Pinochet-alternativet – i rysk stil

Under rubriken "Pinochet-alternativet – Auktoritär liberalism av rysk stil" begrundar den kandensiske professorn Paul Robinson, författare till många böcker om Ryssland, hur det kunde ha gått om de ryska ledarna valt Pinochetalternativet.

Ett tag låg det nära till hands, men sedan kom Putin...

Just nu läser jag Alfred Kochs häftiga bok A Crate of Vodka från 2009, där han och journalisten Igor Svinarenko funderar kring sina liv under perioden 1991 till 2001. Koch var Rysslands vice premiärminister, med ansvar för privatisering, under mitten av 1990-talet och hans bok ger en inblick i det ryska liberala tänkandet under den perioden. På sidorna 44-45 och 284 i boken noterar han följande:

Jag har inget emot en stark hand, bara den är stark. Jag utvecklade mycket av min mentalitet i Chile. Vi fick lite utbildning av ministrar i Pinochets regering. ... Pinochet utgav sig inte vara en demokrat, och det var han ju inte. Han visste att det behövde byggas en liberal ekonomi, och han byggde den; han visste att oppositionen måste kvävas och han kvävde den. Precis som han borde ...

Det störde mig att vi, till skillnad från chilenarna, inte lyckades ta makten från vår vänster 1973. Vi fick dras med ryska kommunister ytterligare 18 år i vårt land ...

Kraftkarlen Pinochet besparade sitt land de förödmjukelser som är oundvikliga under en kommunistisk regim. Han störtade regimen när tröttnat på den, när han inte stod ut längre ...  Den gamle generalen agerade som en man och sköt från höften.

Men vi saknade under de åren någon som kunde ha anpassat landet till sunt förnuft. Vem hade styrkan, intelligensen och samvetet. Det gick bara inte så som i Chile, 1973. Total kollaps. Ekonomin bara gick i stå. Landet var i konkurs. Politiskt, i en återvändsgränd.

Sedan, som i en dålig film, snabb framåt i kalendern till tjugo år senare ... Finns det något bättre exempel för att förstå att vi måste handla och inte bara pladdra om reformer?

Det har nyligen diskuterats mycket om hur det moderna Ryssland har gått i auktoritär riktning de senaste åren. Självklart har folk sagt så i flera år, men vad man hänvisar till är att den ryske presidenten Vladimir Putin har gått över från ”mjuk” auktoritarism till ”hård” auktoritarism i sitt nya tillslag mot oppositionsaktivisten Aleksej Navalnyj och hans allierade. Anna Nemtsova publicerade till exempel nyligen ett inlägg i Daily Beast med titeln ”Ryssland störtar in i en tid av 'diktatur' samtidigt som Putin reser sig över Östeuropa”. Andra sådana artiklar finns i överflöd.

Jag måste erkänna att jag inte är någon stor beundrare av många av den ryska statens nyligen införda förtryckande åtgärder, sådana som: att förklara media ”utländska agenter”, utpeka Navalnyjs organisation som ”extremister” och så vidare.

Men medan ryska liberaler gnäller över sin regerings illiberala och odemokratiska karaktär, gör Kochs uttalande ovan det värt för oss att lägga lite tid på att fundera över hur Ryssland hamnat i detta läge och vem som egentligen byggde det system som Putin nu styr.

Redan under Sovjetunionens sista dödskamp, som började runt 1989, hade sovjetiska intellektuella för första gången en möjlighet att föra en seriös debatt om vilken typ av politiskt system de ville ersätta ”proletariatets diktatur” med, eller, mer korrekt, Sovjetunionens kommunistiska partis diktatur. Rysslands nu uppståndna liberala intelligentsia var uppdelad i olika grupper. En, centrerad kring människor som Andrej Sacharov, ville samarbeta med kommunistpartiet och regeringen för att gradvis övergå till flerpartidemokrati och blandekonomi.

