Operation Härmfågel med flera

Idén om en stor organisation som kontrollerar individernas själ och tankar, driver dem mot en specifik ideologi och vissa livsval, kan verka som science fiction eller som en absurd konspiration som den beskrivs i böcker och filmer.

Att Central Intelligence Agency (CIA) kontrollerar och manipulerar folks tankar är inget påhitt. Det är en konspiration som i USA visade sig vara sann redan under 1970-talet, skriver webbsidan schoolhistory.co.uk här i Göran Bodins översättning.

Det är verkligen ingen ny, överraskande upptäckt att företag, organisationer och politiker manipulerar den allmänna opinionen för att passa vissa syften. Dessa manipuleras i sin tur av ännu större och kraftfullare organisationer, såsom regeringar.

Efter andra världskriget kunde CIA få kontroll över det som publicerades inte bara i USA utan generellt över hela världen. CIA utövade mycket inflytande över vad allmänheten skulle få se och vad som skulle döljas. I grund och botten styrde CIA över vad ”allmänheten såg, hörde och läste regelbundet” (Tracy 2018).

Operation Mockingbird (Operation Härmfågel) var en amerikansk CIA-kampanj som inte bara syftade till att påverka media utan också infiltrera dem.

Redan på 1950-talet började CIA rekrytera journalister, redaktörer och studenter för att skriva och sprida falska berättelser. CIA:s berättelser var ren propaganda och deras anställda fick enorma löner för att främja sådana falska nyheter. I huvudsak lyckades CIA kontrollera både nationella och internationella tidningar genom mutor.

Under 50-talet utformade och organiserade Cord Meyer och Allen W. Dulles ett propagandaprogram. De rekryterade ledande amerikanska journalister till ett nätverk för att sprida CIA:s åsikter.

CIA gick till ytterligheter för att stödja studenter, kulturorganisationer och tidskrifter som skulle sprida CIA: s syn på olika händelser.

Misstankar om att CIA manipulerade den allmänna opinionen uppstod emellertid mellan 1972-1974 på grund av Watergate-skandalen, som avslöjade president Nixons inblandning i kriget i Vietnam.

I själva verket hade Nixon två strategier. Å ena sidan använde han aggressiva strategier för att försöka lugna Nordvietnam, å andra sidan försökte han blidka protesterna i USA genom att via nyhetsmedia förmedla att han försökte uppnå ett fredsavtal och ta hem de amerikanska trupperna.

När sanningen om Nixons vietnampolitik avslöjades började många ifrågasätta i vad mån CIA var inblandat i publiceringen av nyheter och information (Slate 2018).

Dessutom stödde CIA, under det kalla kriget, många framstående författare och artister såsom Arthur Schlesinger och Jackson Pollock i deras ”propagandakrig mot Sovjetunionen” (Washington 2017).

1977 publicerade Carl Bernstein artikeln ”The CIA and the Media” i magasinet Rolling Stone. Artikeln avslöjade mycket av CIA: s attityd när det gäller spridningen av falska nyheter liksom det såväl tysta som öppna samarbetet med journalister.

Bernstein förklarar hur journalister inte begränsade sig till att skriva vad CIA föreslog. Deras förhållande var mycket mer komplicerat och intimare än så. Faktum är att journalisterna delade sina anteckningsböcker med CIA. Några av journalisterna var prisbelönta skribenter, andra blev spioner i kommunistländerna (Bernstein 1977).

Enligt Dice (2016) investerades mer än en miljard dollar varje år i sådana propagandaprogram. CIA: s skribenter belönades generöst. Det fanns inga gränser för hur mycket de kunde få. Ibland fick de mer än en halv miljon dollar för att sprida den information som CIA krävde.

När CIA:s förehavanden uppmärksammades avslöjade de inte namnen på de tidningar och journalister som de samarbetat med tidigare (Harrock 1976).

Men 1973 publicerade Washington Star namnen på cirka tre dussin amerikanska journalister. Enligt CIA innebar avslöjandet av namnen att skribenternas och reportrarnas liv äventyrades och att de blev "förlöjligade" (Harrock 1976).

Senator Churchs kommitté
Under 1970-talet bildades en kommitté av senator Frank Church med syftet att undersöka regeringens operationer och eventuella missförhållanden inom CIA, NSA (National Security Agency), FBI och IRS (Skattemyndigheten) (Goldfarb 2018). Under en intervju hävdade Senator Church offentligt: ​​”Vi har en hel del detaljerad information som vi kommer att utvärdera och vi kommer att inkludera alla bevis på felaktigheter eller oegentligheter i vår slutrapport. Vi kommer även att lämna rekommendationer”.

CIA publicerade 1973 ”Family Jewels”, en bok som avslöjar all information som dolts och/eller manipulerats genom åren. Boken är cirka sju hundra sidor lång.

Samma år uppgav chefen för CIA, William E. Colby, att ”CIA inte kommer att bedriva någon verksamhet som kan påverka den inhemska opinionen, varken direkt eller indirekt. Byrån kommer att hålla fast vid sitt förbud mot att placera material i amerikanska medier. När initiativet tas av media kommer CIA ibland att tillhandahålla faktabaserad information till olika delar av media, men bara om vi är säkra på att redaktionsledningen är medveten om källan till informationen (Slate 2018; citerar Colby).

