Blod på händerna

Ordföranden i Svenska Narkotikapolisföreningen Lennart Karlsson frågar i ett debattinlägg i Svenska dagbladet "Var finns diskussionen om det personliga ansvaret hos dem som göder den organiserade brottsligheten?

Inlägget har rubriken ”Köper man kokain har man blod på händerna”.

Lennart Karlsson skriver bl.a.:

"Mot bakgrund av den senaste tidens nyheter kan det inte ha gått någon förbi att narkotikaförsäljning är en stor inkomstkälla för de kriminella gängen. Just nu pågår ett rekordstort antal narkotikaärenden hos tull och polis....

Samtidigt är det tyvärr så att efterfrågan på narkotika fortfarande är stor. Och så länge det finns efterfrågan så finns det alltid de som är beredda att tillhandahålla narkotikan.

Narkotikaprofitörerna satsar på alla typer av narkotika och de tar in stora mängder. Det handlar om cannabis, amfetamin, ecstasy och narkotikaklassade läkemedel. Men de flesta med insyn i det krypterade materialet kan nog vara överens om att det är kokainet som är den mest intressanta produkten för de kriminella nätverken. Kokainet är det som ska generera de stora pengarna. Kokainet är den narkotika som förknippas med status. Kokainet är helt enkelt de kriminella nätverkens favorit.

När polisen i Göteborg nyligen avslöjade ett narkotikasäljande nätverk så framkom det att 745 personer identifierats som köpare av kokain. Köparna i detta ärende är ”vanliga Svenssons”. Personer som inte tidigare förekommer i polisiära register. Personer som, många av dem, bor i välbärgade områden och har goda ekonomiska resurser. Säljarna är, som så många gånger förr, unga pojkar ifrån socialt utsatta områden. Unga pojkar som ser narkotikaförsäljningen som en väg till snabba pengar, kapitalvaror, status och kanske en väg ut ur det tuffa området. Narkotikahandeln i allmänhet och kokainhandeln i synnerhet är en smutsig bransch. På båda sidor om kokainets väg utnyttjas barn. Allt ifrån djunglerna i Peru där unga barnfötter trampar omkring i en välling av kokablad och diesel till svenska förorter där 13-åringar åker omkring som knasvakter på sina elsparkcyklar.

Diskussionen kring narkotika­problemet landar ofta i frågan om hur vi ska minska narkotika­döden eller frågan om tuffare tag mot den organiserade brottsligheten. Men var finns diskussionen om det personliga ansvaret hos dem som göder den organiserade brottsligheten? Var finns debatten om ansvaret hos dem som inte anser sig vara beroende utan 'bara köper lite ladd' för att förhöja stämningen i vardagen?

De allra flesta anser att vi i samhället har ett personligt, men även kollektivt, ansvar i frågor som handlar om att exempelvis förbättra miljön eller begränsa pandemier. Varför appliceras inte samma resonemang på det personliga ansvaret för att minska narkotikahandeln och därigenom bidra till ett friskare samhälle? En marknad fylld av våld och död som upprätthålls bara för att vissa ska kunna berusa sig. Köper man kokain har man blod på sina händer."

Så långt Lennart Karlsson. Till detta kan man säga att hans förslag är ett bra förslag i rättan tid. Istället för att diskutera centerledaren Anders W Jonssons propaganda för det portugisiska liberaliseringsexperimentet som redan gått snett (fler dras in i narkomani, dödligheten stiger åter efter en svacka) vill Karlsson diskutera substansen: hur stoppar vi narkotikaepidemin, som redan uppvisar en dödlighet  fullt jämförbar med covid-19?

Professor Nils Bejerot skrev i sin "Missbruk och motåtgärder" (Ordfront 1984):



Den enda länk i knarkkedjan som inte kan ersättas är alltså knarkaren själv. Det måste alltså vara olagligt att köpa och inneha narkotika och det ska inte gå att komma undan med att det är "för eget bruk".

1988 kriminaliserades personligt missbruk av narkotika 1988  och 1993 skärptes straffen så att det blev möjligt att ta urinprov och att döma narkomaner till vård.

Sverige har i stort sett en bra narkotikalagstiftning. Att det ändå brister och att många dör av sitt missbruk tyder på att polisens förmåga att lagföra dem som bryter mot lagen och samhällets förmåga att koppla in rätt sociala åtgärder brister.

Stefan Lindgren