På den andra ytterkanten ville sådana som Valerija Novodvorskajas parti Demokratiska förbundet (Демократический союз) krossa systemet och omedelbart övergå till en fullfjädrad liberal demokrati av västerländskt snitt och en fri marknadsekonomi.

En tredje grupp delade radikalernas mål men ansåg att liberal demokrati och en fri marknad var oförenliga. Förstörelsen av den sovjetiska ekonomiska modellen skulle oundvikligen orsaka stora svårigheter, vilket skulle leda till folkligt motstånd. Något sådant kunde bara framgångsrikt införas med icke-demokratiska medel. Vad som behövdes var Pinochet-alternativet - ekonomisk liberalisering kombination med en knytnäve.

Allt detta skildras väl i något annat jag nyligen läste, en akademisk artikel 2016 av Tobias Rupprecht med titeln ”Formula Pinochet: Chilean Lessons for Russian Liberal Reformers under the Soviet Collapse, 1970-2000”. I denna citerar Rupprecht inte bara Koch utan också ekonomen Vitalij Najsjul som utarbetade voucher-privatiseringssystemet som användes på 1990-talet. Najsjul noterade:

”Vårt land förlorade tiotals miljoner liv - och mest till ingen nytta - vid den bolsjevikiska revolutionen 1917 och i det efterföljande kaoset. Chile förlorade 3000 och blev ett högt utvecklat samhälle”.

På samma sätt uppgav Pjotr Aven, en rådgivare till premiärminister Jegor Gaidar under Jeltsins första tid, att ”Pinochet skapade stabilitet i landet - han visste exakt vad han ville ha”. Och Michail Leontiev, en medarbetare till den "liberale" oligarken Vladimir Gusinsky, kallade Pinochet "en av 1900-talets största politiker" och ett "lysande exempel" för Ryssland att följa.

Andra framstående sensovjetiska personer önskade också en ”stark hand”. Ett exempel var Andranik Migranjan, som senare blev medlem i Boris Jeltsins presidentråd. I en artikel från 1989 i tidskriften Novyi Mir kommenterade Migranyan att,

Historien känner inte till något fall där ett totalitärt politiskt system övergått till ett demokratiskt system i fredliga former. ... medan den mycket komplexa processen att bilda, forma och etablera ett civilsamhälle pågår, är det oerhört viktigt att en fast auktoritär regim upprätthålls på det politiska området.

På samma sätt publicerade Sällskapet för socialekonomisk vetenskap 1990, under ledning av Anatolij Tjubajs, en nyckelfigur i privatiseringsprocessen på 1990-talet, en artikel som noterade att den ekonomiska reformen skulle komma att orsaka betydande smärta, varför myndigheterna skulle behöva tillgripa "hårdhänta åtgärder", till exempel "att upplösa officiella fackföreningar om de motsatte sig regeringens åtgärder". Under reformprocessen skulle demokrater behöva använda sig av ”odemokratiska metoder”, såsom ”förbjuda strejker, införa informationskontroll” och så vidare, enligt artikeln. I synnerhet måste staten behålla kontrollen över massmedia.

Man kan här se hur de liberala reformatorerna som dominerade den ryska regeringen på 1990-talet satte ekonomiska reformer framför demokrati. Hur de uppförde när de väl fått makten återspeglade detta.

I mars 1991 övertalade Jeltsin den ryska folkkongressen att ge honom makt att styra genom dekret. Detta var den grund på vilken 1990-talets reformer genomfördes - genom order snarare än genom parlamentarisk lagstiftning. Enligt en artikel i tidskriften Communist and Post-Communist Studies, som publicerades 1995, ”genomfördes 95 procent av de juridiska och ekonomiska förändringarna under Jeltsin via presidentdekret”.

Författaren Barry Sautman berättar om andra exempel på auktoritära metoder som användes av Jeltsin-regeringen. Dessa inkluderade i slutändan misslyckade ukaser som förbjöd Sovjetunionens kommunistiska parti, den "konservativa" Nationella frälsningsfronten och Zjirinovskijs liberaldemokratiska parti. Därpå utropade Jeltsin en ”specialregim”, som han snart fick skrinlägga, allt medan ”liberala intellektuella … startade en kampanj för att övertala Jeltsin att upplösa parlamentet och undertrycka sina motståndare ... att följa Pinochets exempel”.

