Pariskommunen 150 år idag

Idag för 150 år sedan började Pariskommunen, som öppnade en ny epok i mänsklighetens historia genom att förverkliga en revolutionär demokrati till en omfattning som saknade motstycke.

Befrielsens flamma skimrade som aldrig förr i människans historia och förvandlade en gnista till en präriebrand.

Den första proletära revolutionen och arbetarklassens första regering, hade makten i Paris i 72 dagar (18 mars - 28 maj).

I Frankrike var det första försöket att störta det borgerliga systemet juniupproret 1848. I slutet av 60-talet vaknade allt fler arbetare för tanken på en revolution som mer och mer skulle leda till förstörelsen av det kapitalistiska systemet.

Pariskommunen var också ett resultat av av Karl Marx och hans anhängares framgångsrika kamp mot de småborgerliga trenderna i Första Internationalen. Det fransk-preussiska kriget 1870–71 (se det fransk-preussiska kriget 1870–1871) förvärrade klassmotsättningarna i Frankrike. De franska truppernas nederlag avslöjade den bonapartistiska regimens (kejsar Napoleon III)  ruttenhet och avslöjade hur landets nationella intressen sveks av dess styrande kretsar.

Den 4 september 1870 utbröt en revolution i Paris och kejsardömet föll. Frankrike blev en republik igen. Emellertid fortsatte den nya regeringen Napoleon III:s antifolkliga politik.  Den vägrade att tillgodose massornas demokratiska och patriotiska krav och saboterade försvaret av Paris som belägrades av tyska trupper.

Regeringens kapitulationspolitik väckte parisarnas indignation. Uppror bröt ut den 31 oktober 1870 och den 22 januari 1871 och krävde utropande av kommunen. Båda upproren undertrycktes.

Den 28 januari 1871 ingicks ett vapenstillestånd mellan Frankrike och Preussen. Den nya regeringen under Adolphe Thiers bildades i februari och accepterade hårda fredsvillkor och undertecknade det preliminära fördraget i Versailles den 26 februari.

Ett viktigt steg mot att samla demokratiska krafter för att bekämpa regeringens reaktionära politik var skapandet av Nationalgardet. En revolutionär situation utvecklades i Paris och några stora provinsstäder (Lyon, Bordeaux, Marseille). Thiers regerings försök att avväpna de proletära distrikten i huvudstaden och arrestera medlemmar i Nationalgardets centralkommitté, som genomfördes natten till 18 mars, misslyckades.

Soldaterna vägrade att skjuta på folket, Nationalgardet drev tillbaka regeringsstyrkorna och intog  regeringskontoren. Thiers regering flydde till Versailles. Den proletära revolutionens röda banér höjdes över stadshuset i Paris den 18 mars 1871.

Nationalgardets centralkommitté blev Pariskommunens provisoriska regering. Den 20 mars proklamerades revolutionära kommuner i Paris i ett antal provinsstäder som höll ut i flera dagar (Marseillekommunen överlevde i 10 dagar).

Val till Pariskommunen hölls den 26 mars, men sedan 20 stora och medelstora borgare hade dragit sig ur hölls nya val den 16 april. Över 30 arbetare och över 30 intellektuella (journalister, läkare, lärare, advokater etc.) valdes. Kommunen var ett block av proletära och småborgerliga revolutionärer. Den ledande rollen i den spelades av socialister, medlemmar av Första internationalen (cirka 40); bland dem fanns anhängare till Blanqui, Proudhon, Bakunin men även flera marxister eller närstående marxismen.

Konstnären Gustave Courbet, författarna Jules Vallès och Eugene Pottier, transportarbetaren som skrev sången "Internationalen", var några namnkunniga kommunarder.

Kommunens  historiska betydelsen är att den krossade den borgerliga polisbyråkratiska statsapparaten och skapade en stat av en ny typ, som var den första formen av proletariatets diktatur i historien.

