USA:s konstitution: Odemokratisk och bristfällig

17 september 1787. USA:s författning antas. Först 1865 antogs ett tillägg som förbjöd slaveriet.

USA:s konstitution är odemokratisk och bristfällig. Trots att den framställs som mönstergill finns det knappast något jämförbart land i världen som har kopierat den, konstaterar den amerikanske författaren Chaitanya Davé.

Erik Göthe har översatt artikeln.

Kärnvärderingarna i USA:s författning står i dess inledning: 

”Vi, Förenta staternas folk, förordnar om upprättande av denna konstitution för Amerikas Förenta stater i avsikt att bilda en mer perfekt union, skapa rättvisa, säkerställa inhemskt lugn, sörja för ett gemensamt försvar, främja allmän välfärd och säkerställa Frihetens Välsignelser för oss själva och våra efterkommande.”

Konstitutionen mål är således att uppnå de kärnvärden som beskrivs i denna ingress: Effektiv styrning, demokratisk styrelse, rättvisa och frihet. Inledningen påminner oss också om att det är ”vi, Förenta staternas folk” som har skapat konstitutionen. Uttrycket ”folket är suveränt” klargör att Förenta staterna ska vara en demokrati och inte en monarki, en teokrati eller en totalitär styrelse, som 1787 och tidigare var dominerande styrelseformer över hela världen. Således hade konstitutionen denna stora unika karaktär på den tiden.

Vi måste erkänna de goda dragen hos den amerikanska konstitutionen: På grund av sina kärnvärden har den stått emot tidens tand. Den skyddar demokratisk styrning som säkerställer regelbundna val till de flesta viktiga poster. Den har skapat en regeringsstruktur som säkerställer en maktfördelning på federal nivå och mellan delstaterna och den federala regeringen. Den utlovar rättvisa genom att se till att ingen berövas livet, friheten eller egendomen utan ordentlig lagföring. Den värnar friheten. I rättighetsförklaringen Bill of Rights skyddas grundläggande rättigheter såsom yttrandefrihet och pressfrihet, religionsfrihet, juryrättegång i civil- och brottmål och skydd mot grymma och hårda bestraffningar.

Vi måste erkänna att USA erbjöd ett levande bevis inför hela världen att en skriftlig konstitution kunde inspirera och bidra till att skapa och upprätthålla de motståndskraftiga strukturer som som är nödvändiga för en representativ demokrati.

Ja, på den tiden var den amerikanska konstitutionen ett skinande  ljus.

Men det finns ett nyckelvärde som inte nämns i ingressen: Jämlikhet. Ett sådant utelämnande bör inte överraska någon när det gäller en konstitution som skyddade och institutionaliserade slaveri och som skyddade rättigheter för enbart vita män. Kvinnor hade ingen rösträtt förrän det 19:e ändringsförslaget antogs 1920. Inte förrän 1868 efter inbördeskriget lades till en försäkran om lika skydd (för alla som fötts eller naturaliserats i Förenta staterna, tillägg nr 14 - ö.a.). Dessutom hade vita män utan egendom och svarta ingen rösträtt. Svarta räknades inte ens som fullt mänskliga!

I självständighetsförklaringen som Thomas Jefferson presenterade för Kontinentalkongressen 1776 skrev han dessa vackra ord:

"Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor är skapade lika, att de begåvats av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter, däribland liv, frihet och strävan efter lycka".  

Men när dessa underbara ord skrevs, var mer än 500 000 svarta amerikaner slavar. Thomas Jefferson själv ägde flera hundra slavar, av vilka han inte befriade någon under sin livstid. Av de 55 delegaterna till Kontinentalkonventionen var omkring 25 slavägare. Slavar utgjorde cirka 20 procent av befolkningen i de amerikanska kolonierna. De flesta bodde i de södra kolonierna, där slavar utgjorde 40 procent av befolkningen.

De flesta människor som har vuxit upp i Amerika från sin barndom får lära sig att tro att den amerikanska konstitutionen är ett utmärkt dokument för demokratisk styrning som formulerats av våra grundlagsfäder. Följden av detta är naturligt nog att de flesta amerikaner har höga tankar om konstitutionen.

Olyckligtvis är den konstitution som undertecknades av alla dessa ”grundlagsfäder” för 233 år sedan den ödesdigra dagen 17 september 1787 ohjälpligt bristfällig.

Dessvärre var de flesta av dem inte medvetna om konstitutionens bakomliggande brister och den faller i bitar bara man tittar på den. Det är inte underligt att vi ser att landet sedan många år lider av ett trasigt politiskt system, som nu är extremt omfattande.

De flesta amerikaner tror felaktigt att vår konstitution har stått modell för resten av världen. Men man kan konstatera att av alla jämförbara demokratier i världen har inte en enda anammat vårt konstitutionella system.

