Biden måste erkänna geopolitikens grundsats

Föreställ er att Kina bildade en provokativ allians med Mexiko och började bygga militärbaser och stationera trupper nära USA:s södra gräns. Antag att Kina också lockade in Kuba i sin nya allians och satte USA:s kontroll över Guantanamobsen på den ön i fara. Vad skulle hända?

Så börjar den amerikanske historikerna Robert W. Merry sin krönika i American Conservative.

Nästan oundvikligen skulle resultatet bli krig eftersom USA aldrig skulle tillåta en sådan potentiellt fientlig ansamling inom sin inflytelsesfär.

Detta är i huvudsak det problem som Ryssland står inför när USA och Nato fortsätter fundera på att dra Ukraina i Atlantpakten (liksom också Georgien när omständigheterna blir de rätta). Och Rysslands svar är i huvudsak samma: Detta tillåter man inte att hända.

Varje nation har ett grundläggande behov att avvärja potentiella hot från sitt grannskap och därmed upprätthålla skyddande inflytelsesfärer. University of Chicago´s John J. Mearsheimer kallar detta ”Geopolitikens grundsats”.

Ändå verkar USA:s utrikespolitiska ledare skolkat från denna lektion. Inte överraskande har president Biden marscherat rätt in i sina föregångares led efter sitt tillträdde. Han har förklarat vad USA kommer att acceptera och inte kommer att acceptera inom Rysslands inflytelsesfär, där amerikansk inblandning har varit vardagsmat i flera år. På sjunde årsdagen av Rysslands annektering av Krimhalvön förklarade Biden:

”USA erkänner inte och kommer aldrig att erkänna Rysslands annektering av halvön, och vi kommer att kämpa med Ukraina mot Rysslands aggressiva handlingar. Vi kommer att fortsätta arbeta för att hålla Ryssland ansvarigt för dess övergrepp och denna aggression i Ukraina”.

Bidens uttalande visar hur tjockskalliga våra ledare kan vara när det gäller att hantera Ryssland, hur de ofta ihärdigt vägrar att ge efter och vägrar se den geopolitiska verklighet det handlar om. Han är inte ensam. Denna tendens mot tjockskallighet har nu många år på nacken.

Tidigare USA-ambassadör i Ryssland, William J. Burns (på väg att bli Bidens CIA-chef), berättar i sin memoar om George W. Bush-administrationens ansträngningar 2008 för att bana väg för Ukraina och Georgien att bli Nato-medlemmar. Burns avslöjar att han varnade sina överordnade i Washington om att sådana ansträngningar skulle få den ryske presidenten Vladimir Putin att "lägga in veto mot detta påhitt" - som Harvard-professor Graham Allison en gång beskrev Burns telegram - "genom att med hjälp av ryska trupper eller andra former av inblandning splittra de båda länderna”. Med andra ord skulle geopolitikens grundsats tillämpas.

Två månader innan Bush struntade i denna vägledning och fick till ett NATO-uttalande som lovade eventuellt Nato-medlemskap för både Georgien och Ukraina, upprepade Burns sin varning att ”dagens Ryssland kommer att svara. Sannolikheten för efterföljande rysk-georgiska väpnade konflikter skulle vara hög”. Han tillade att det också skulle "skapa grogrund för rysk inblandning på både Krim och i östra Ukraina."

Burn visade sig vara förutseende. Inom några månader vidtog Georgiens president Mechail Saakasjvili, inställd på Nato-medlemskap med Bush bakom ryggen, åtgärder för att ta tillbaks två utbrytarregioner med starka ryska band, Abchazien och Sydossetien.

När strider bröt ut mellan Georgien och sydossetiska separatister tog ryska styrkor kontroll över båda regionerna. Återigen segrade geopolitikens grundsats. Men den uppenbara läxan för USA och väst - att de borde sluta blanda sig i Rysslands traditionella inflytelsesfär – gick inte in i huvudena på Nato-råden.

Fem år senare visade händelserna i Ukraina ännu tydligare vilka lärdomar man bort ta av geopolitikens grundsats. USA försökte använda ekonomiska morötter för att bryta loss det tragiskt splittrade landet från ryskt inflytande och få in det under Västs kontroll.

