Tryckfrihetsförordningen och Gustav III

Riksdagens fyra stånd försöker rädda Moder Svea ur en vak medan en ryss och en engelsman eller möjligen en fransman står på stranden med sina penningpåsar.

Sveriges tryckfrihetsförordning är 255 år gammal. Av och till har den utsatts för attacker som man kan lära av.

Erik Göthe tecknar historien om Gustav III:s allt annat än konfliktfria förhållande till tryckfriheten.

Sverige var vid mitten av 1700-talet en f d stormakt på dekis med en tämligen korrupt statsledning, som den här bilden på Kungliga biblioteket från slutet av 1760-talet illustrerar. Riksdagens två partier hade omväxlande överhanden - hattpartiet hade bildats på initiativ av den franske ambassadören och med franska pengar, mösspartiet med ryska. Riksdagens fyra stånd försöker här dra Moder Svea ur vaken medan en ryss och en engelsman står på stranden med sina penningpåsar. Epoken kallas frihetstiden. Det var i en sådan tid som tryckfrihetsförordningen (TF) 1766 tillkom.

År 2016 firades 250 år av tryckfrihet i Sverige och Finland. 1766 års TF utfärdades av Kungl Maj:t den 2 december  1766. Historikern Bo Nilsson har påvisat att det bland både hattar och mössor, även fanns mer folkliga element som lyckades driva igenom TF. Därmed upphävdes censuren över alla skrifter utom sådana som handlade om ”läran och våra kristendomsstycken”.

Ingrepp mot pressen skulle få äga rum endast i form av straff för vad som idag kallas missbruk av tryckfriheten. Det slogs fast att inget vore otillåtet att kungöra i tryck som inte blivit i TF särskilt förbjudet (”att thet samtelige Wåre trogne undersåtare måge äga och nyttja en fullkomlig och obehindrad frihet, at uti Tryck allmänt kunnogt giöra alt hwad som genom the trenne första §.§. eller eljest uti thenne Wår Nådige Förordning icke finnes uttryckeligen förbjudit”) dvs alla åsikter skulle vara tillåtna att framföras.

Ansvarigheten för tryckfrihetsbrott begränsades till författaren, vars namn boktryckaren var skyldig att uppge om skriften åtalades - det senare kunde visa sig vara en svag punkt i TF.

Åtal för tryckfrihetsbrott fick  ske endast inför laga domstol – en stor skillnad mot tidigare godtycke.

OCH det som samtiden uppfattade som det allra viktigaste: allmänna handlingar ska vara offentliga. Det innebar en helt ny konstitutionell princip, nämligen att allmänna opinionen skulle kunna delta i den konstitutionella kontrollen genom offentlig insyn i hela området för statlig verksamhet.

Detta och avskaffande av förhandscensuren var de delar av TF 1766 som fick stor betydelse i framtiden.

Slutligen angavs i § 14 att ”på det Wåre trogne undersåtare må framgent om thenne utstakade Skrif- och Tryckfrihets osvikelige bestånd äga all then fullkomliga trygghet som en oryggelig grundlag medförer” - dvs TF 1766 skulle vara en grundlag.

De närmaste åren efter TF 1766 medförde en flod av tryckta skrifter i Sverige inom ämnena politik och politisk ekonomi, som man kan se av denna statistik:

 

Robert Darnton beskriv litteraturen som oftast såg ut i Europa under det senare 1700-talet:
”Boken i rännstenen” och ”Pornografi och revolution”.



Tjusarkonungen GUSTAV III
Gustav III är känd för att ha infört en rad samhällsförändringar, som i flera fall hade långsiktig betydelse, särskilt på kulturens område: Tortyren avskaffades 1772 (visserligen ersattes den av att den misstänkte sattes i fängelse på obegränsad tid tills vederbörande bekände), kungen instiftade Nationaldräkten i gult och blått, som jag sett att kvinnliga medlemmar av kungafamiljen än idag använder vid vissa högtidligare tillfällen, Musikaliska akademien (1771) och Målar- och   bildhuggarakademien (1773), Svenska Akademien (1786) och Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (1786).

Han lade grunden till Svenska Operan 1773. Han instiftade 1782 också Förbättringssällskapet för svenska språket med uppgift att utarbeta grunderna för talteater på svenska språket.

Han initierade Kungliga Dramatiska Teatern (dagens Dramaten, som således August Strindberg föraktfullt men sakligt korrekt kallade för ”hovteater”).

Gustav III inkallade framstående utlänningar att verka i landet, bl a Louis Jean Desprez, arkitekt, målare, och grafiker, Louis Masreliez, målare, tecknare, grafiker och inredningsarkitekt, Johann Gottlieb Naumann, tonsättare.

Gustav inköpte en mängd antika skulpturarbeten av stort konstvärde för statens räkning, de ingår sedan 1794 och alltjämt i Gustav III:s antikmuseum på Kungliga slottet i Stockholm.

Och en staty över Gustav III, av Johan Tobias Sergel, restes i Stockholm 1808.





Runt statyn på Skeppsbron brukade långt in på 1960-talet övervintrade nazister samlas en gång om året med plakat som tydligt talade om vad deras sak gällde: ”Judar, negrer och bolsjeviker äga ej tillträde till festligheterna.” Allt enligt salig bokförläggare Kalle Hägglund. Platsen var väl vald för att hylla en annan sida hos Gustav III, vilket den här artikeln ska handla om.

Det började med att Gustav genomförde en statskupp 1772 då han nyligen tillträtt. Gustav var nämligen en skicklig politisk demagog och åtminstone enligt Wikipedia en av Sveriges yppersta politiska talare. Han visade sin talang på det området när han ville försäkra sig om att neutralisera TF, som hade tillkommit sex år tidigare.

