Krigsfångeläger i Amerika

Offentlig förnedring av japanska krigsfångar ombord på USS New Jersey,
december 1944.

"Den här berättelsen uppfyller alla krav för att kallas en konspirationsteori och blir kanske inte  begriplig för dig om du inte känner till sammanhanget."

Med den varningen presenterar Larry Romanoff sin artikel om krigsfångars öde i USA under andra världskriget. Romanoff själv medger att hans teori om en halv miljon tyska krigsfångars öde är obevisad men Nyhetsbanken  har inte desto mindre valt att publicera den.

Innan USA gick in i första världskriget startades en enorm årslång anti-tysk propagandakampanj av Creel-kommissionen, ledd av Walter Lippman och Edward Bernays, den senare en brorson till Sigmund Freud. (1) (2) Media angrep allt tyskt i Amerika, inklusive skolor och kyrkor. I många skolor förbjöds "rena amerikaner" lära sig det tyska och skolledningarna uppmanades att avskeda "alla illojala lärare", det vill säga alla tyskar. Namnen på otaliga städer ändrades för att utplåna deras tyska ursprung: Berlin i Iowa blev Lincoln, Iowa. Tyska livsmedel och matnamn rensades från restauranger; surkål blev "frihetskål"; taxar blev "frihetshundar" och tyska schäfrar blev "Alsace".

Alla amerikanska orkestrar beordrades att från sina föreställningar sluta spela all musik av klassiska tyska kompositörer som Beethoven, Bach och Mozart. Offentliga bibliotek tog bort och (oftast) brände alla böcker av tyska författare, filosofer och historiker. I vissa stater var användningen av det tyska språket förbjuden offentligt och via telefon. Tyska professorer avskedades från sina universitet, tyskspråkiga eller tyskägda lokala tidningar nekades reklamintäkter, trakasserades ständigt och tvingades ofta lägga ned. De patriotiska Scouts of America bidrog till ansträngningen genom att regelbundet bränna buntar av tyska tidningar som skulle säljas, och tyskarna förolämpades och spottades regelbundet på av andra medborgare. Tyskar tvingades samlas till offentliga möten och fördöma Tyskland och dess ledare, tvingades köpa krigsobligationer och offentligt förklara sin trohet till USA:s flagga.

I takt med att retoriken nådde farliga nivåer ökade den antityska hysterin och våldet proportionellt. Många tyskar vräktes med våld från sina hem, ofta slets de från sängarna mitt i natten, fördes ut på gatan och kläddes av nakna, misshandlades, piskades och tvingades sedan knäböja och kyssa den amerikanska flaggan. Många blev tjärade och fjädrade och tvingades sedan lämna sina städer och hemorter. Vissa lynchades och hängdes. Präster och pastorer drogs ut ur sina kyrkor och misshandlades för att de predikade på tyska.

Större krigsfångeläger i USA i juni 1944. (US Army Photo)

Tidningsledarna skrek ut att alla tyskar var spioner som förgiftade de amerikanska vattenledningarna eller infekterade sjukhusens medicintransporter, och att de flesta "borde tas ut vid soluppgång och skjutas för förräderi". Kongressmedlemmar rekommenderade att hänga eller på annat sätt avrätta alla tyskar i Amerika, delstatsguvernörer krävde att man skulle upprätta exekutionsplutoner för att eliminera "det illojala elementet" från hela staten. USA:s marinminister Josephus Daniels uppgav att amerikanerna skulle "ingjuta Gudsfruktan i hjärtat" hos dessa människor.
 

De flesta amerikaner är medvetna om att den amerikanska regeringen tvingade in mer än 100 000 amerikanskfödda japaner i koncentrationsläger under den nationalistiska hysterin under andra världskriget, men historien har raderat det faktum att långt fler tyskar internerades i koncentrationsläger i USA före och under första kriget, och för samtliga hade alla deras tillgångar beslagtagits.

