 |
| Protesterande bönder vid Röda fortet i New Delhi. |
Sainath har intervjuats av författaren och forskaren Colin Todhunter baserad i Storbritannien och Indien.
Med mer än 800 miljoner människor är den indiska landsbygden utan tvekan den mest intressanta och komplexa platsen på planeten. Men den plågas av bönder som begår självmord, barns undernäring, växande arbetslöshet, ökad informell ekonomi, skuldsättning och en generell kollaps av jordbruket.Med tanke på att Indien fortfarande är ett jordbruksbaserat samhälle, säger den berömde journalisten Palagummi Sainath, att det som pågår kan beskrivas som en kris för hela civilisationen och kan förklaras med bara tre ord: de stora jordbruksföretagen kapar jordbruket Han förklarar också sättet det görs på med några ord: rovgirig kommersialisering av landsbygden. Och för att beskriva resultatet: den största tvångsförflyttningen i vår historia.
250 organisationers manifest
I slutet av november 2018 publicerade All India Kisan Sangharsh-samordningskommitté (en paraplygrupp med cirka 250 jordbrukarorganisationer) ett manifest. Publiceringen sammanföll med den massiva, uppmärksammade bondemarschen som då ägde rum i Delhi.
Manifestet löd:
Jordbrukare är inte bara en rest från vårt förflutna; jordbrukare, jordbruk och indiska byar är nödvändiga för Indiens och världens framtid, som bärare av historisk kunskap, färdigheter och kultur; som agenter för livsmedelssäkerhet, säkerhet och suveränitet; och som väktare av biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet.
Bönderna uppgav att de var oroliga över den ekonomiska, ekologiska, sociala och existentiella krisen i det indiska jordbruket, liksom den konstanta statliga försummelsen av sektorn och diskrimineringen av jordbrukssamhällena.
De var också oroade över den fördjupade infiltrationen av stora, rovgiriga och vinsthungriga företag, jordbrukarnas självmord över hela landet, den outhärdliga skuldsättningen och de ökande skillnaderna mellan jordbruk och andra sektorer.
Manifestet uppmanade det indiska parlamentet att omedelbart samlas för att anta två lagförslag som kom från bönderna och var för bönderna i Indien.
Om parlamentet antagit förslaget skulle bland annat ”Farmers Freedom from Indebtedness Bill 2018” ha föreskrivit fullständig frihet från skuldsättning för alla jordbrukare och jordbruksarbetare.
Enligt det andra lagförslaget, ”The Farmers Right to Guaranteed Remunerative Minimum Support Prices for Agricultural Commodities Bill 2018”, ska regeringen vidta åtgärder för att sänka kostnaderna vid start av jordbruk genom reglering av priserna på utsäde, jordbruksmaskiner, utrustning, diesel , gödselmedel och insektsmedel, samtidigt som köp av jordbruksprodukter under lägsta stödpris (Minimum Support Price, MSP) skulle vara både olagligt och straffbart.
Kontroll av genmodifierat utsäde
Manifestet krävde också en särskild diskussion om hur det offentliga distributionssystemet kan göras enhetligt, hur man kan bli av med bekämpningsmedel som har förbjudits på annat håll och inte godkänna genetiskt modifierat utsäde utan en omfattande behovs- och konsekvensbedömning.
Andra krav gällde att inte tillåta utländska direktinvesteringar inom jordbruk och livsmedelsproduktion, skydda jordbrukare från stora företags plundring av kontraktsjordbruken, investeringar i bondekollektiv för att skapa producentorganisationer och bondekooperativ samt förespråka ekologisk odling baserat på lämpliga växtföljder och återinförande av lokala och diversifierade växtsorter.
Snarare än att svara på dessa krav ser vi nu 2020 att den indiska regeringen främjar och underlättar, genom ny lagstiftning, för företagsägda jordbruk och genom nedmontering av det offentliga distributionssystemet (och MSP) samt lägger grunden för kontraktsjordbruk.
Lagstiftningspaketet består av tre lagar: The Famers’ Produce Trade and Commerce Act 2020 (främjande och underlättande), Farmers Agreement on Price Assurance and Farm Services Act 2020 (bemyndigande och skydd) och en ändring i Essential Commodities Act 2020
Även om de två tidigare nämnda lagförslagen från 2018 nu har förfallit kräver bönderna att de nya jordbrukslagarna från 2020, som främjar företag men inte bönder, ersätts med en rättslig ram som garanterar MSP till jordbrukare.
