxten på 5,8 procent. Enligt författarna var tillväxten efterfrågedriven, bl.a. till följd av att Ryssland hade världens största upplåning utomlands. Rysslands BNP låg på femte plats i världen, efter USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

2. 1921-28. Perioden präglas av återuppbyggnad, först i mycket hög takt (14,8 procent tillväxt om året till och med 1926) och de båda sista åren i hög takt (6,7 procent). Ekonomin inte bara återställdes till för krigsnivå, den tunga industrin producerade 1928 55 procent mer än före kriget.

3. 1929-55. Under denna period drivs tillväxten från utbudssidan, medan efterfrågan följer efter: nya branscher kommer till och de gamla moderniseras. 1929-40 är tillväxten 14,5 procent per år och efter kriget, 1946-55 13,0 procent per år.

4. 1956-91. Tillväxten dämpas under denna tid. Författarna menar att planekonomin efter 1956 gradvis kommer att ersättas av en köpslagan mellan olika inflytelserika grupper. Men under de s k stagnationsåren under Brezjnev låg likväl tillväxten på 5,3 procent om året och först under Gorbatjov (1986-1991) uppstår en situation med nolltillväxt (+ 0,3 procent om året).

5. 1992-98. Under dessa krisår förlorar landet halva sin BNP och särskilt under de tre första åren är raset enormt (i genomsnitt 12,0 procents BNP-fall varje år).

6. 1999-2019. Dessa år beskrivs som en råvaruinriktad ekonomi, som 1999-2008 gav relativt bra resultat (6,9 procent BNP-tillväxt per år), men sedan dess har lett till nära stagnation (i genomsnitt 1,0 procent om året i BNP-tillväxt).

Sammanfattningsvis konstaterar författarna att den ryska tillväxten 1929-44 på i genomsnitt 13,8 procent om året var ett oöverträffat ekonomiskt under.

Vid en internationell jämförelse är det Taiwan (i snitt 11,5 procent årstillväxt 1947-73) som kommer närmast, därefter Kina, Sydkorea, Japan och Singapore.

Slutsatser för framtiden
Författarna är naturligtvis ute på politiskt minerad mark när de ska dra slutsatser frö framtiden. Men de dristar sig i alla fall att peka ut några faktorer som avgörande: behovet av en central samordnad planering av ekonomin, en utveckling av infrastruktur som går före och inte släpar efter den övriga utvecklingen, centraliserad elektrifiering och en samordning av olika industrigrupper, som författarna något förskönande för dagens förhållanden kallar ”kluster och ekosystem”.

Boken är försedd med en rad bilagor, sprängfyllda av fakta. I en sådan bilaga granskar man frågan om hur stort bidrag tvångsarbete i olika former gav till sovjettidens rekordtillväxt. Svaret är att bidraget var begränsat och systemet som helhet inte bara mänskligt förlustbringande utan även ekonomiskt. Systemet var enligt författarnas statistik aldrig så omfattande som det har beskrivits och mindre än t ex USA:s fängelsesystem 1992-2002.

På sin höjd gav det 2 procent tillskott till den fysiska produktionen i landet (enligt USA-ekonomen Robert S. Allen), medan den ryske statistikern Viktor Zemskov snarast lutar åt att bidraget var negativt även om han medger att förvisningen av bönder till Sibirien och Fjärran östern gav ”ett betydande bidrag till utvecklingen” av dessa regioner.

Bokens författare är Aleksandr Galusjka, Artur Nijazmetov och Maksim Okulov.

Galusjka är biträdande sekreterare för Ryska federationens samhällskammare och ordförande i dess samordningsråd för nationella projekt. 2013-18 var han minister för utveckling av Fjärran Östern.

Niyazmetov är biträdande befullmäktigad representant för Ryska federationens president i centrala federala distriktet , vice ordförande i samordningsrådet för nationella projekt och var viceminister för utveckling av Fjärran Östern 2015-18.

Okulov är assistent till Galusjka i samhällskammaren och ledamot i samordningsrådet för nationella projekt, författare och journalist.

Boken kan laddas ner gratis på https://crystalbook.ru/

Stefan Lindgren