Feuchtwangers oöverträffade klarsyn

Lion Feuchtwanger i ett flygplan i New York 1932.

Den tyske författaren Lion Feuchtwangers ”Framgång”, nu återutgiven på Nilsson förlag, skildrar som ingen annan roman den framväxande nazismen och förutsade dess maktövertagande i hela Tyskland.

Boken utkom 1930, då många redan dömt ut nazismen, men redan samma höst blev nazistpartiet NSDAP överraskande näst största parti i de tyska valen.

I romanen säger Feuchtwanger att bara 4 procent av bayrarna stödde nazisterna (”äkttyskarna”) och 62 procent var emot. Men han såg – och detta var hans klarsyns stora seger – vartåt hela samhällspyramiden börjat luta och snart skulle rasa. Ja, Feuchtwanger tycks mena att ”äkttyskarna” i praktiken redan hade segrat, eftersom de andra högerpartierna följde deras taktpinne.

Bayern var något av ett drivhus för extrem konservatism. Efter kriget upprättades där en rådsrepublik som snart dränktes i blod.

Det demokratiska lägret försvagades och de högerkonservativa krafterna segrar. I november 1923 försökte Adolf Hitler ta makten i en väpnad kupp. 2 000 kuppmakare marscherade till ”Fältherrarnas hall” där de dock stötte på den bayerska statspolisen, som dödade 16 upprorsmän och förlorade fyra av sina egna.

För Feuchtwanger, född 1884 i München som son till en margarinfabrikant, var detta början på ”barbariets återkomst i Tyskland och dess tillfälliga seger över förnuftet”.

Hans förhållande till staden München var ett av hatkärlek. Det är en stad på en högplatå med rika jordbruksmarker. Feuchtwanger älskade bönderna i en trakt som levde efter devisen ”bygga, brygga, så”. Om sina studieår i München skrev han  i ”Der Autor über sich selbst” (1935):

”Författaren L.F. föddes under det näst sista decenniet av 1800-talet i en stad i delstaten Bayern som heter München, som vid den tiden hade 437 112 invånare. Han undervisades av totalt 98 lärare i 211 discipliner, inklusive hebreiska, tillämpad psykologi, historien om de överbayerska furstarna, sanskrit, beräkning av ränta på ränta, gotik och gymnastik, men inte inklusive engelska, ekonomi eller amerikansk historia. Det tog författaren L.F. 19 år att helt utplåna 172 av dessa 211 discipliner ur minnet. Under hans lektioner nämndes namnet Platon 14 203 gånger, namnet Fredrik den store 22 641 gånger och namnet Karl Marx nämndes aldrig.”

Hemstadens invånare beskrevs på följande pseudovetenskapliga sätt:

”När det gäller staden München, där författaren L.F. tillbringade många år av sitt liv utkallades brandkåren oftare där än i någon annan stad i världen och det oftast av rent ofog. Staden producerade och konsumerade också mest öl av alla städer i världen. Tidningen Friedrich von Schillers Die Horen fann tre prenumeranter i den, romanen Kung Ludwig II. Eller Martyren i lila Hermelin 109 853 köpare. Staden räknade det senaste året författaren L.F. tillbringade i den, 137 begåvade, 1 012 över medelmåttan begåvade, 9 002 normala, 537 284 under normalt begåvade och 122 963 kompletta antisemiter. Det bevisar den ovanliga vitaliteten hos författaren L.F. att han kunde ta 407 263 054 andetag i denna stad utan märkbar skada på hans mentala hälsa.”  

”Framgång” är en  kollektivroman, en samhällsroman och samtidigt en nyckelroman.