En amerikansk utrikespolitisk tjänsteman uppskattade stolt att USA investerat bortåt 5 miljarder dollar för att vända den ukrainska opinionen och landets utrikespolitiska inriktning. Amerikanska ”icke-statliga organisationer”, NGO:er, hade under tiden gett pengar och råd till olika oppositionsledare i flera år. Det var alltså inte förvånande, att när Ukrainas fritt valde president, Viktor Janukovitj, förkastade Västs erbjudandet till förmån för ett mer generöst ryskt erbjudande, demonstrationer mot regeringen bröt ut. De varade i tre månader och krävde nästan hundra liv.

Förhandlingar mellan regeringen och pro-västliga dissidenter ledde fram till ett avtal som gjorde det möjligt för Janukovitj att sitta kvar vid makten tills nya val kunde hållas, men avtalet föll isär på grund av våldsamt motstånd från dissidenterna. Resultatet blev en kupp. Janukovitj flydde för sitt liv, och en ny pro-västlig regering, som inkluderade nyfascistiska element, tog kontroll över landet. Ingen kan förneka att USA spelade en betydande roll för att utlösa och främja dessa händelser.

Allt detta innebar en svår kris för Ryssland. Stora delar av östra Ukraina befolkades av etniska ryssar som pratade ryska och ville hellre behålla sina ryska band framför att tvingas gå över till väst av Kiev. Sedan var det Krim, där 60 procent av befolkningen var etniska ryssar och där Ryssland hade sin viktigaste örlogshamn i staden Sevastopol. Utifrån vad som hänt de etniska ryssarna i östra Ukraina och sina egna strategiska intressen i sitt närområde, hade Ryssland all anledning att reagera.

Men dess viktigaste intresse var att förhindra ett ukrainskt inträde i Nato. Utsikten att fientliga västerländska styrkor skulle pressa sig fram ända till Rysslands sydvästra gräns och skapa ett omedelbart hot i intresse-sfären var något som ingen stat skulle acceptera. Och så gjorde Putin det helt förutsägbara - och förutspådda. Först annekterade han Krim (med stöd av en stor majoritet av folket där). Därefter gjorde han klart för den nya regeringen i Kiev att han aldrig skulle låta den bli en västlig fästning mitt på Rysslands veranda. Sedan gav han omfattande assistans - militär, ekonomisk och diplomatisk - till ryska separatister i östra Ukraina som stred i det ukrainska inbördeskrig som följde efter kuppen. Och slutligen drog han samman en stor armé vid den ukrainska gränsen som ett hot om vad som skulle hända om separatisterna i östra Ukraina skulle råka ut för någon stor attack från Kiev.

Allt detta har naturligtvis utlöst strömmar av upprörda skrik från dem i USA som håller fast vid att Putin är en angripare och att allt USA vill ha är fred i världen under den mjuka och godhjärtade hegemoni som landet så välvilligt har utövat under de senaste 75 åren.

Bidens uttalande om Krim vittnar om samma intellektuella skarpsinne. Men Josef Joffe, tidningsredaktör och akademiker, såg annorlunda på saken redan 2014 när han skrev en artikel i Wall Street Journal i form av ett tänkt brev från Niccolo Machiavelli till Putin. "Du gjorde allt rätt", säger den imaginäre Machiavelli till den verklige Putin. "Du grep ett tillfälle när du såg det” och visade en förmåga att vara "både hänsynslös och klok”. Som Joffe sammanfattade bedömde Putin vad han kunde komma undan med, kom undan med det, och undvek handlingar som kunde göra situationen värre än det kaos som redan fanns.

En princip för realism i utrikespolitiken är att stater alltid ska försöka förstå och uppskatta andra staters grundläggande intressen, eftersom det kommer att ge klokare försök när det gäller att förutsäga hur dessa andra nationer kommer att svara på hot och utmaningar. Ibland kolliderar staters grundläggande intressen på sätt som gör fientlighet, till och med krig, oundvikligt. Men när stater förvärrar spänningar mellan sig och sina motståndare när de senares intressen är enormt mycket större jämfört med de egna mindre viktiga intressena, är vanligtvis drivkraften ideologi eller okunnighet.

När det gäller Bidens uttalande om Ryssland och Krim verkar drivkraften ha varit en kombination av de två.

Robert W. Merry

Tidigare Wall Street Journals Washington-korrespondent och chefredaktör för Congressional Quarterly,  författare till fem böcker om amerikansk historia och utrikespolitik. https://www.theamericanconservative.com/articles/a-russian-class-in-geopolitics-101/