Enligt en artikel från Research Unit for Political Economy (RUPE) är det klart att förekomsten av MSP, Food Corporation of India, det offentliga distributionssystemet och offentliga buffertlager utgör hinder för de globala, vinstdrivna jordbruksföretagens intressen. De har suttit tillsammans med myndigheterna och framfört sina önskemål.
RUPE konstaterar att Indien står för 15 procent av världens konsumtion av spannmål. Indiens buffertlager motsvarar 15-25 procent av världens lager och 40 procent av världshandeln med ris och vete.
Varje större minskning av dessa lager kommer med all säkerhet påverka världsmarknadspriserna: jordbrukare skulle drabbas av nedpressade priser; senare när Indien blivit beroende av import, skulle priserna stiga på den internationella marknaden och indiska konsumenter drabbas.
Press från rika länder
Samtidigt tillämpar de rikare länderna ett enormt tryck på Indien för att skrota sitt magra jordbruksstöd medan deras egna subventioner är mångdubbelt större än Indiens.
Slutresultatet kan bli att Indien blir beroende av import och att det egna jordbruket omstruktureras till förmån för grödor som är avsedda för export.
RUPE sammanfattar:
”Stora buffertlager skulle fortfarande finnas; men istället för att Indien har kontroll över dem skulle kontrollen innehas av multinationella handelsföretag och Indien skulle behöva bjuda på dem med lånade medel. ”
I stället för att ha fysiska buffertlager skulle Indiens lager bestå av valutareserver.
Successiva förvaltningar har gjort landet beroende av ostabila flöden av utländskt kapital. Indiens valutareserver har byggts upp genom upplåning och utländska investeringar. Rädslan för kapitalflykt är alltid närvarande. Politiken styrs ofta av strävan att attrahera och behålla dessa inflöden och upprätthålla marknadens förtroende genom att avstå från krav på det internationella kapitalet ….?.
Denna strypning av demokratin och ”ekonomiseringen” av jordbruket skulle allvarligt undergräva landets säkra tillgång till livsmedel och lämna nästan 1,4 miljarder människor åt internationella spekulanter och utländska investeringar.
Men agrokapitalets fria tillgång till en guldgruva och den planerade förflyttningen av tiotals miljoner jordbrukare speglar det som har hänt över hela världen under många decennier: konsolideringen av ett globalt livsmedelssystem baserat på export av jordbruksprodukter och monokulturer (ofta med inslag av icke- livsmedel som tar upp den bästa jordbruksmarken) kopplade till återbetalning av statsskulder, inflöde och inkomster från valutor samt Världsbanken/IMF: s krav på strukturella förändringar.
14 miljardärer äger Cargill
Resultatet har blivit en tvångsförflyttning av matproducerande bönder, dominans av västerländska livsmedelsoligopol och omvandling av länder från att vara självförsörjande på mat till livsmedelsbrist. Det är inte konstigt att bland ägarna till det globala familjeföretaget Cargill nu finns 14 miljardärer – samma företag som tjänade på att krossa Indiens matoljesektor på 1990-talet.
Det är inte så att Indien behöver dessa människor. Indien är redan världens största producent av mjölk, bönor och hirs och den näst största producenten av ris, vete, sockerrör, jordnötter, grönsaker, frukt och bomull. Detta trots att Indiens jordbrukare har drabbats av effekterna av 30 års nyliberal politik, årtionden av brist på investeringar i eller utförsäljning av offentliga tillgångar och en avsiktlig strategi att förflytta dem på uppdrag av Världsbanken och de rovgiriga, globala jordbruksföretagen.
Om den inte upphävs utgör den senaste lagstiftningen det ultimata förräderiet mot Indiens jordbrukare och demokrati samt det slutliga överlämnandet av ansvaret för livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet till oansvariga företag. Denna lagstiftning är helt regressiv och kommer så småningom leda till att landet förlitar sig på utomstående krafter för att föda sin befolkning - och en möjlig återgång till import från hand till mun. Särskilt i en allt mer osäker värld som är benägen till konflikter, skrämsel inom folkhälsa, oreglerad mark- och råvaruspekulation samt prischocker.
En övergång till livsmedelssuveränitet - som innebär lokalbefolkningens rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat och deras förmåga att definiera och kontrollera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem - är nyckeln till att uppnå äkta självständighet, nationell suveränitet, livsmedelssäkerhet och underlätta jordbrukarnas krav.
Colin Todhunter är en oberoende journalist som skriver om utveckling, miljöfrågor, politik, mat och jordbruk. I augusti 2018 utsågs han till en av 400 Living Peace and Justice Leaders and Models av Transcend Media Services, som ett erkännande för sin journalistik.
Översättning: Göran Bodin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.