Joe Bidens tal 16 augusti

God eftermiddag. Jag vill i dag tala om situationen i Afghanistan, utvecklingen som har skett den senaste veckan och de steg vi tar för att hantera den snabba händelseutvecklingen.
...jag vill påminna alla om hur vi kom hit och vad USA:s intressen är i Afghanistan. Vi åkte till Afghanistan för snart 20 år sedan med tydliga mål. Att gripa dem som attackerade oss den 11 september 2001, och se till att Al-Qaida inte kunde använda Afghanistan som en bas att attackera från. Om igen. Vi gjorde det. Vi reducerade hotet från Al-Qaida allvarligt i Afghanistan.

Vi gav aldrig upp jakten på Osama bin Laden. Och vi tog honom. Det var ett decennium sedan. Vårt uppdrag i Afghanistan var aldrig tänkt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati. Våra enda viktiga nationella intressen i Afghanistan kvarstår idag vad det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot vårt hemland. Jag har argumenterat i många år för att vårt uppdrag ska vara snävt inriktat på terrorismbekämpning, inte mot upprorsbekämpning eller nationsbyggande. Det var därför jag motsatte mig ökningen som föreslogs 2009 när jag var vice president. Och därför fokuserar jag som president på de hot vi står inför idag 2021, inte gårdagens hot. Terrorhotet har metastaserat långt bortom Afghanistan, El Shabaab i Somalia, Al-Qaida på Arabiska halvön på fri fot i Syrien, ISIS försöker skapa ett kalifat i Syrien och Irak och etablera medlemsförbund i flera länder i Afrika och Asien.

Dessa hot motiverar vår uppmärksamhet och våra resurser. Vi genomför effektiva uppdrag mot terrorism mot terrorgrupper i flera länder där vi inte har permanent militär närvaro. Om det behövs gör vi detsamma i Afghanistan....

När jag tillträdde som president ärvde jag en uppgörelse som president Trump förhandlat fram med talibanerna. Enligt hans överenskommelse skulle amerikanska styrkor vara borta från Afghanistan den 1 maj 2021, bara lite drygt tre månader efter att jag tillträdde, amerikanska styrkor som redan drogs ned under Trump -administrationen från ungefär 15 500 USA-soldater till 2500 trupper i landet. Och talibanerna var som starkast militärt sedan 2001. Valet som jag var tvungen att göra som er president var att antingen följa det avtalet eller vara beredd att återgå till att bekämpa talibanerna under vårsäsongen. Det hade inte blivit något eldupphör efter den 1 maj.

Det fanns inget avtal som skyddade våra styrkor efter den 1 maj, det fanns inget stabilt status quo  utan amerikanska offer. Efter den 1 maj var det bara en kall verklighet att antingen följa avtalet om att dra tillbaka våra styrkor eller att eskalera konflikten och skicka tusentals fler amerikanska trupper tillbaka i strid i Afghanistan, i ett krig som gick på sitt tredje decennium.

Jag står för mitt beslut. Efter 20 år har jag lärt mig på det hårda sättet att det aldrig fanns en bra tid att dra tillbaka amerikanska styrkor. Det är därför vi fortfarande finns där. Vi var klara över de risker vi planerar för varje händelse, men jag har alltid lovat det amerikanska folket att vara uppriktig. Sanningen är att detta utvecklades snabbare än vi hade förväntat oss. Så vad har hänt. Afghanistans politiska ledare gav upp och flydde från landet. Den afghanska militären kollapsade, ibland utan att försöka slåss.

Om något har utvecklingen under den senaste veckan understrukit att beslutet att avsluta USA: s militära engagemang i Afghanistan var det rätta beslutet. Amerikanska trupper kan inte och bör inte slåss i ett krig och dö i ett krig som afghanska styrkor inte är villiga att kämpa för sig själva. Vi satsade över en biljon dollar. Vi utbildade och utrustade en afghansk militärstyrka med cirka 300 000 starka, otroligt välutrustade, en styrka större än militären hos många av våra Nato-allierade. Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner och underhåll av deras flygvapen. Något som talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. Vi gav dem all chans att bestämma sin egen framtid. Det vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden. Det finns några väldigt modiga och kapabla afghanska specialstyrkor, enheter och soldater.

✕

Men när Afghanistan inte kan mobilisera något verkligt motstånd mot talibanerna nu finns det ingen chans att ett år, ytterligare ett år, ytterligare fem år eller ytterligare 20 år med amerikanska militära stövlar i marken skulle göra någon skillnad. Det tror jag är kärnan. Det är fel att beordra amerikanska trupper att trappa upp när Afghanistans egna väpnade styrkor inte gjorde det. Afghanistans politiska ledare var oförmögna att samlas för sitt folks bästa, kunde inte förhandla om sitt lands framtid.

Våra strategiska konkurrenter, Kina och Ryssland, skulle inte önska något hellre än att USA fortsatte att sända miljarder dollar i resurser för att stabilisera Afghanistan på obestämd tid.