”Som modern tysk författare är jag inte intresserad av en hjälte eller en hjältinna”, skrev Feuchtwanger senare i en artikel om romanen. ”Jag valde grupper av karaktärer snarare än individer till denna roman. Åtta av de människor som bildar en grupp är, om man så vill, lite högre än de andra, följt av trettio figurer som är nästan lika viktiga och efter dessa ytterligare hundra som är obetydliga, men ger verket den helgjutna bild som jag söker. Under dessa åtta, trettio och hundra rankar den stora massan, det bayerska folket. Delstaten Bayern är den verkliga hjälten i min roman.”

En lång rad av gestalterna, liksom platserna, i romanen har verkliga förebilder. Men ofta har flera verkliga personer samlats i en karaktär, vilket gör det svårt att kalla romanen för en nyckelroman i vanlig mening.

Författaren Jacques Tüverlin anses vara Feuchtwangers alter ego, bilingenjören och skalden Kaspar Pröckl ett något ironiskt men kärleksfullt porträtt av en marxistisk Bertolt Brecht.

Hitler själv får ett fullödigt porträtt under sitt alias Rupert Kutzner. Generalen Erich Ludendorff, som tillsammans med Hindenburg lett den tyska krigföringen 1916-19, och senare blev Hitlers mentor, figurerar i romanen som general Vesemann.

Romanens justitieminister Otto Klenk till exempel, en man som i början ser nedlåtande på ”äkttyskarna” (nazisterna) men byter sida, förenar han drag av den verklige justitieminister Christian Roth (1920-21) och dennes efterträdare Franz Gürtner. Den senare var en tysknationell som såg mellan fingrarna med högerns våld – inte minst hundratals s k fememord  – och därmed bidrog till växande rättsröta i Bayern.

Gürtners karriär fortsätter efter utgivningen av ”Framgång” spikrakt upp i Hitlers führerkansli. Gürtner blev rikets justitieminister från 1932, satt kvar som sådan efter Hitlers maktövertagande 1933 och behöll posten till sin död 1941. Ofta glömmer man det faktum att Hitler fick makten på ett silverfat av presidenten Paul v. Hindenburg. I sin första regering tog han bara med två nazister sig själv oräknat.

Som en röd tråd genom hela romanen löper historien om den fängslade Martin Krüger, underdirektör för statens konstsamlingar, porträtterad efter en viss konstkurator August L. Mayer vars öde efter 1930 utvecklades spöklikt nära romanfigurens. Försvaret av Krüger definierar en liten grupp demokratiskt sinnade.

Dr. Matthäi förkroppsligar Ludwig Thoma, en författare som gick från liberal patriot, en tid redaktör för ”Simplissimus”, till högerkonservativ efter första världskriget och kunde skriva anonyma antisemitiska insändare samtidigt som han sände längtansfulla brev till sin judiska älskarinna.

Småborgaren och antikvitetshandlaren Cajetan Lechner är Feuchtwangers ”ansikte i folkmassan”, den klassiska medlöparen som marscherar i fjortonde ledet under marschen till ”Fältherrarnas hall” 1923. Men är han ond eller god?

Ledande i försvaret av Krüger är Johanna Krain, som framför allt lånat drag av Feuchtwangers egen hustru Marta som två gånger tvingades rädda sin man ur fångenskap - vid krigsutbrottet 1914 i Tunis och 1940 i Sanary-Sur-Mer i Frankrike, där han hade internerats som ”fientlig främling”.

När Feuchtwanger 1927 började skriva på romanen verkade extremhögern vara ett marginellt problem och han kunde ha avslutat romanen utan någon särskild varning.

Men det är kanske romanens främsta storhet att den så tydligt pekar ut hotet från Hitlerfascismen, ett hot som inte alls var överståndet med att nazisternas kuppförsök 1923 krossades. I valet i september 1930 blev det näst största partiet för att i juli 1932 segra med 37,3 procent av rösterna.

Feuchtwanger såg faran i den "äkttyska" rörelsen i en tid då knappast någon borgerlig intellektuell såg den. Med en mängd detaljer - och insprängda hela kapitel med fakta och statistik - beskriver det tilltagande våldet och rättsrötan.