Som lagstiftare utsågs 55 delegater till Konstitutionskonventet 1787 att delta i utarbetandet av Förenta staternas konstitution. De var intelligenta personer mellan 26 och 80 år. Benjamin Franklin var den äldsta.

USA:s konstitution är federal, vilket innebär att maktbefogenheterna delas mellan styrelsens lagstiftande, verkställande och rättsliga grenar. Det är också ett tvåkammarsystem, vilket betyder en styrelse med två lagstiftande församlingar. Tvåkammarsystemet har sitt ursprung i England (House of Commons och House of Lords), och USA antog systemet efter sitt grundande. Det är därför vi har Representanthuset och Senaten, tillsammans känt som Kongressen. Detta har skapat väldiga problem eftersom Senaten, i det fall att oppositionspartiet har majoritet, ofta sätter stopp för lagar som antagits av Kongressen och skapar ett låst läge i lagstiftningen. För att undvika detta har vissa länder valt enkammarriksdag så att lagstiftningen ska fungera smidigare. Författningen i dessa länder har bara en kammare som lagstiftande organ.

Utan tvivel är den amerikanska konstitutionen det äldsta skriftliga dokumentet för ett ”demokratiskt representativt styrelsesätt” så som våra lagstiftare föreställde sig. Av 55 lagstiftare var det endast 39 som undertecknade konstitutionen i Philadelphia år 1787. Bill of Rights, som försvarade rättigheter för enskilda medborgare (endast vita män) kom inte att ingå förrän 1791.

Givetvis är Bill of Rights en utmärkt del i vår konstitution. Men räcker det?
Sanford Levinson, professor i juridik vid University of Texas i Austin, lade fram sina betänkligheter i en bok 2006, ”Our Undemocratic Constitution”, och han kom med omfattande kritik.
Konstitutionen, skrev Levinson, lägger ”nästan oöverstigliga hinder i vägen för varje godtagbar uppfattning om vad som är demokrati”. Han skrev vidare, ”konstitutionen är både otillräckligt demokratisk i ett land som bekänner sig till demokrati och rejält dysfunktionell i fråga om kvaliteten på den regering vi får”.

Stora brister i USA: s konstitution:

Två kamrar - representanthuset och senaten: Den fråga man bör ställa är vems intresse är det meningen att Senaten ska tjäna? Det uppenbara svaret är att den inte tjänar flertalets intressen. Intet under att de skandinaviska länderna - Norge, Danmark och Sverige - har gjort sig av med den ena kammaren och klarar sig utmärkt utan den. Enligt professor i statsvetenskap vid Yale University Robert Dahl, i den utmärkta boken: How Democratic Is the American Constitution? är den främsta anledningen, kanske den enda, till att en andra kammare finns i de federala systemen att bevara och skydda ojämlik representation.

Senaten: Senaten är en produkt av ett grovt maktspel från de mindre delstaternas sida så som det såg ut på 1780-talet. De ville ha en orättvis överrepresentation som pris för att gå med i den nya nationen, vilket de fick.

År 1787 när konstitutionen utarbetades hade den största staten Virginia ungefär elva gånger fler invånare än Delaware, som var den minsta staten. Ändå fick varje stat samma representation, två senatorer, i Senaten så som det hela utformades! Idag har Kalifornien 68 gånger fler invånare än Wyoming, men ändå har de båda staterna lika många senatorer, två vardera! Låter det vettigt? Med andra ord, om du bor i delstaten Wyoming kommer din röst att räknas 68 gånger mer än om du bor i Kalifornien!

Enligt konstitutionen måste Senaten godkänna en lag innan den hamnar på presidentens skrivbord. I senaten har varje stat två senatorer dvs två röster, även om staterna skiljer sig stort i fråga om befolkningens storlek. Det finns skillnader av samma slag mellan alla mindre och större stater men alla har två röster var. När befolkningen ökar i stadskärnor och minskar i glesbygder - en process som pågår allt snabbare - kommer de mindre staterna att dominera över andra stater med stora stadsområden. Enligt statsvetaren David Birdsell:

”År 2040 förväntas 70 procent av amerikanerna bo i de 15 största staterna, där också de allra flesta av landets 30 största städer finns. Så småningom blir det så att 30 procent av amerikanerna kommer att bo i de 35 mindre staterna. Det innebär att 70 procent av amerikanerna får 30 senatorer och 30 procent av amerikanerna får 70 senatorer.”

Är detta förnuftigt?

Vem intresserar sig egentligen för denna församling? Mer än två århundradens erfarenhet har visat att den ojämlika representationen i Senaten utan tvivel har misslyckats med att skydda de minst privilegierade minoriteternas grundläggande intressen. Tvärtom har den ofta hjälpt till att skydda de mest privilegierade minoriteternas intressen. I gamla tider skyddade denna ojämlika representation slavägarnas rättigheter, inte slavarnas. Detta har fortsatt på ett annorlunda sätt även idag.