När jag var värd för president Ghani och ordförande Abdullah i Vita huset i juni, och igen, när jag talade i telefon med Ghani i juli, hade vi väldigt uppriktiga samtal. Vi pratade om hur Afghanistan borde förbereda sig för att bekämpa sina inbördeskrig efter det amerikanska militära återtåget, för att städa upp korruptionen i regeringen. Så regeringen kunde fungera för det afghanska folket. Vi pratade ingående om behovet av att afghanska ledare enas politiskt. De misslyckades med att göra något. Jag uppmanade dem också att engagera sig i diplomati, att söka en politisk uppgörelse med talibanerna. Detta råd avvisades blankt. Herr Ghani insisterade på att de afghanska styrkorna skulle slåss, men uppenbarligen hade han fel.

Så jag måste återigen fråga dem som hävdar att vi borde stanna: Hur många generationer av USA:s döttrar och söner vill du att jag ska skicka till kampen mot Afghanistans inbördeskrig när afghanska trupper kommer nu? Hur många amerikanska liv är det värt? Hur många oändliga rader med gravstenar på Arlington National Cemetery. Jag är tydlig med mitt svar. Jag kommer inte att upprepa misstagen vi har gjort tidigare. Misstaget att stanna och slåss på obestämd tid i en konflikt är inte i USA:s nationella intresse, inte heller att öka insatserna i ett inbördeskrig i ett främmande land eller ett försök att göra om ett land genom oändliga militära insatser av amerikanska styrkor. Det är de misstag vi inte kan fortsätta att upprepa eftersom vi har ett betydande livsviktigt intresse för världen som vi inte har råd att ignorera....

Vi kommer att fortsätta tala för de afghanska folkens, kvinnornas och flickornas grundläggande rättigheter, precis som vi gör över hela världen har jag varit tydlig med att mänskliga rättigheter måste vara centrum för vår utrikespolitik, men sättet att göra det är inte genom oändliga militära insatser...

Efter 20 år av blodsutgjutelse är de händelser vi ser nu tyvärr ett bevis på att ingen militär styrka någonsin skulle leverera ett stabilt, enat, säkert Afghanistan, som är känt i historien som imperiernas kyrkogård. Det som händer nu kan lika gärna hända för fem år sedan, eller 15 år i framtiden, ärligt talat. Under vårt uppdrag i Afghanistan har många misstag begåtts under de senaste två decennierna. Jag är nu den fjärde amerikanska presidenten som presiderar över kriget i Afghanistan, två demokrater och två republikaner. Jag kommer inte att överföra detta ansvar till en femte president. Jag kommer inte att vilseleda det amerikanska folket genom att hävda att bara lite mer tid i Afghanistan kommer att göra stor skillnad, inte heller kommer jag att avsäga mig min del av ansvaret för var vi är idag och hur vi måste gå vidare härifrån. Jag är president i USA, och det är jag som måste fatta besluten.

Jag är djupt ledsen över de fakta som vi nu står inför, men jag ångrar inte mitt beslut att avsluta USA: s krig mot Afghanistan och behålla ett fokus på våra uppdrag mot terrorism där och i andra delar av världen. Vårt uppdrag att omintetgöra terrorhotet av Al-Qaida i Afghanistan och döda Osama bin Laden var en framgång. Vårt flera decennier långa försök att övervinna århundraden av historia och permanent förändra och göra om Afghanistan var inte det. Och jag skrev och trodde att det aldrig kunde bli det. Jag kan och kommer inte att be våra trupper att kämpa oändligt vidare i ett annat i ett annat lands inbördeskrig, ta offer, drabbas av livshotande skador och lämna familjer krossade av sorg och förlust. Detta ligger inte i vårt nationella säkerhetsintresse. Det är inte vad det amerikanska folket vill. Det är inte vad våra trupper som har offrat så mycket under de senaste två decennierna förtjänar....

När jag kandiderade till president sa jag att jag skulle få slut på USAs militära engagemang i Afghanistan. Även om det har varit jobbigt och rörigt, och ja, långt ifrån perfekt, har jag respekterat det engagemanget. Ännu viktigare, har jag gjort ett åtagande för de modiga män och kvinnor som tjänade denna nation att inte be dem att fortsätta riskera sina liv i en militär olycka som borde ha slutat för länge sedan. Våra ledare gjorde det i Vietnam när jag kom hit som ung. Jag kommer inte att göra det i Afghanistan. Jag vet att mitt beslut kommer att kritiseras, men jag tar hellre all kritik än att överlämna detta beslut till en annan president i USA, ännu en, en femte, eftersom beslutet  är det rätta. Det är det rätta beslutet för vårt folk, det rätta för våra modiga militärer som har riskerat sina liv och tjänat vår nation. Och det är den rätta för USA. Tack. Må Gud skydda våra trupper, våra diplomater och alla de modiga amerikaner som riskerar sina liv.

Övers: Stefan Lindgren