Resultatet blev Jeltsins okonstitutionella upplösning av Rysslands parlament, Högsta sovjet, dess efterföljande förstörelse med hjälp av den ryska arméns stridsvagnar och slutligen införandet av en ny konstitution som koncentrerade makten i presidentens händer.

Ryska liberaler firade Jeltsins ”kupp”. Dmitrij Travin, en ekonom som arbetade för Tjubajs, skrev att ''Historien lär oss att de mest radikala ekonomiska reformerna, om än inte alla, inte genomförs av demokratiska härskare, utan av självhärskare''. Francos Spanien och Sydkorea, bland andra, framfördes som exempel.

Efter 1993 sjönk Jeltsins Ryssland in i ett oligarkiskt regeringssystem, där en handfull individer som gynnats av privatiseringen fick en enorm makt som de missbrukade det för sina egna syften. I A Crate of Vodka berättar Koch hur Gusinskij använde sin kontroll över media för att i själva verket bedriva kriminell beskyddarverksamhet.

”Vi förklarade mycket tydligt [för amerikanerna]”, skriver han, ”hur yttrandefriheten var i Gusinskijs händer, hur mycket han tog betalt för att inte attackera människor i sina media. ... Det sägs att han drog in 50 miljoner dollar per år från denna verksamhet. ... jag betalade honom dock inte en enda kopek. Kanske var det därför han attackerade mig så högljutt 1997”.

En annan ”liberal” oligark, Michail Chodorkovskij, hade en annan inställning, om man får tro en historia nyligen publicerad på webbsidan Meduza. Där berättas hur Chodorkovskijs företag Jukos i början av 2000-talet försökte hindra den ryska regeringen och parlamentet att lagstifta om högre skatt som Jukos skulle tvings betala. German Gref, som då satt i regeringen, skrev att stora oljebolag var missnöjda med skatteförslaget.  "En företrädare för företaget Yukos" kontaktade honom natten innan den nya lagen skulle diskuteras av duman och berättade för honom att de hade slutit ett avtal med alla dumamedlemmar. Resultatet blev att ministrarna ställdes inför valet: att antingen inte lägga fram förslaget för parlamentet, eller också riskera att ”lyftas ut [med fötterna före]”.

Naturligtvis har mycket hänt sedan dess, men berättelserna ovan säger oss något ganska viktigt. Det var inte ”liberalism” och ”demokrati” i Ryssland på 1990-talet som sedan plötsligt sjönk in i ständigt växande auktoritärism under Putin.

Det ursäktar inte den nuvarande regeringens illiberala och odemokratiska metoder. Putin har haft 20 år på sig att göra något åt allt detta, men förutom att rensa ut oligarkerna i början av 2000-talet har han inte gjort mycket, om något, för att förbättra saken.

Ändå var det inte han som i första hand skapade systemet. Post-sovjetiska Ryssland, utformat av ryska liberaler, var auktoritärt redan från början. Samtidigt blev olika individer fantastiskt rika genom Sovjetunionens kollaps och de beskrev sig själva som "liberala", medan de i själva verket uppförde sig på ett alltigenom "illiberalt" och odemokratiskt sätt.

Detta förklarar i hög grad varför liberalismen har ett så dåligt rykte i Ryssland. Om ryssar är skeptiska till liberalers demokratiska anspråk, så har de en del mycket goda skäl till detta.
 

10 maj 2021 

Paul Robinson är professor vid Graduate School of Public and International Affairs vid University of Ottawa, och författare till många böcker om Ryssland och sovjetisk historia.


Källa: https://irrussianality.wordpress.com/2021/05/10/the-pinochet-option-liberal-authoritarianism-russian-style/