Sannolikheten för att korrigera extrem ojämlikhet i representationen är i princip noll.

Högsta domstolens rättsliga granskning av nationell lagstiftning: En annan antidemokratisk egenskap i vårt system är Högsta domstolens makt att fungera som konstitutionell skiljedomare. Att Högsta domstolen kan förklara att en lag strider mot konstitutionen efter att lagen fastställts av Kongressen och presidenten är något ganska kontroversiellt. Om en lag har antagits av de lagstiftande grenarna av en demokratisk styrelse efter mycket diskussion och debatt, varför ska då domare ha befogenhet att förklara att den är författningsstridig? Det strider mot sunt förnuft. Kongressen är trots allt det högsta organet i vår representativa styrelse. Högsta domstolens domare är inte valda, utnämnda personer.

Varför skulle de ha sista ordet om lagar som antagits av majoriteten av folkvalda representanter?

Vid tolkningen av konstitutionen har domarna oundvikligen åsikter enligt sin egen ideologi, sina fördomar och sina preferenser. Det är därför vi ser att presidenten, vare sig det är en republikan eller en demokrat, och hans parti desperat försöker nominera sina egna kandidater - konservativa, liberala osv. - till Högsta domstolen. Varför ska ett icke valt organ - de fem domare som utgör majoriteten vår Högsta domstol - ha befogenhet att fatta politiska beslut som påverkar hela den amerikanska befolkningens liv och välfärd i generationer?

Ett annat stort problem - varför ska dessa icke valda domare i Högsta domstolen sitta i Högsta domstolen under hela sin livstid? Hur effektivt kan de arbeta när de är över 80 eller 90 år?
Vi har hamnat i ett så konstigt system att även den mest förnuftiga och allmänt stödda politik som lagstiftas av folkrepresentanterna kan omintetgöras under en generation eller längre av fem motsträviga domare. Vår Högsta domstol är överbelamrad med politik och besluten är resultat av fem domares politiska anknytningar eller böjelser. Högsta domstolen har alltså makt att hindra den demokratiska processen i årtionden tills någon eller några domares livstidsämbete har avslutats.
Inte så underligt att den amerikanska formen av domstolsprövning inte har kopierats av många andra demokratier.

Elektorskollegiet: Detta är den största avigsidan med USA:s konstitution. Som vi för kort tid sedan har sett, under valen 2000 och 2016, blir den som får flest elektorsröster president, även om han eller hon kanske har vunnit mindre antal röster än motståndaren. Även om presidentkandidaten vinner en viss stat med en enda röst, vinner kandidaten hela statens alla elektorsröster och miljontals människor som röstade på den andra kandidaten får ingenting. De blir berövade sin röst. Det var så Al Gore förlorade valet 2000 och Hillary Clinton förlorade 2016 trots att de hade fler röster än sina motståndare. Med andra ord fick majoriteten av folket inte sitt val. Deras röster hamnade i papperskorgen.

Om denna brist i vår konstitution skriver professorn i statsvetenskap vid Yale University Robert Dahl i sin bok How Democratic Is the American Constitution?:

”Arrangemanget som de (lagstiftarna) slutligen lappade ihop antogs i sista minuten, kanske mer i desperation än på grund av någon större tro på att det skulle få framgång. Lagstiftarna stannade för ett elektorskollegium eftersom det inte längre fanns några alternativ.”

Således bevaras i elektorskollegiet funktioner som öppet strider mot grundläggande demokratiska principer: Medborgare i olika stater är ojämlikt representerade. Till stor olycka för USA:s framtida politiska system!

I den ifrågasatta valutgången år 2000 förlorade Al Gore trots att han hade fått flera miljoner fler röster. Samma sak hände - på ett lite annorlunda sätt - när Hillary Clinton förlorade valet till Donald Trump eftersom Trump hade fått fler elektorsröster medan Clinton fick flest röster. Detta visar hur förvirrade våra val är. Tidigare har fem amerikanska presidenter valts trots att de fått färre sammanlagda röster än sina främsta motståndare.

En enkel lösning på problem kan vara följande: Väljarna bör få ge sitt andra val till tredjepartskandidater. Vid valet 2000, skulle då, när valutgången är omtvistad, Ralph Naders röster ha gått till Al Gore som skulle ha valts till president.

Så vad ska man göra? Det bästa är att göra sig av med elektorskollegiet genom en författningsändring som ersätter elektorskollegiet med direktval av presidenten genom allmän folkomröstning; om ingen av kandidaterna får mer än 50 procent av rösterna, kan ett avslutande val hållas strax därefter mellan de två kandidater som fått flest röster.