Med allt detta och mer därtill var USA ett drivhus för hat mot hela den tyska befolkningen. Efter andra världskriget anklagades Tyskland allmänt för att ha använt propaganda mot judarna, medan våra historieböcker har rensat ut alla antydningar om den massiva och enormt ondskefulla stormen av hatpropaganda i USA mot tyskar före och under andra världskriget. Det fanns tusentals affischer och artiklar som innehöll skrämmande beskrivningar av påhittade grymheter, tidningsartiklar, tecknade filmer och mycket mer, men de historiska bevisen för denna årslånga tapet av lögner och hat har begravts ganska väl. Det är möjligt att hitta kopior på internet av många krigstidsaffischer, men denna samling har rensats från nästan alla de verkligt onda och smutsiga alstren som uppenbarligen gått förlorade för historieskrivningen. Berättelsen i dagens historikböcker avvisar ibland allt detta som bara "en innovativ användning av grafisk konst för att väcka patriotism", men det var hat snarare än patriotism det handlade om.

50 procent "hatade tyskar"
Propagandan uppammade till ett intensivt hat mot allt tyskt för att underlätta USA:s inträde i första världskriget. Det var inte annorlunda under andra världskriget, och propagandan/hatkampanjen var inte begränsad till USA. 1940 inledde den brittiska regeringen det som den kallade en "ilskekampanj" med det uttalade målet "att inympa ett personligt hat mot det tyska folket och Tyskland", myndigheterna gladde sig åt att de ursprungliga 6 procenten av den brittiska befolkningen som "hatade Tyskland" ökade till över 50 procent i slutet av kampanjen. Radion var full av beskrivningar av "den tyska själens grymhet och mörker". Det fanns artiklar i de brittiska tidningarna som förespråkade "den systematiska förintelsen av hela den tyska nationen" när kriget väl var slut. Efter seger över Tyskland skulle alltså varje person med tysk bakgrund avrättas och Tysklands nation skulle försvinna för alltid.(3)

Det var inte bara i USA och Storbritannien som detta hat mot tyskar ökade. I alla länder framställdes häftigt tyskar som ondskan inkarnerad, denna natur härrörde helt enkelt från det faktum att de var av tyskt ursprung. I länder runt om i världen spred media samma hatbudskap mot Tyskland och tyskarna. I Brasilien upptogs hela landet av anti-tyska demonstrationer och upplopp, där tyska företag förstördes och tyskar attackerades och dödades. I nästan alla länder försvann den tyskspråkiga pressen och användningen av det tyska språket helt under kriget på grund av rädslan för repressalier, liksom alla tyska skolor och de flesta företag. Inga öppnades igen.

Över hela världen, och i USA, användes lögnaktig krigspropaganda under båda världskrigen för att locka hela befolkningen till ett irrationellt hat mot allt tyskt, i media rekommenderades kraftfullt att hela den tyska rasen borde utrotas efter kriget. I synnerhet den amerikanska allmänheten var lika full av hat mot allt tyskt under andra världskriget som den var under första världskriget; vid båda tillfällena fanns till och med en betydande rörelse för att utrota alla av tysk härkomst i USA.

Det var i detta sammanhang som Eisenhower så berömt sa, "Gud, vad jag hatar tyskar", och det var i detta sammanhang som 12 miljoner tyskar dog i amerikanska koncentrationsläger i Tyskland efter kriget. 

Som James Bacque upptäckte, dödade amerikanerna mellan 8 och 12 miljoner tyskar i amerikanska koncentrationsläger i Tyskland. Kanske två miljoner avrättades, och resten dog av svält, det var ett svårt brott att ens försöka ge mat till fångarna. (4) (5) (6)

[Här har Romanoff fel. James Bacque hävdar i sin bok "Other Losses" att 1,1 miljoner tyska krigsfångar dog till följd av svält och fördrivning under de fem åren efter andra världskriget. Han talar också om 5,7 miljoner civila tyskar som dog och 2,5 miljoner etniska tyskar på flykt. Men även dessa lägre siffror har starkt ifrågasatts. Stefan Lindgren.]