Medan de ledande i den bayerska rådsrepubliken hade dömts till sammanlagt fyra hundra år och åtta månaders fängelsestraff och två avrättningar (förutom de 2 000 som slaktades omedelbart på plats), dömdes sjuhundra hakkorsprydda deltagare i den s k Kappkuppen i Berlin 1920 till ett sammanlagt straff på fem års fängelse.

Det var en extremt orolig tid då många människors tillvaro hängt på en tunn tråd. Priserna slog kullerbyttor och den 65 mil långa tågresan till Berlin betingade samma pris som fyra kilo äpplen medan en tarvlig vinterrock inte kunde fås för 50 kilo potatis, Människorna var ständigt förvirrade och slet tidningarna ur händerna på varann för att följa den tyska markens fall tills ett skålpund bröd kostade mer än en miljard och dollarn stod i 630 miljarder riksmark.

Folket sökte ansvariga och Kutzner pekade ut dem: judarna och segrarmakterna. Till rädslan för inflationen och  en känsla av hjälplöshet kunde var och en foga hat mot personliga fiender och avundsjuka mot bättre ställda. Inte bara småborgare som Cajetan Lechner föll för tongångarna, utan även regeringsinspektörer, gymnasielärare och domare, benägna som de var att prioritera lydnad.

På ett fantastiskt förutseende sett väver författaren in i handlingen en varning för den allians av stora industriintressen och höga ämbetsmän med äkttyskarnas planerade marsch mot Berlin. I den klarsynen saknar romanen motstycke i världslitteraturen.

Men romanen är ingen avhandling. Feuchtwanger möblerar om precis som han vill och behöver för att handlingen ska bli klarare. Ingenting är givet på förhand. Vi får istället följa människorna i deras små och stora felsteg, deras ångest och kval, deras avfall och mognad. Vilka åsikter som är rätt och fel förblir ofta en öppen fråga. Tiden för utvisa.

Istället för ”pojke möter flicka” bjuds vi på en kärlekshistoria som löper som en tunn pulserande tråd genom hela romanen. En handlingskraftig kvinna väljer sin man, men stöts bort av hans själviskhet och lämnar läsaren i oklarhet.

Karakteristiskt för Feuchtwanger är att saker som det unga Sovjet, USA i gestalt av kapitalisten Potter, bilfabrikanter, turistanläggningar, teaterprojekt, skidsport, tidens grafologiska vurm osv. berikar texten med ett myller av substantiv, som många tidigare och senare författare ansett ovärdiga.

Det är dock inte fråga om platt registrerande utan tingens ordning framställs samhällskritiskt. Inte heller är framställningen känslokall, den vibrerar av livslust, kärlek och hat, som gestaltas utan att det talas så mycket om dem.

Feuchtwangers prosa har beskrivits som en demokratiskt tydlig realism, vilket kanske är bättre än det missbrukade begreppet ”socialrealism”.

Feuchtwanger var inte kommunist och med fasa såg han hur en del kommunister lockades över av nazisternas ”dådkraft”. Han drevs inte av någon ideologi, men förklarade senare att den sanna hjälten i hans verk var ”... den osynliga historia, som upptäcktes på 1700-talet, studerades noggrant på 1800-talet, beskrevs och upphöjdes för att på 1900-talet allvarligt förtalas och förkastas: framsteg.”

Karikatyren av Hitler i Rupert Kutzners karaktär fick allvarliga konsekvenser för Lion Feuchtwanger. Så snart boken publicerades hånade Völkischer Beobachter att författaren ”i hög grad förtjänat ett framtida emigrantpass”.  

Boken brändes på nazisternas bokbål 1933 sedan Feuchtwanger gått i exil i Frankrike, varifrån han 1941 emigrerade till USA med sin hustru Marta.