Men problemet med denna lösning är att de mindre sydstaterna aldrig kommer att gå med på en sådan förändring eftersom de kommer att förlora sin makt. Så detta rackartyg kommer bara att fortsätta.
Det fullständiga kaos och den röra som uppstod under valperioden Al Gore mot George Bush år 2000, valet av minoritetspresidenten Donald Trump år 2016 och den anarki som åstadkoms under valperioden Biden mot Trump år 2020 är tydliga exempel på de stora problemen med vårt system med elektorskollegium.

Gerrymandering: Konstitutionen tillåter att delstaternas lagstiftande församlingar gör sin stats valkretsindelningar. Det betyder att politiker i eget intresse i många stater ritar upp de gränser som delar in valkretsarna på ett sätt som gynnar de egna politiska intressena. Det är därför inte underligt att valfusk är ymnigt förekommande i många delstater. Amerika är praktiskt taget ensamt om detta bland demokratiska nationer.

De flesta amerikaner tycks tro att vår konstitution är en modell för resten av världen. Men av demokratierna i världen har inte en enda kopierat USA:s konstitution.

Den amerikanska konstitutionen är omöjlig att rätta till: Det är nästan omöjligt att ändra den. Något sådant kräver två tredjedelars flertal i Representanthuset och i Senaten och ratificering kräver instämmande från tre fjärdedelar av delstaterna; alternativt ett konstitutionskonvent, men detta har aldrig ens försökts. De mindre staterna skulle aldrig gå med på att minska eller avstå från sin makt och sitt privilegium i senaten. Ändring för att avskaffa elektorskollegiet kommer aldrig att samla 67 röster av 100 i senaten, som är vad som behövs för att lyckas. Tre fjärdedelar av delstaterna kommer aldrig att gå med på att minska sin makt genom att rösta för en sådan ändring.

Konstitutionen har ändrats flera gånger tidigare men de ändringar som innebar att grundstrukturen genomgick stora förändringar var återuppbyggnadsändringarna (Reconstruction Amendments) som inte kunde ha genomförts utan inbördeskriget och ockupationen av de besegrade sydstaterna (Confederacy). Det senaste ändringsförslag som innebar en blygsam förändring av det amerikanska styrelsesättets grundläggande struktur antogs 1913 och innehöll krav på direktval av senatorer.

Professor Robert Dahl har i sin ovannämnda bok påpekat några intressanta fakta. Ett ändringsförslag för att avskaffa elektorskollegiet och bana väg för direktval av presidenten genom allmän folkomröstning eller ett förslag att ändra senatstrukturen och få lika representation räknad efter befolkningsstorlek i varje stat - ändringsförslag av det slaget kunde lätt blockeras av 34 senatorer från de 17 minsta staterna. Dessa har en sammanlagd befolkning på 22 miljoner - enligt folkräkningen i juli 2019 - eller 6,855 procent av hela USA:s befolkning. Om ett sådant ändringsförslag som genom ett mirakel skulle passera genom senaten, skulle det därefter kunna blockeras av 13 lagstiftande församlingar i de minsta staterna med en sammanlagd befolkning på 13,3 miljoner eller av 4,13 procent av USA:s befolkning.

Detta visar tydligt att en liten minoritet kontrollerar USA:s antikverade och odemokratiska politiska system. Slutsatsen blir att den amerikanska konstitutionen inte bara är dåligt utformad utan att detta realistiskt sett inte kan rättas till.

Chaitanya Davé är författare, progressiv aktivist och miljöaktivist. Han har rest mycket I världen och bor i Kalifornien med sin familj. chaitanyadave@hotmail.com . Davé har skrivit tre böcker:

CRIMES AGAINST HUMANITY: A Shocking Record of US Crimes since 1776.

COLLAPSE: Civilization on the Brink och

CAPITALISM’S MARCH OF DESTRUCTION: Replacing it With People and Nature-Friendly Economy.


Information Clearing House 9 februari 2021 är källa till denna artikel.

PS om Gerrymandering

Denna politiska teckning, tryckt i mars 1812, var en reaktion på den kort tid innan gjorda valkretsindelningen i South Essex County, uppritad av Massachusetts lagstiftande församling för att gynna guvernör Elbridge Gerrys demokrat-republikanska partis kandidater mot federalisterna. Karikatyren riktar sig mot den bisarra form som ett distrikt i Essex County, Massachusetts kom att få: som ett drakliknande "monster". Federalistiska tidningsredaktörer och andra vid den tiden liknade distriktsformen vid en salamander, och ordet gerrymander var en blandning av detta ord och guvernör Gerrys efternamn. Det är känt att i Frankrike valkretsarna ritades om i början av 1950-talet för att åstadkomma ett liknande fusk - ö.a.