USA var en drivbänk för hat mot allt tyska under andra världskriget liksom under det första. Tyskland och tyskar hade blivit så hånade i USA i årtionden att de flesta amerikaner hade fått en instinktiv rädsla och hat mot dem. Dessa minnen som propagandamaskinen så ivrigt spred, försvann inte snabbt utan dröjde kvar i många år, så mycket att det även efter kriget faktiskt var farligt för en amerikaner att säga något positivt eller berömmande om antingen Tyskland eller det tyska folket. Den som ens uttryckte tolerans eller sympati för tyskar hamnade lätt i fängelse. Ovanstående ger bakgrunden till det som följer. Vi kan nu spola framåt till slutet av andra världskriget och de amerikanska koncentrationslägren i Tyskland.

Koncentrationsläger i Amerika
Det var i detta sammanhang som den amerikanska militären etablerade cirka 700 koncentrationsläger för tyskar i USA, fängelser som rymde nästan 500 000 tyska så kallade krigsfångar ”POWs" som tvingades över från koncentrationslägren i Tyskland till USA under krigets senare stadier men även efter krigets slut. De officiella orsakerna till detta företag var varierande och motstridiga. Den ursprungliga regeringsmotiveringen var att det saknades mat i Tyskland, så USA:s militär skickade dessa fångar till Amerika för att ge dem bättre mat. Ett senare påstående var att det inte fanns tillräckligt utrymme kvar i Tyskland för fler amerikanska koncentrationsläger, så dessa civila flyttades till USA. Ett annat var att fångarna skulle fylla landets behov av extra jordbruksarbete. (7) (8)

Detta ämne har förståeligt nog fått liten uppmärksamhet från amerikanska medier och sidorna i historikboken är mestadels tomma. Mitt första intryck när jag läste de få artiklar som fanns var, med tanke på den likheten i kommentar och kontext, att en officiell mall hade följts, även om jag inte har kunnat hitta den. Wikipedia hävdar att "Pressbevakningen av lägren och allmänhetens kunskap [om dem] var avsiktligt begränsad till slutet av kriget, delvis för att följa Genèvekonventionen”. Kanske var det så, men jag känner inte till att några bestämmelser fastställts i någon konvention, i Genève eller på annat sätt, som förbjuder allmän information om koncentrationsläger. Låt oss börja med att ta en kort titt på de tyska fångarnas lägerliv i USA.

Flera av de publicerade artiklarna presenterar vad som påstås vara citat från brev skrivna av tyska fångar till sina familjer, brev som tydligen skickades till Tyskland. Från septemberutgåvan av tidningen Atlantic (från ett brev som påstås ha skickats till Tyskland 1944): "Sammantaget är vårt liv här mycket välordnat. Vi sover i sängar med vita lakan och vi äter med knivar och gafflar. Hittills har vi behandlats utmärkt”. Ett annat citat i Atlantic: "Jag sitter verkligen i en gyllene bur." Och ett annat: "När jag togs fången såg jag ett skräckliv framför mig men det är helt annorlunda."

"Utmärkta förhållanden"
Atlantic-artikeln berättar för oss: "Krigsfångarna blev överväldigade av de utmärkta förhållandena i lägren och överflödet av mat och andra artiklar", och hävdade vidare att det kommit "oräkneliga brev" från amerikaner som ogillade det faktum att "det finns tyska fångar här och de lever bättre än vi”. Historieprofessorn vid Texas A&M Arnold Krammer berättar för oss att "tyska krigsfångar behandlades mycket väl ... de fick vin och öl vid varje måltid." Wikipedia berättar, "Många fångar fann att deras levnadsförhållanden som fångar var bättre än som civila i Tyskland", och att vissa fångar kom till läger, där "var och en hade sin egen bungalow med trädgård”. Enligt Wikipedia fick de vin till alla sina måltider, hade speciella måltider vid Thanksgiving och på juldagen; de fick faktisk rentav för mycket mat: "När det inte gick att äta all mat, brände fångarna först matresterna eftersom de fruktade att deras rationer skulle kunna minskas." (9)

Loren Horton bekräftar att de tyska fångarna "fick mer ransonerade föremål - som cigaretter - än de civila i området kunde få", och att många amerikaner trodde "fångarna hade mer lyx än den genomsnittliga medborgaren". Wikipedia hävdar vidare att "Grupper av fångar slog samman sina dagliga ölkuponger för att turas om att dricka flera flaskor i taget. De fick också två cigarettpaket om dagen och ofta kött", och noterade i likhet med andra att kött och cigaretter var starkt ransonerades vid den tiden och inte tillgängliga för de flesta amerikanska civila. Wikipedia berättar vidare att för dessa tyska fångar "inledde sin goda behandling med de rejäla måltiderna som serverades ombord (fartygen som transporterade dem till USA)", och att, väl i Amerika, blev förvånade över att får resa i ovanlig komfort på "snygg, bekväma passagerartåg” som förde dem till deras fångläger.

