Biden kandiderade på att göra slut på det evinnerliga krigandet. Han har redan underminerat det löftet, skriver Katrina van den Heuvel i Washington Post 2 mars 2021.
Översatt av Hasse Mattsson.Enligt president Biden var flygattackerna han beordrade 25:e februari mot Iran-stödd milis i Syrien designade för att skicka en hälsning till Iran: ” Ni kan inte agera ostraffat. Se upp!” Men flygattackerna skickade också en besvärande hälsning till USA’s befolkning; Efter bara en månad av Bidens presidentskap gröper gungflyet i Mellanöstern ur hans så stort uppslagna åtagande för ”en utrikespolitik för medelklassen” som ska avsluta ”det eviga krigandet”, och hans fokus på ”existentiella” hot som klimatförändringen, samt stärkandet av USA’s vitalitet på hemmaplan.
Efter attackerna hördes med en gång upprörda röster i kongressen, som åter väckte debatten om presidentskapets rätt att besluta över krigföringen. Senator Chris Murphy (Demokrat för Connecticut), som hade stöttat ansträngningar för att hindra president Trumps krigshets, uppmanade den lagstiftande församlingen att upprätthålla samma standard - vilken kräver kongressens godkännande för ”hämndattacker, inte endast nödvändiga för att förhindra ett omedelbart hot.” Senator Tim Kaine (Demokrat för Virginia) påminde om att ”Offensiv militär aktivitet utan kongressens godkännande är inte konstitutionella, om inte extraordinära förhållanden råder.” De progressiva i senaten ledda av Ro Kanna (Demokrat för Kalifornien) lovade att återuppliva ansträngningarna att stoppa en presidents krigsföring.
Senator Bernie Sanders (Oberoende för Vermont) underströk vikten av detta med ett uttalande att han var ”mycket bekymrad” för att denna handling ”sätter vårt land på spåret för ett fortsättande av det Eviga Kriget istället för att avsluta det. … Detta är samma väg som vi har befunnit oss på under nästan två decennier.”
Administrationens talesmän försvarade attackerna som defensiva och proportionerliga. Bidens hjälpryttare skröt om att de sänt en klar signal till Iranierna att Amerika kommer att försvara USA’s soldater i Syrien och Irak, samtidigt som de vill återuppliva kärnvapenavtalet med Iran. Missiler, är emellertid trubbiga budbärare. Iran lyckades ju torpedera EU:s ansträngningar att kickstarta samtalen om avtalet.
Argumentet att attackerna är av ”defensiv” natur drar ett löjets skimmer över vår faktiska närvaro där. Under president Obama invaderade USA Syrien utan tillstånd eller inbjudan, som del av ett klumpigt försök till statskupp, precis som vi invaderade Afghanistan för att störta dess regering och invaderade Irak för att plocka ner Saddam Hussein.
Att en aggressor kallar sin hämnddrivna handling ”defensiv” ger en dålig smak i munnen.
Faktum är att den största effekten av attackerna är förmodligen inte på Iran eller islamska terrorister, utan på Biden-administrationen själv. De gör tillbakadragandet från Syrien svårare och kan mycket väl stänga in administrationen i ett åtagande som aldrig borde ha gjorts.
Både Obama och Trump kampanjade med löftet att de skulle avsluta krigen i Mellanöstern. Båda misslyckades. Nu är frågan om också Biden kommer att misslyckas. Samma fråga gäller för Afghanistan där Förenta Staterna har krigat i ofattbara två decennier.
Trump gick emot sina generaler när han minskade antalet USA-soldater till 2 500 och gjorde en överenskommelse med Talibanerna att dra tillbaka trupperna i maj. Men det är ett stort tryck på den nya presidenten att behålla dem i landet. Pentagon varnar att ett tillbakadragande skulle leda till en kollaps för en regering Förenta Staterna håller under armarna, och till ett utvecklat inbördeskrig.
En rapport från den av kongressen skapade Afghanistan Study Group anmodar USA att senarelägga allt tillbakadragande och istället villkora den mot Talibanernas beteende. Om Biden faller till föga kommer det ständiga kriget att fortsätta, ja, för evigt - eller åtminstone till en ny president är redo att acceptera verkligheten och ta sig därifrån.
Interventionism är inget litet projekt. Som projektet the Brown University Costs of War har dokumenterat har Förenta Staterna, enbart de 3 senaste åren, gjort drönar- eller flygattacker i 7 länder, engagerat sig i strid i 8, hållit militärövningar i 41 och assisterat terrorismbekämpning i 85 länder. Krigen hår pågått i två decennier och har kostat hundratusentals människor livet till en kostnad av minst 6.4 biljoner dollar.(c:a 50 300 000 000 000 kr. ö.a.)
Bidens team tror att de kan göra allt: mobilisera för att möta klimatförändringarnas existentiella hot, samla globala krafter för att bekämpa pandemier, återuppbygga Amerika på hemmaplan, ta sig an Kina och Ryssland i en ny stormaktstävling, slå till mot påstådda terrorister i ett dussintal länder runtom i Mellanöstern och fortsätta vara världens polis.
Men om de senaste årens fiaskon har visat någonting, är det att Amerika inte kan göra allt. Krigets krutrök är oförutsägbar. Stormaktskonfrontationer är kostsamma och farliga. Små räder blir till gungflyn. Att återuppbygga Amerika kräver återhållsamhet mot internationella äventyr. Biden måste välja.
Allmänhetens missnöje med de ändlösa krigen är tydlig och har så varit sedan George W. Bush förklarade ’Uppdraget Utfört’. Men det militär-industriella komplex som president Eisenhower varnade oss för årtionden tillbaka, svingar fortfarande sin politiska knytnäve. Politiker är fortsatt livrädda för att verka svaga. Och, sorgligt nog, innehåller inte Bidens utrikespolitiska grupp någon som har varit en tydlig och konsekvent motståndare mot våra katastrofala interventioner runt om i världen. Attacken mot Syrien kan ha dominerat tidningarnas förstasida i bara en dag, men det kommer förmodligen att ha mycket större återverkningar på Bidens presidentskap - och kanske bortom det.
https://www.washingtonpost.com/people/katrina-vanden-heuvel/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.