Afghanska freden har en chans

Enligt den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar  har den afghanska freden en chans efter det avtal som slöts den 30 april i Doha mellan representanter för Förenta staterna, Ryssland, Kina och Pakistan  i samråd med Ashraf Ghanis regering och talibanerna om en färdplan för fred.

Samtidigt inledde USA och Nato formellt sitt trupptillbakadragande från Afghanistan.

Tillkännagivandet bygger på Bidenadministrationens uttalade planer på att slutföra trupptillbakadragandet från Afghanistan senast den 11 september, fyra och en halv månad senare än USA:s förre president Trump lovade.

Men den här gången innefattar president Bidens beslut också ett internationellt åtagande  gentemot Ryssland och Kina. Detta lyfter helt och hållet osäkerhetsmolnet kring USA:s beslut om trupptillbakadragande, anser Bhadrakumar, som arbetat 29 år i Centralasien och f d Sovjetunionen.

Tillkännagivandet i Doha är en del av ett gemensamt uttalande, som ska utfärdas i Washington, Moskva, Peking och Islamabad.

Där sägs bl.a. att fredsprocessen ska fortsätta, inga strider kommer att äga rum mellan afghanska partier, säkerheten för USA:s och Natos trupper och utländska ambassader och diplomater ska garanteras.

Den afghanska regeringens "antiterroristiska" operationer ska ske i "samarbete med det internationella samfundet", heter det och talibanerna ska lägga sin årliga "våroffensiv" på hyllan.

FN:s säkerhetsråd kommer att revidera sina sanktionerna mot enskilda talibaner och deras eventuella tillgångar.

Viktigast av allt är att färdplanen syftar till att skapa ett "oberoende, suveränt, enat, fredligt, demokratiskt, neutralt och självförsörjande Afghanistan".

"Neutral och självförsörjande" är en helt ny formulering, som innebär att det inte får finnas någon utländsk säkerhetsnärvaro kvar på afghansk mark. Afghanistan får inte ansluta sig till någon eller flera militära allianser. Samtidigt är det en formulering som har starka rötter i landets historia och traditioner.

Är då planen realistisk? Ja, än är inte undrens tid förbi. Många kraxar nu om talibanväldets snara återkomst. Men för det första simmar man inte i samma flod två gånger - gårdagens talibaner skiljer sig en del från dagens.

För det andra är talibanerna en disciplinerad kraft. Under tiden vapenvila skulle råda dödades inte en enda USA-soldat. Och talibanerna är, som  till och med Pentagon tvingats medge, en nationell kraft som stöds av betydande delar av befolkningen.

Om de är kloka nog gör de som motståndsrörelserna under Sovjets ockupation gjorde efter Sovjets tillbakadragande. I ett slag definierade de alla som samarbetat med Sovjet som goda muslimer och grävde ner stridsyxan.

Det förödande inbördeskrig som senare utbröt orsakades av spänningar inom motståndsrörelsen, där en gren senare blev brohuvud för USA:s invasion.

Att utländska makter håller sig borta är under alla förhållanden den enda vägen till fred. Under de snart 20 år som USA/Nato tillsammans med nyttiga idioter som Sverige fört krig i Afghanistan har ingenting positivt uppnåtts mer än hundratusentals döda. I går kunde man i Nato-organet Dagens Nyheter läsa följande sammanfattning av utvecklingen under USA:s järnhäl. Carsten Jensen skrev:

En demokratiskt vald regering, befriade kvinnor, en dramatiskt ökad förväntad livslängd (från 44 år till 60) och flertalet barn i skola. Inget av detta är sant.

I det senaste presidentvalet, vars resultat offentliggjordes först fem månader efter att det ägt rum 2019, deltog 1,8 miljoner i ett land med uppskattningsvis 35 miljoner invånare. När unga kvinnor flyr från sina tvångsäktenskap ser det afghanska kvinnoministeriet som sin viktigaste uppgift att tvinga dem tillbaka till deras ofta mycket äldre, våldsamma män.

Av Afghanistans i runda tal 12 miljoner barn i skolåldern går bara drygt fyra och en halv miljon i skolan, enligt beräkningar av chefen för det amerikanska kontrollorganet Sigar, John Sopko. Många barn är inskrivna utan att någonsin visa sig i skolan och många lärare är anställda utan att någonsin dyka upp. Antalet flickor är som man kan förvänta sig försvinnande litet.

Nederlag är ett bittert ord, men det är en den enda sanna beteckningen för USA:s uttåg

Omdömesgilla demografer bedömer det som helt osannolikt att den genomsnittliga förväntade livslängden på några få år skulle ha ökat från 44 till 60 år, så som Nato hävdar, i ett land där hälsovården är bristfällig, hälften av alla barn under 5 år är undernärda och krig och kaos är vardag.

Så kan man fortsätta. Efter två årtionden med bistånd som kan summeras till tresiffriga miljarder hör Afghanistan fortfarande till världens tio fattigaste länder.

Stefan Lindgren

Källa: indianpunchline, författarens blogg, publicerad den 1 maj 2021