Någon som heter John Ray Skates skrev en artikel som hävdade "De högt rankade generalerna hade speciella bostäder [medan] lägre rankade officerare fick nöja sig med mindre lägenheter", vissa officerare fick inte bara ett privat hem utan också bil och chaufför. Han berättar också att åtminstone vissa officerare ofta gick på bio eftersom biograferna var "den enda luftkonditionerade platsen i stan". Skates berättar vidare att dessa fångläger "hade de flesta faciliteter och tjänster som man kunde hitta i en liten stad - tandläkare, läkare, bibliotek, filmer, utbildningsanläggningar". Och inte bara utbildningsanläggningar. Horton berättar att "fångarna startade sina egna orkestrar", och att "en massiv julkrubba byggdes vid jultid" av fångarna som "betalade för materialet från sina dagpengar  - 80 cent per dag. De fick ihop mer än 8 000 dollar!" De hade till och med idrottslag och tryckte sina egna tidningar. Wikipedia berättar för oss att "ingen blev uttråkad" som en fånge eftersom dessa tyska fångar "höll täta teater- och musikföreställningar där hundratals och till och med tusentals" människor deltog, inklusive alla grannskapets medborgare och alla deras amerikanska vakter; de fick se film fyra gånger varje vecka. (10)

Enligt tidningen Smithsonian hävdade fångarna enhälligt att deras behandling var så utmärkt att deras enda klagomål var bristen på tillräckliga flickvänner. (11) Men då höll männen i många läger "sociala mottagningar" med lokala amerikanska tjejer; denna "otillåtna fraternisering mellan amerikanska kvinnor och tyska fångar" var så vanlig att det ofta blev till ett problem. Men det hela var tydligen inte så dåligt eftersom många tyska soldater på detta sätt mötte sina framtida fruar. En del av problemet verkar ha varit den naturliga attraktiviteten hos tyska män, åtminstone för amerikanska kvinnor. Enligt tidskriften Atlantic har dessa män ofta beskrivits som "magnifika fysiska exemplar, psykiskt överlägsna, muskulösa typer" och "fina exemplar av fysisk manlighet."

"Det bästa gäng pojkar"
Dessutom beskrev "typiska amerikaner" dessa tyska fångar som "bara det bästa gäng pojkar du någonsin såg", "allmänt snygga, extremt artiga, fantastiskt disciplinerade;, dessa unga män är - uppriktigt sagt - svåra att ogilla." Atlantic berättar också för oss att "tacksamma amerikaner" (ingen aning varför de var tacksamma) "ofta visade sin uppskattning genom att bjuda de tyska fångarna på restaurang och till och med till sina hem på middag." Dessa varma känslor var uppenbarligen så vanliga att inspektören bekymrat skrev att amerikanerna var alltför "benägna att bli överdrivet vänliga och oroade för fångens välfärd." Alla artiklar hävdar att fångarna var mer eller mindre fria att komma och gå som de ville och, även om några försökte fly, var det aldrig ett problem, fånglägren hade liten eller ingen säkerhet för att tyskarna skulle lätt skulle kunna lämna lägren för att gå till sina dagligajobb.

En Ronald H. Bailey informerar oss om att tyskarna anpassade sig fantastiskt väl till fängelselivet, där "vakterna förundrade sig över förändringarna" hos männen, att de höll sina lokaler så snygga och där "Fångarna verkade vara på gott humör. De tillbringade timmar med att skapa stora och välskötta blomsteranläggningar”. Wikipedia berättar för oss att tyskarna var" glada att de tillfångatagits" av amerikanerna och Krammer rapporterade att "jag har ännu inte träffat en enda tysk fånge som inte sagt att detta var bästa tiden i deras liv". Krammer hävdar att tyskarna lämnade USA "med positiva känslor för landet", de säger "Vi var alla positivt imponerade av USA ... Vi har alla vunnits över till vänskapliga relationer med USA”.