1975 erkände CIA sin manipulation av vanliga medier för att skapa och styra amerikanska medborgares åsikter. De medgav att informationen var förvrängd för att passa specifika syften. Enligt en rapport som publicerades av den amerikanska kongressen 1976 framgick att

”CIA har för närvarande ett nätverk av flera hundra utländska individer runt om i världen som förser CIA med information och som försöker påverka folks åsikter genom att använda dold propaganda. Detta nätverk ger CIA direkt tillgång till ett stort antal tidningar, tidskrifter, massor av presstjänster och nyhetsbyråer, radio- och tv-stationer, kommersiella bokförlag och andra utländska medier."

Även om George H.W. Bush 1975 offentligt stoppade CIA:s relationer med amerikanska medier är CIA fortfarande aktivt involverad i utländska nyhetsorganisationer, som i sin tur matar USA: s media med information.

Bush konstaterade att ”CIA kommer inte att ingå några betalda eller avtalsenliga relationer med någon heltids- eller deltidsanställd nyhetskorrespondent ackrediterad av någon amerikansk nyhetstjänst, tidning, tidskrift, radio- eller tv-nät eller station” (Slate 2018).

Även om Colby 1976 hävdade att CIA hade brutit alla förbindelser och band med journalister 1973 är det svårt att tro att det är så (Harrock 1976). Dessutom uppgav han att han inte såg någon skada i att köpa information från ”deltidskorrespondenter som säljer sin information till nyhetsorganisationer i landet” (Harrock 1976).

Men en allmän misstanke spred sig i huvudstaden: alla konservativa journalister och tidigare CIA-anställda som snabbt hade uppnått erkännande inom nyhetsvärlden betraktades nu med misstro (Harrock 1976).

Samma år skrev senator Church i sin rapport att CIA hade ett starkt nätverk bestående av ”flera hundra utländska individer runt om i världen” som var villiga att förse CIA med vilseledande nyheter (Slate 2018).

Den amerikanska journalisten Scott Shane har redogjort för sina erfarenheter av CIA. 1979 fick han deras rekryteringsbrev där de "uttryckte 'preliminärt intresse' för [hans] kvalifikationer" (Shane 2018). Shane avböjde erbjudandet om samarbete med CIA, och hans akt placerades i ”avslutade ärenden” (Shane 201).

Enligt Bernstein (1977) var människorna som arbetade ”undercover” för CIA ofta anställda av "CBS, Time, New York Times, Louisville Courier-Journal, Copley News Service, ABC, NBC, Reuters" och så vidare. Dessutom investerade CIA under 1950-talet mycket pengar i att utbilda sina agenter som journalister. Enligt CIA-medarbetare lärde de sig att låtsas vara reportrar innan de placerades i mäktiga organisationer (Bernstein 1977).

I grund och botten kan massmedier införa strategier som förändrar ”den globala uppfattningen” om händelser, människor och situationer (Washington 2017; citerar Davis 2008). Visst är det naivt att tro att regeringen har slutat betala journalister ”för att sprida desinformation” (Washington 2017). USA är ofta först med att sprida information för att tjäna sina egna syften. Som Washington (2017) påpekar, ”planterar regeringen desinformation i amerikanska medier för att vilseleda utlänningar”.

https://schoolhistory.co.uk/notes/operation-mockingbird/

Bibliografi:

Bernstein, C. (1977).The CIA and the Media. Rolling Stone: http://www.carlbernstein.com/magazine_cia_and_media.php

Dice, M. (2016). Operation Mockingbird: CIA Control of Mainstream Media. The Full Story.https://www.youtube.com/watch?v=0KZjxjlI4x8

Goldfarb, K. (2018). Inside Operation Mockingbird – The CIA’s Plan to Infiltrate the Media. ATI.  https://allthatsinteresting.com/operation-mockingbird

Harrock, M. N. (1976). CIA ties to Journalists. The New York Times: https://www.nytimes.com/1976/01/28/archives/cia-ties-to-journalists-wide-concern-is-voiced-in-press-corps-over.html

Shane, S. (2018). The time the CIA tried to recruit me: our National Security Reporter on Covering Spies. The New York Times: https://www.nytimes.com/2018/02/14/insider/are-spies-like-us-a-national-security-reporter-says-yes-and-no.html

Slate, J. (2018). What was Operation Mockingbird? Medium: https://medium.com/@JSlate__/what-was-operation-mockingbird-9fe3fbfe1720

Tracy, J. F. (2018). The CIA and the Media: 50 Facts the World Needs to know. Global Research: https://www.globalresearch.ca/the-cia-and-the-media-50-facts-the-world-needs-to-know/5471956

Washington, G. (2017). Newly Declassified documents show that CIA worked closely with owners and Journalists with many of the largest media outlets. Arrêt sur Info: https://arretsurinfo.ch/newly-declassified-documents-show-that-cia-worked-closely-with-owners-and-journalists-with-many-of-the-largest-media-outlets/