EU huvudbry för Tyskland

Förra fredagen hände något som tvingade Tyskland att revidera sin tidigare europeiska utrikespolitik, rapporterar Albrecht Müller på Nachdenkseiten.de.

Vid EU-toppmötet avvisade en rad östeuropeiska stater och den tyska linjen och fick med sig en majoritet av EU-stater.
EU-majoriteten avvisade Merkel och Macrons förslag om ett möte mellan EU och Putin och
beslutade istället om en hårdare kurs mot Ryssland, inklusive nya sanktioner.

Motiveringen för besluten  hänvisade till "Rysslands skadliga, olagliga och undergrävande verksamhet".

Händelsen visar enligt Albrecht Müller att Tyskland inte längre kan bedriva sin utrikespolitik som fokuserar på fred och avspänning inom EU (lika lite som inom Nato).

Östeuropeiska länder som Polen, Lettland, Litauen och Estland, där det finns grupper som anser sig ha en räkning att göra upp med Ryssland  och även tydligt orienterar sig efter USA, övertrumfar nu tysk utrikespolitik.

Det finns en risk att denna konstellation kan bli en modell för ytterligare beslutsfattande.

I en officiell anteckning från EU-rådets generalsekretariat heter det:

”27. Europeiska rådet förväntar sig att det ryska ledarskapet ska inta en mer konstruktiv hållning och visa politiskt engagemang och upphöra med agerandet mot EU och dess medlemsstater samt mot tredjeländer.

28. Europeiska rådet uppmanar Ryssland att ta sitt fulla ansvar för att säkerställa att Minskavtalen genomförs fullt ut som den viktigaste förutsättningen för varje väsentlig förändring av EU:s hållning.

29. När det gäller att stärka vår resiliens betonar Europeiska rådet behovet av ett kraftfullt och samordnat svar från EU och dess medlemsstater på all ytterligare illvillig, olaglig och störande verksamhet från Rysslands sida som fullt ut utnyttjar alla instrument som står till EU:s förfogande och säkerställer samordning med partner. I detta syfte uppmanar Europeiska rådet också kommissionen och den höga representanten att lägga fram alternativ till ytterligare restriktiva åtgärder, inbegripet ekonomiska sanktioner.” 

Dessa beslut snedvrider verkligheten, anser Albrecht Müller. Ryssland är inte part i Minskavtalet och Kiev har inte uppfyllt sin del i avtalet (att ge Donbass särskild status i författningen och därefter hålla val etc).

Ryssland och Putin har erbjudit långsiktigt samarbete. Dessa erbjudanden har avböjts. Nato har utvidgats till den ryska gränsen. En av de största Nato-manövrerna har hållits i de baltiska staterna och Polen.

När såväl Merkel som Macron försökte få till stånd ett möte mellan EU och Putin avvisades detta och beslutades om en ”hårdare kurs” mot Ryssland, inklusive nya sanktioner.

Hur går det ihop? Merkel borde under inga omständigheter ha gått med på denna hårdare kurs. Och inte heller Macron. Hur har det gått till att EU blivit beroende av de östeuropeiska länderna? Varför faller Tyskland och Frankrike undan? Eller var inte förslaget att träffa Putin alls menat på allvar?

Idén från 1990 - ett gemensamt Europa från Lissabon till Vladivostok - är nedlagd och därmed har konservativa kretsar som främjar det amerikanska imperiet segrat.

Albrecht Müller berättar om en tidig varning för just detta. Det var CDU-politikern Willy Wimmer som i april 2000 skrev ett brev till den dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder och varnade för den amerikanska strategin att isolera och utesluta Ryssland bakom en linje från Finland till Svarta havet.

Tydligen är detta nu den europeiska linjen, som representeras av majoriteten, kommenterar Müller.

Om stater som de baltiska staterna och Polen får bestämma i EU, så som skedde den 25 juni 2021, ökar risken att väpnade konflikter kan uppstå.

De baltiska staterna, Ukraina, Balkan, rustningsindustrin i Tyskland, USA, Storbritannien, alla högerkonservativa eliter kan alla bli orsaken till små och växande konflikter. Det finns ryska minoriteter i flera möjliga konfliktregioner. Det kan inte uteslutas utan är snarare sannolikt att personer och grupper inställda på krig kommer att få makten på många håll. Det kan hända i USA. Det kan hända i Danmark, Polen, Baltikum eller någon annanstans. Och även i Ryssland.

Den nya konfrontationen leda till interna förändringar i Ryssland som för oss närmare en öppen konflikt. Om makten i Europeiska unionen förskjuts i riktning mot ovannämnda stater och en del andra som tror att de fortfarande har en räkning att göra upp med Ryssland, ökar risken för militära konflikter.

Med sin vacklande politik stöder den tyska kanslern de facto de östeuropeiska staternas agerande. Förra fredagens majoritetsbeslut mot Merkel och Macrons framsteg är en signal. Tyskland och andra stater som inte vill acceptera den fientliga inställningen gentemot Ryssland, alla som en gång trodde att begreppet gemensam säkerhets- och fördragspolitik var korrekt, borde inte acceptera denna blockad från sina östeuropeiska partners.

Om detta ska vara EU:s framtida kurs, skulle en upplösning av unionen eller ett utträde vara förnuftigare. Hur som helst måste problemet ställas till debatt liksom frågan om de betydande subventioner som dessa östeuropeiska partnerländer får. (En tabell över nettobidragare och nettomottagare av medel från Europeiska unionen 2019.)

Källa: https://www.nachdenkseiten.de/?p=73770