Det verkar som om den underbara behandlingen hos amerikanerna "oavsiktligt klippt av" alla nazistiska känslor och skapat en halv miljon "små ambassadörer" för USA. Detta var delvis sant, för tyskarna insåg att den "rasande, antiamerikanska propaganda" de hade fått i sig, "inte motsvarade vad de såg i Amerika". Men, och mycket viktigare, "alla tyska krigsfångar lärde sig genom goda exemplet hur demokrati fungerade på daglig, personlig nivå”. Krammer berättar vidare att på grund av dessa och andra faktorer "återvände tusentals män, nu flytande engelsktalande, till Tyskland med "en ny kärlek och respekt för USA", med efter en "årtiondelång vänskap med fienden". Skates berättar att många tyska fångar efter kriget återvänt till USA för att besöka lägren där de bott som unga män; de var alla "ledsna" när de fick veta att alla lägren hade rivits efter kriget. Han berättar för oss att dessa män nu är "mycket gamla" men de återvänder fortfarande till USA "för att minnas sin erfarenhet" som fångar. (12)

Vi har till och med dokumenterat bevis på allt detta. 2001 och 2002 har en forskargrupp med namnet TRACES filmat över 75 timmars intervjuer med tidigare tyska fångar eller deras familjemedlemmar och fått se kopior av checkar utfärdade av den amerikanska militären att betalas till tyska fångar som återvände hem, och Krammer har tydligen skrivit flera böcker om saken. Inte bara det, den amerikanska regeringen höll också ett slags minnesfest 2004 för att "hedra hundratusentals tyska krigsfångar som fördes till läger i USA under andra världskriget."

Det är en bra historia, men det finns vissa fläckar i rustningen.

Oklara motiv
Inget av de officiella uttalandena förklarar motivet för att fängsla tyska civila i USA i flera år efter krigets slut. Att påstå att Tyskland inte hade plats för fler fängelser är löjligt nonsens eftersom den amerikanska militären helt enkelt använde inhägnade öppna fält utan skydd eller skydd av något slag som fängelser. Påståendet om bristen på mat är sant, men det berodde på att amerikanerna förbjöd livsmedelsimport till efterkrigstidens Tyskland, det uttalade målet var att svälta ihjäl Tyskland, och Eisenhower beordrade omedelbart avrättande av alla som försökte smuggla mat till fångarna. Om Eisenhower medvetet svälte ihjäl miljontals i Tyskland, och det är obestridligt att han gjorde det, varför skulle han vilja föra dem till USA för att "bättre kunna mata dem"?
 
Vilka motiv kan den amerikanska regeringen ha haft för att dra på sig kostnaden för att transportera en halv miljon tyskar över Atlanten, sedan ge dem mat och husrum i flera år? Varför inte bara låta dem dö med de andra? General Eisenhower, samme man som inte tvekat att öppet säga till landet, "Gud, vad jag hatar tyskar", och som hade organiserat och övervakat utrotningen av mer än 12 miljoner av dem, hade nu flyttat från slagfältet till Vita huset och byggde 700 "gyllene burar" för samma människor, med ransoneringskort, privilegier och flickvänner, som tydligen överträffade det som vanliga amerikaner hade. Hur skall denna historia kunna förstås?

Lämnade officiellt 1946
Den officiella berättelsen är att de sista tyska fångarna lämnade USA den 22 juli 1946, att männen återlämnades till Tyskland, men jag har inte kunnat hitta någon bekräftelse på att dessa fångar faktiskt lämnade USA. Visst är det möjligt att det finns officiella och offentliga dokument som jag inte har upptäckt, men exporten av en halv miljon fångar på kort tid från bara två eller tre möjliga platser på USA:s östkust är ingen småsak, det måste ha varit  en stor allmän tilldragelse eftersom det hela skulle ha krävt minst 100 till 150 fartyg; men jag har inte kunnat hitta något i media eller några andra offentliga bevis på att detta skett. De enda riktiga fakta som jag kunde avslöja var korta berättelser om läger som tömdes mitt på natten, att lokalbefolkningen fick höra att fångarna hade "överförts" och att man inte skulle ställa några frågor.

