Nobelpriset ingen Nato-resurs

Claes Arvidsson skriver idag på SvD:s ledarsida om bråket kring den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget.

Ytligt sett handlar det om ett stödanslag till fredspriset men i grunden handlar det om ifall fredspriset ska vara en Nato-resurs eller ej.

Arvidsson är självklart för förstnämnda alternativ. Den svenska politiska eliten avslöjar sig som mera Nato-lojal än den norska. Då är det ändå de som är medlemmar, inte vi.

Det startade med att Nobelkommittén begärde höjda anslag av Stortinget i form av ett ökat driftstöd från 1,5 till 8 miljoner NOK.

Den begäran hamnade inte i god jord. Politikerna kände en tvekan på att öka subventionerna av Nobelkommittén i ett läge där denna gång efter annan använt Nobelpriset för att hylla allt annat än fredsinriktade personligheter och institutioner. För att ta några exempel:

Al Gore (2007), vicepresident under Clinton och medansvarig för aggressionskrig på Balkan,
Martti Ahtisaari, (2008) finsk diplomat som tjänade USA i de sk Rambouillet-förhandlingarna, Barack Obama (2009), fortsatte Afghanistankriget i strid med sina vallöften,
Li Xiaobo (2010), en poet som väst använde som slagträ mot Beijing,
Europeiska unionen (2012), en skamlig förening av Europas gamla kolonialstater och  politisk rekvisita för Nato,
OPCW (2013), som avtackades för drängtjänster i västs försök att krossa den syriska staten.

Stortingspresidenten ville markera stortingets oberoende av Nobelkommittén. Fast Fredrik Heffermehl i flera böcker krävt precis motsatsen, att Stortinget må ta sitt ansvar för att fredsprisen utdelas i enlighet med Alfred Nobels testamente.

Den felaktiga användningen av Nobelprisen hade då gått så långt att Stortinget uppfattade det som ett reellt hot att Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus. Om den svenska Nobelstiftelsen återtar kontrollen av fredspriset skulle det vara en allvarlig prestigeförlust för Norge.

Men om stortingen inte klarade att styra upp Nobelkommittén ville det åtminstone inte belöna den. Statsminister Erna Solberg (höyre) ville bilägga konflikten med Kina som helt och hållet får tillskrivas Washingtons anti-kinesiska intriger.

2016 skrev regeringen under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. När Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, nyligen förde upp omstridda öar i Sydkinesiska sjön som en militär prioritet för Nato, uttalade hon sin skepsis. Det var inte första gången hon demonstrerade  ärlighet och civilkurage.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Enligt Claes Arvidsson, en liten pekingneser i Natos stora koppel, borde Solberg ha gjort tvärtom: Hållit landssorg när Li Xiaobo avled, sparkat ut Kina från Arktiska rådet (där landet liksom bl a Indien har observatörsstatus), tackat nej till samarbete med Fudan-universitet och förbjudit reklam för norsk lax till Kinas konsumenter.

Det är groteskt att se hur den numerärt försumbara Nato-lobbyn i Sverige på kort tid lyckats sabotera förbindelserna med Folkrepubliken Kina, där Sverige hade historisk fördel, och nu häcklar grannlandet Norge för att inte ha gjort tillräckligt för att behaga Washington.

Stefan Lindgren

Läs Fredrik S. Heffermehls nya bok om Nobelpriset, ännu bara på norska:

Medaljens bakside

av Fredrik S. Heffermehl

inbunden, 2020, Norska (bokmål), ISBN 9788292945711

På svenska finns Nobels fredspris: Visionen som försvann