Det som angår tryckfriheten och Gustav III är sådant som det är svårt att hitta i historieböckerna eller på Wikipedia. Sveriges tryckfrihetshistoria är på så sätt landets konungars än idag. Jag tror att anledningen är att tryckfriheten som vi känner den genom vår 250-åriga TF-historia är kontroversiell och att argumenten mot tryckfrihet är relativt likartade då och idag.

Statskuppen 1772, ett år efter Gustaf:s trontillträde
Kuppen skulle förberedas med ett fejkat uppror genom kungens agenter i Finland och Skåne, men i Skåne gick det hela lite för hastigt till och nio landsortsregementen med indelta soldater fick order att gå mot Stockholm. Kungen fick därför handla snabbt. Med hjälp av garnisonen i Stockholm arresterades den 19 augusti rikets råd och de förnämsta riksdagsledamöterna i mösspartiet. Två dagar senare förelades ständerna en ny regeringsform, varefter de flesta av de fängslade raskt frigavs.

Gustav visade sin demagogiska talang när han skulle få bort TF 1766. Det skildras träffsäkert i teckningar av Annika Elmqvist och Pål Rydberg (i FiB/Kulturfront 1983 och i boken ”Farliga tankar”):

Gustav III åtgärder mot tryckfriheten
I 1772 års regeringsform § 39 från 21 augusti förklarades att alla ”såsom grundlag ansedda stadgar” från 1680 till 1772 var ”avskaffade och förkastade”. Partierna förbjöds. Tre dagar efter att regeringsformen börjat gälla utfärdades en Kgl kungörelse med förbud mot att i tal eller skrift beröra frihetstidens partier.

Det uppstod snart tvekan kring frågan om 1766 års TF också var avskaffad. Som en sorts svar på det införde Gustav år 1774, utan att höra riksdagen, vad han kallade ”Kungl Maj:ts Nådiga Förnyade Förordning om Skrif- och Tryckfriheten”. Den kallar jag här ”TF 1774”


 

TF 1766 stadgade penningböter för den som bestred grundlagarnas huvudprinciper, medan ”TF 1774” förbjöd klander av ”vår och rikets majestät, höghet och rätt samt att skriva eller trycka något som stred mot tidigare arvföreningar 1544 och 1743, Norrköpingsbeslut 1604 och rikets övriga ”oryggelige” grundlagar  och straffet var som i högmålsbrott, dvs dödsstraff.

Enligt ”TF 1774” hotades man av ”kunglig onåd” om man använde smädande uttryckssätt mot ”krönta huvuden, deras närmaste blodsförvanter” eller främmande regeringar och nationer över huvud taget. Oklart vad straffet kunde bli, men här måste man tydligt akta sig för utrikespolitiska spörsmål.

Man måste också enligt § 12 ”på det nogaste” akta sig för att i tal och skrift  ”inblanda smädelige tillvitelser angående de förre partier” och ”avhålla sig från otjänligt, bittert, förklenligt och missfirmande skrivsätt” som kan kränka anständighet och goda seder och uppväcka ovänskap och hat medborgarna emellan. Gustaf lovar också i själva lagtexten att han inte tänker låta den vara ostraffad som förbryter sig mot detta. Det är inte svårt att tänka sig att skribenten tänker sig för ordentligt innan han försöker komma ens i närheten.

TF 1766 uppgav att författaren hade rätt till anonymitet men ”TF 1774” krävde att boktryckaren satte ut sitt namn och att denne kunde åläggas att uppge vem som var författare.

Gustav rörde tills vidare inte censurförbudet. Men han gjorde boktryckaren medansvarig vid högmålsbrott, dvs ”då rikets majestät, höghet och rätt” eller landets grundlagar kritiserats. Det var mycket mer effektivt. Boktryckaren måste bli ytterst försiktig – han kunde ju inte längre komma ifrån ett åtal ens om han uppgav vem som var författaren.

Kungen förbehöll sig själv rätt att personligen ingripa i tryckfrihetsprocessen. Så fort en process påbörjats skulle kungen avgöra om den kunde fortsätta eller inte. Detta framställdes som att det behövdes för att stävja överdrivet nit från de rättskipande myndigheterna men gav alltså i realiteten kungen möjlighet att bestämma utgången av alla tryckfrihetsmål.

Gustav III:s statskupp var populär bland folket, som framförallt såg den som riktad mot den godtyckliga adelsanarkin med dess politiska orättvisor och det korrupta beroendet av utländska makter. Någon opposition mot att Sveriges första tryckfrihetsförordning avskaffades med ett kungligt dekret har jag inte spårat förrän de praktiska verkningarna blev kännbara.

Enligt TF 1766 var inte bara Sveriges centrala förvaltnings handlingar offentliga utan även rådets och riksens ständers protokoll uttryckligen tillgängliga för insyn och publicering. (I dag finns alla dessa protokoll också tryckta). Undantag bara för handlingar av hemlig ministeriell karaktär. Under de kommande årtiondena skärptes kontrollen över det tryckta ordet ytterligare. Med 1809 års statsvälvning och regeringsform återställdes garantier för tryckfriheten och gjordes mer hållbara.

Artikeln är en bearbetning av ett föredrag 2016 - Tryckfrihetsförordningen 250 år - för tjänstemän vid Riksarkivet i Historiska museets samlingssal.

Not. Klemming & Nordin, Svensk boktryckerihistoria nytrycktes 1983 innehållande bl a en redovisning av ändrade lagregler för tryckfriheten fram till 1983