Med tanke på svårigheten att bevisa att något inte hände inriktade jag min sökning efter bevis för att tyskarna verkligen anlände till Tyskland så som den amerikanska berättelsen hävdar, men jag kunde inte hitta ett enda bevis för att en sådan överföring inträffade. Varken Tyskland eller Röda Korset (som skulle ha varit inblandade i varje sådan överföring) verkar ha något register över denna personalöverföring från USA efter kriget.

Och som James Bacque påpekade hade de tyska hamnarna alla bombats till spillror och skulle inte kunnat acceptera sådana överföringar. I mina samtal med Bacque hävdade han att han, efter en genomgång av alla militära dokument och trupprörelser, inte hade sett några överföringar av tyskar från USA till någonstans.

Tidningen Atlantic motsäger den officiella versionen och hävdar att de istället överlämnades till Storbritannien och Frankrike för vad som skulle ha varit år av tvångsarbete som nästan säkert slutat med döden och hävdade, att för fångarna var detta en "modern slavhandel i gigantisk skala "(inget trevligt sätt att behandla "det bästa gäng pojkar du någonsin sett"). Men i den detaljerade undersökningen av James Bacque och från andra informationskällor verkar det inte finnas några uppgifter om fångar som anlänt från USA till någon ort i Storbritannien eller Europa efter kriget. Vidare, av alla mina medie-, historiska, universitets- och andra kontakter i Tyskland var det bara en enda person som kände till förekomsten av tyska koncentrationsläger i USA. Jag kunde inte hitta någon med någon kunskap om att en halv miljon tyskar anlände från USA efter kriget, och absolut inga uppgifter eller bevis för en sådan överföring.

Epilog
Den amerikanska militären, ledd av general Eisenhower, etablerade enorma koncentrationsläger i hela Tyskland, några innehöll mer än en miljon soldater och civila vardera, och avrättade eller svälte ihjäl omkring 12 miljoner, de flesta dödsfall inträffade långt efter att kriget hade avslutats. Eisenhower hade förbjudit matleveranser till lägren och utfärdat order att skjuta och döda alla som försökte smuggla mat till fångarna.

Tillfälligt transporterade den amerikanska militären cirka 500 000 tyska soldater (från läger i Tyskland) till USA för att interneras i koncentrationsläger där det redan satt ett stort antal tyskamerikaner och deras familjer som hade fängslats och fått sina tillgångar konfiskerade, deras enda synd var att vara tyska. Allt detta gjordes under ledning av Eisenhower som, se ovan, nu hade flyttat in i Vita huset.

Men nu händer något konstigt. Samma tyskar som levde under samma vaksamma blick av Eisenhower och fortfarande i atmosfären av till synes gränslöst hat mot tyskarna, bodde nu plötsligt "i en gyllene bur", i privata bungalower, med bilar och chaufförer, hade "sociala mottagningar" med lokala amerikaner. flickor, allt öl de kunde dricka och med bio minst fyra dagar i veckan. Istället för att arbeta och svälta ihjäl fick de så mycket mat att de måste bränna resterna av rädsla för att deras ransoner skulle skäras ner. Och i stället för att behandlas dåligt hade de "mer lyx än den genomsnittliga amerikanska medborgaren", särskilt för saker som var starkt ransonerade. Dessa underbara "fysiska exemplar" gick ut med amerikanska tjejer och träffade sina framtida fruar, älskade av alla amerikaner medan de upptäckte upptäckte demokratins välsignelser. De hade sina egna orkestrar och satte upp föreställningar där "tusentals människor" deltog, detta medan all tysk musik, kompositörer och författare förbjöds av den amerikanska regeringen i alla andra delar av landet. Och de tryckte sina egna tidningar på tyska samtidigt som tyska böcker och tidningar var förbjudna i hela USA.