1957 hedrades han med staden Münchens litteraturpris, men det återkallades sedan han sänt ett gratulationstelegram till Moskva på 40-årsdagen av den bolsjevikiska oktoberrevolutionen. Feuchtwanger återvände aldrig till sin hemstad efter kriget.

Feuchtwangers levnadstecknare Andeas Heusler tycker sig ana en Feuchtwanger-renässans om än ”i homeopatiska doser”.

I Sverige tycks det ha funnits ett rätt stort intresse till och med krigsslutet (20 utgåvor på svenska till och med 1947, 5 därefter.). När Nilsson förlag satsar på en nyutgivning kan läsarna bara applådera - och betala vad det kostar - men det finns också enstaka märkvärdigt skorrande röster i kören.

Litteraturprofessorn Magnus Ljunggren skrev i Expressen med hänvisning till att Feuchtwanger skrivit den sovjetpositiva boken Moskva, 1937 att ”ingen gick dock så långt i sitt tyrannslickande som han (Feuchtwanger)”.

”Skulle vi behöva medborgarexemplet Feuchtwanger här och nu? Nej tack”, undanber sig professorn, som – måste framhållas – inte är någon övervintrad nazist.

Han styrs bara fel av sin antisovjetism (hur hålls den uppe så många år efter Sovjets upplösning - finns nån särskild sorts Viagra för detta?).

I Sovjet nådde Feuchtwanger en otrolig popularitet, men att han till skillnad från Brecht valde att stanna i USA väckte kanske en viss misstänksamhet. 1946-54 trycktes inga nya upplagor av hans verk i Sovjet.

I USA stod Feuchtwanger på 50-talet under FBI:s observation. Hans förmögenhet, vidsträckta kontakter och den kulturverksamhet han bedrev från sitt hem Villa Aurora gav honom dock en status som andra tyska flyktingar inte hade.

Han motsatte sig aktivt McCarthy-tidens jakt på oliktänkande och skrev pjäsen Darkened Minds, or The Devil in Boston på grundval av historiska dokument från 1600-talet. Den fick dock ingen större effekt eftersom Arthur Miller satte upp en pjäs med nästan identiskt tema.

Feuchtwanger avled 1958 i Kalifornien i 74 års ålder.

Framgång är en myllrande gobeläng över ett Bayern som Feuchtwanger älskade men som sjönk i avskyvärt godtycke. ”Man måste låta folket bli förskräckt för sig självt för att de det kurage” förklarade han med ett Marx-citat.
.
Om man å ena sidan häpnar över författaren analytiska kraft och clairvoyance är förundran inte mindre  över hans fantasi, nära 900 sidor fyllda av spännande scener ur hans samtid – ur vilken brusande flod öste han allt ifrån?!

Men även sin arbetsmetod förklarar han. Han plöjer igenom berg av fakta, för att i skrivandets stund bortse från dem. Som författare tillåter han sig att förändra perspektivet för att tydliggöra. När författarens alter ego och Johanna Krain blickar ut mot bergsformationerna ”Bruna väggen” och ”De nio tinnarna” som i verkligheten aldrig kan betraktas samtidigt förklarar han varför författaren författaren kan beskriva dem tillsammans.

Lyssnar någon på radio är det inte så viktigt när på 20-talet radion kom.  ”Jag vill inte fotografera detaljer från år två eller tre utan måla en tavla av hela årtiondet”.

Läsarna är att lyckönska och Karl Fägerstens översättning håller märkligt nog fast den fyllt 90.

Stefan Lindgren

Lion Feuchtwanger: ”Framgång” (översättning Karl Fägersten). Nilson förlag, ISBN 978-91-88155-54-2. ”Framgång” ingår i den s k ”väntsalstrilogin” som fortsätter med ”Oppermans” och ”Exil”. Romanen är på 884 sidor.

PS. Jag har lånat en del citat från främst Veronika Schöners essä om platser i München förknippade med Feuchtwanger. Det vore kul att besöka München med den i bagaget!