Kommunen avskaffade den stående armén och ersatte den med ett beväpnat folk (nationalgardet). Tjänstemännens löner fick inte överstiga en yrkesarbetares  (dekret 1 april);  kyrkan skildes från staten (dekret 2 april).

Lite senare avvecklades polisens prefekturer och skyldigheten att upprätthålla ordningen och medborgarnas säkerhet tilldelades nationalgardets reservbataljoner. Den nya maktapparaten byggdes på demokratiska principer: valbarhet, ansvar och utbytbarhet av alla tjänstemän, kollektivt ansvar i  ledningen.

Kommunen bröt med borgerlig parlamentarism och med den borgerliga principen om maktseparation. Kommunen var både lagstiftande och verkställande organ. Den 29 mars inrättades 10 kommissioner: verkställande kommissionen för den allmänna förvaltningen, kommissioner för militär, mat, finanser, rättvisa, allmän säkerhet, arbete, industri och handel; offentliga tjänster, yttre förbindelser och utbildning.

Den 1 maj ersattes den verkställande kommissionen av kommittén för allmän säkerhet som fick breda rättigheter över alla kommissioner. Kommunen vidtog ett antal åtgärder för att förbättra den materiella situationen för de breda skikten i befolkningen: annullering av hyresskulder, omedelbar återlämning av upp till 20 franc till insättare av saker i pantbanker, 3-åriga avbetalningar (från 15 juli kl. 1871) för att betala av kommersiella skulder.

I arbetarnas intresse beslutade kommunen att överlåta betalningen av 5 miljarder av Tysklands militära skadestånd till de ansvariga för kriget - tidigare lagstiftare, senatorer och ministrar.

Betydande reformer avskaffandet av nattarbete i bagerier, förbudet mot godtyckliga böter och olagliga avdrag från arbetarnas och anställdas löner, införandet av en obligatorisk minimilön, organiseringen av arbetarkontrollen över produktion i vissa stora företag, öppnande av offentliga verkstäder för arbetslösa, etc.

Ett seriöst steg på vägen till socialism var dekretet om överföring av företag som övergivits av ägarna till arbetarkooperativa föreningar, men kommunen hade inte tid att slutföra denna fråga.

Ett av kommunens stora misstag var att den - under proudhonisternas inflytande - inte vågade konfiskera Frankrikes Bank och de stora värden som lagrats i den (totalt 3 miljarder franc) och därmed dömde den sig själv till ekonomiska och politiska svårigheter.

I sin verksamhet förlitade sig kommunen på offentliga organisationer - politiska klubbar, fackföreningar, vaksamhetskommittéer, sektioner från första internationalen, kvinnors och andra revolutionära föreningar.

Thiers regering (som satt i Versailles) fick hjälp av de tyska ockupationsstyrkorna: 60 tusen franska soldater släpptes ur fångenskap för att fylla på Thiers armé som den 2 april attackerade Paris. Trots alla svårigheter erbjöd kommunerna fienden ett starkt motstånd och gick ofta själva på offensiv (tyvärr var den  officiella linjen "passivt motstånd").

Den 21 maj gick Versailles trupper (cirka 100 000 man) in i Paris. Men det tog dem en hel vecka att helt bemästra staden. Kommunens heroiska försvarare kämpade till sista blodsdroppen och försvarade varje kvarter med strid. Underkuvandet av den proletära revolutionen 1871 åtföljdes av en oöverträffad, skenande kontrarevolutionär terror.

Det totala antalet skjutna, sända till straffarbete och fängslade uppgick till 70 000 och tillsammans med dem som lämnade landet för att undgå förföljelser - 100 000.

Läs mer om Pariskommunen i Folke Isakssons "72 dagar i Paris" och Jan Myrdals "När gatan tog mediemakt: Pariskommunens bilder". Samt klassikern - Karl Marx "Pariskommunen" (1871).

red