Tigger om att inte bli trodd
Varje del av den officiella berättelsen tigger om att inte bli trodd. Jag har inte alla fakta, men ett hat som ständigt underblåsts bland den amerikanska befolkningen från åtminstone 1914 och som delades av presidenten och militären, kan inte förväntas leda till någon gyllene bur för tyskarna. Ungefär 500 000 tyskar skickades verkligen till USA, men jag kan inte hitta några uppgifter om att de sedan lämnat landet och det finns inga dokument om att de anlänt någon annanstans. Tyskamerikaner som fått sina tillgångar konfiskerade sattes i samma läger med sina familjer som ingen fick lämna, men våra tyska fysiska exemplar var tydligen fria att komma och gå som de ville, kunde ofta äta middag hemma hos kärleksfulla amerikaner och ackumulera betydande tillgångar under tiden.

Jag vill påstå att den "lilla gruppen" av fångar som kunde ackumulera "8 000 $" i kontanter måste vara fiktiv, eftersom den genomsnittliga årliga inkomsten för amerikaner vid den tiden bara var cirka 1 400 dollar. Dessutom fick de tyskamerikaner som var internerade i dessa läger och vars tillgångar konfiskerats inte några pengar, och de i koncentrationslägren i Tyskland betalades verkligen inte, så varför skulle dessa män ha getts dagliga fångstipendier? Och varför skulle Atlantic motsäga den officiella berättelsen om att de återvände till Tyskland och istället hävda att de skickades till Frankrike för att arbeta sig till döds som slavar och, om så var fallet, hur skulle de sedan kunna återvända till USA för att glatt bese sina tidigare fängelser?

Som dokumenterats av flera källor inledde den amerikanska militären 1943 ett "formellt omskolningsprogram" för tyska fångar, ledda av universitetsprofessorer, psykologer och psykiatriker, liksom de som senare skulle bilda CIA. Wikipedia berättar att "programmet hölls hemligt eftersom det troligen bröt mot Genèvekonventionens förbud mot att utsätta fångar för propaganda", men fångarna kan ha blivit utsatta för mer än propaganda. Man måste studera CIA:s projekt MK-ULTRA för att få en ordentlig insyn i detta. Det verkar rimligt att dra slutsatsen att dessa omskolade tyskar inte alls ansåg att deras tid i Amerika var "den bästa tiden i deras liv" och troligtvis också att dessa "fina exemplar av fysisk manlighet" inte bara fick känna på demokratins underbara sidor.

Jag kan bara spekulera kring denna punkt, men utan att få se någon omfattande - och trovärdig - officiell dokumentation, eller medietäckning, om sändningen av nästan 500 000 män från en amerikansk hamn, är jag ovillig att acceptera påståenden om att dessa män faktiskt lämnade USA. Och med avsaknad av bevis från officiella militära register eller Internationella Röda korset är det meningslöst att anta att de fick åka någon annanstans.

Mänskliga experiment
Det finns två andra saker som verkar vara nödvändiga delar av detta pussel. Först sammanfaller de händelser som beskrivs ovan perfekt i tid med den amerikanska militärens explosiva intresse för mänskliga experiment. En och annan läsare kan vara medvetna om Shiro Ishii och hans enhet 731 i Harbin, Kina, där hans grupp utförde de mest vedervärdiga mänskliga experiment som tänkas kan, inklusive vivisektioner på människor. (13) (14) Få däremot verkar veta att anledningen till att det inte blev några krigsförbrytarrättegångar för japanerna är att general Douglas MacArthur slöt en överenskommelse med Ishii om att de alla skulle få slippa åtal om alla handlingar och register över mänskliga experiment sändes över till USA och att Ishii och att hela hans grupp av tusentals trupper flyttade till USA. Detta är vad som kommit fram, japanerna fick nya identiteter och fick bo på amerikanska militärbaser, Ishii själv blev professor och handledare för biologisk forskning vid University of Maryland fram till sin död årtionden senare. För det andra sammanfaller dessa aktiviteter perfekt med skapandet av CIA:s fruktansvärda MK-ULTRA-program som inte var något annat än ett "mänskligt experiment" av värsta tänkbara slag. (15) Det finns här inte utrymme att dröja längre vid dessa två aspekter.

