En tysk flykting, Anna Seghers, avslutade i september 1939 på ett hotellrum i Paris romanen Det sjunde korset, en gastkramande skildring av livet under nazismen och framför allt vad de nya maktförhållandena gjorde med människorna och deras relationer.
Svaga visade sig starka och tvärtom. Få kunde säga att deras familjer var obefläckade av nazismens frammarsch.
Den yttre ramhandlingen är skickligt vald och tvingar läsaren att ta sig ända till s 481 för att få veta hur det gick för huvudpersonen Georg Heisler.
Han var en av sju fångar från koncentrationslägret Westhofen som hade lyckats rymma. Lägrets kommendant lät göra kors avsedda för de sju männen sedan de infångats. Bara det sjunde korset står tomt i väntan på Georg.
Boken var klar redan 1939 men kunde inte utkomma förrän 1942 på ett tyskt exilförlag och nådde först efter kriget en världspublik.
I Sverige utkom boken 1943 i översättning av Nils Holmberg (ej att förväxla med den kommunistiske riksdagsmannen och en av KFML:s grundare Nils G Holmberg). Nilsson förlag har utgett den "i reviderad version" med förord av litteraturkritikern Jens Christian Brandt.
Den fråga som många ställt sig, varför det inte blev några uppror, knappast ens en motståndsrörelse mot nazismen i Tyskland kan väl sägas delvis få ett svar i Seghers roman.
Många teg för att rädda sitt skinn och när de hade räddat det teg de av skam. Så lyder en klarsynt formulering i romanen.
Har då detta någon relevans idag?
I högsta grad.
Utan kryperi för världens mäktiga, feghet och bristande civilkurage skulle vi exempelvis ha haft en glödhet debatt om Sveriges nuvarande utrikespolitik, utsåld som den är för 30 silverpenningar.
Stefan Lindgren
Att feghet och skam skulle vara de viktigaste förklaringarna till att nazismen inte mötte mer motstånd i Tyskland verkar vara mer idealism än realism. Jan Myrdal (om jag minns rätt) och andra har påpekat att det tyska folket fick det bättre under Hitler. Egendom från judar togs över av ariska tyskar, stora jordagods utlovades när Sovjet besegrats, rustningarna skapade mycket arbete osv. Ockuperade länder plundrades så att tyska befolkningen levde bättre än de flesta europeer ända till 1944. Hitler personligen ingrep när man ville sänka lönerna för tyska arbetare. I detta finns nog förklaringar att hämta för läget i dagens Sverige: många tror att USA/Väst är den vinnande hästen och satsar på den. Vår levnadsstandard för de allra flesta i Sverige är fortfarande i världstoppen. Allt detta vill vi inte riskera!
SvaraRaderaUlf. Materialism, ja. Men man ska också vara på vakt mot mekanisk materialism. Tänk om det inte blev materiellt bättre under Hitler. Enligt statistiken här (https://de.statista.com/statistik/daten/studie/249961/umfrage/lohnentwicklung-im-deutschen-reich/) var timlönen 1939 bara 84 procent av vad den varit 1929. Endast tack vare arbetstidsförlängning fick herr och fru Muller en blygsam reallöneökning (sen kom kriget).
SvaraRaderaOch hur ska man "materialistiskt" förklara att stödet för nazismen var starkt ännu 1945? Förmodligen hade nazisterna vunnit i "fria val" ännu när Tyskland låg i ruiner.
Materiella orsaker? Ja, men då måste man nog ta i beaktande flera hundra års historia som ledde fram till nazismen. Junkerväldet i den preussiska staten, den stränga lutherdomen, Bismarcks "Peitsche und Zuckerbrot" (ung piska och morot), hans socialistförbud - direkt förlängt i nazisternas partiförbud, som f ö gäller det tyska kommunistpartiet än idag.