När vi ställer samman dödandet av cirka 12 miljoner tyskar i amerikanska koncentrationsläger efter kriget, Shiro Ishii och hans Unit 731-trupp, den amerikanska militärens plötsliga och stora intresse för mänskliga experiment och CIA:s MK-ULTRA-projektet och därtill lägger det intensiva hatet mot tyskar över hela USA, underblåst utan avbrott i mer än 30 år, med framstående politiker som krävt att alla tyskar i USA borde avrättas, så är detta den atmosfär och miljö i vilken de 500 000 tyska fångarna med våld överfördes till USA, och det är deras "Gyllene burar" som så ofta mystiskt tömdes under en enda natt. Det finns också frågor kring de tysk-amerikaner som var internerade i samma läger. Deras internering är dokumenterad, och det naturliga antagandet har varit att de alla med tiden släpptes, men jag har inte sett några bevis som underbygger detta antagande och, med tanke på tidens krav att alla med tysk bakgrund i landet skulle avrättas, bör man förlåta den som undrar över deras välbefinnande.
 

Jag lämnar den här historien med en orubblig känsla av att detta är ett mycket svart kapitel i amerikansk historia som på ett förfärligt sätt har begravts, en begravning som skyddats av mäktiga människor och en påhittad mytologi.

Hittills kan jag inte slutgiltigt bevisa eller motbevisa påståendet att de 500 000 tyska fångarna i USA användes i de många stora mänskliga experiment som utfördes vid den tiden. Men av det jag vet anser jag det inte blir någon lätt sak att förneka alla dessa indiciebevis. Och med risk för att låta dumt banal, om det ser ut som en anka, går som en anka och gör ljud som en anka, så är det förmodligen en anka.

Larry Romanoff
1 juni 2020

https://www.moonofshanghai.com/2020/06/larry-romanoff-prisoner-of-war-camps-in.html

Noter

(1) Propaganda: Edward Bernays: 9789563100921: Amazon.com; https://www.amazon.com/Propaganda-Edward-Bernays/dp/9563100921
(2) WWI Propaganda: The Bryce Report, Edward Bernays; www.revisionist.net/hysteria/cpi-propaganda.html
(3) Psykologins roll för segern I VKII - BBC; http://www.bbc.com/culture/story/20161021-the-psychological-tricks-used-to-help-win-world-war-two
(4) James Bacque - Best-selling author; https://www.jamesbacque.com
(5) Wikipedias zionister attackerar den hderlige historikern James Bacque; https://rense.com/general73/wiki.htm
(6) Other Losses, bok av James Bacque - Internet Archive; https://archive.org/details/OtherLosses_201608
(7) Om tyska krigsfångar i USA - https://en.wikipedia.org/wiki/German_prisoners_of_war_in_the_United_States
(8) Förteckning över VKII-krigsfångeläger i USA: https://military.wikia.org/wiki/List_of_World_War_II_prisoner-of-war_camps_in_the_United_States
(9) Nazistiska krigsfångar i America; https://www.amazon.com/Nazi-Prisoners-America-Arnold-Krammer/product-reviews/0812885619
(10) Utdrag från en artikel av John Ray Skates; www.newsouthernview.com/pages/nsv_shm_pows_camp_clinton.html
(11) Tyska krigsfångar på den amerikanska hemmafronten; https://www.smithsonianmag.com/history/german-pows-on-the-american-homefront-141009996/
(12) Att bevara Amerikas VKII krigsfångeläger; https://www.saturdayeveningpost.com/2018/04
(11) Ren ondska: Krigstida japansk doktor helt okänslig för mänskligt lidande; https://www.medicalbag.com/home/features/despicable-doctors/pure-evil-wartime-japanese-doctor-had-no-regard-for-human-suffering/
(12) [PDF] General Ishii Shiro: Hans arv är geni och galning; https://dc.etsu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=2167&context=etd
(13) MKULTRA - RationalWiki; https://rationalwiki.org/wiki/MKULTRA