Valfusk i USA. Bättring i sikte? (del 1)

"Valfusk är lika amerikanskt som äppelpaj" är ett talesätt som inte går att koppla till någon konkret person. Men det accepteras av många som en beskrivning på de amerikanska valens brokiga historia.

L. Scott Smith är en amerikansk konservativ skribent som här i en artikelserie om tre delar beskriver valfuskets historia i USA. "En promenad längs minnesallén" heter det första avsnittet. Serien har översatts av Erik Göthe.

Zbigniew K. Brzezinski, professor vid Johns Hopkins University och ledande nationell säkerhetsrådgivare för president Jimmy Carter, föreslog en gång, som partiellt botemedel för ett land som Syrien, att USA och andra världsmakter skulle överväga att övervaka valen där. [1]

En sådan rekommendation är egendomlig, för en av de mest motbjudande sanningarna i Amerika är att oegentligheter vid val har undergrävt landets nationella demokratiska ideal ända sedan republikens gryning. Behövs det verkligen en som Donald J. Trump eller någon sådan tapper politisk krigare för att påminna oss om detta?

Att stjäla och manipulera val är lika amerikanskt som äppelpaj. Man kan småskratta åt Louisianas guvernör Earl Long när han ber att få bli begravd i Louisiana för att kunna fortsätta att vara aktiv i politiken. [2] Senatens majoritetsledare och senare president Lyndon B. Johnson tyckte om att framkalla skratt vid middagsfesterna i Washington när han med utpräglad accent härmade en mexikansk pojkes sorg när han upptäckt att hans far, som avlidit tio år tidigare, inte brytt sig om att hälsa på honom trots att han uppenbarligen återvänt från de döda för att rösta på Johnson i primärvalen till senaten i Texas 1948. [3]

Man kan även höja ögonbrynen över Tammany-chefen William M. Tweeds aforism att det är räknarna och inte röstsedlarna som avgör ett val. [4] Under ytan på dessa humoristiska, lite skojaraktiga anmärkningar ligger, som Sigmund Freud kunde ha framkastat, den mörka verkligheten av fördärvade val i amerikansk demokrati.

Hur problemet ska kunna botas är ett ämne som politiker, akademiker, valtjänstemän och de lärde har stött och blött i åratal. Ett vanligt, underliggande antagande i dessa diskussioner är att fall av valbedrägerier är isolerade och, även om de är allvarliga, kan övervinnas och inte utgör ett stort hot mot landets demokratiska integritet.

I den här artikeln ber jag att skilja mig från det antagandet. Först och främst ska jag försöka illustrera att valfiffel i allmänhet har präglat amerikansk demokrati. Oärliga handlingar och olagligheter har genomsyrat valsystemet i sådan utsträckning att de kan uppfattas som vardagliga händelser.

Detta skamliga faktum är dock bara den första och mest uppenbara delen av saken. Det finns andra delar som också förtjänar att lyfta fram.

Det andra är det sätt på vilket valbedrägerier gradvis har urholkat medborgarnas demokratiska anda genom att öka deras känsla av maktlöshet och förlama deras önskan att delta i valproceduren.

Den tredje och kanske viktigaste delen är att ett botemedel mot denna sjukdom verkar vara långt borta. De amerikanska medborgarna saknar den moraliska uthållighet som är nödvändig för att övervinna den utmaning som bedrägerier kring valurnan innebär och kan nu, i motsats till andra tider kanske, vara försvarslösa mot den.

Ett strövtåg
Uttrycket "valfusk", så som det används i denna uppsats, omfattar en bred och varierad mångfald av sätt att förändra ett valresultat. Som en expert riktigt påpekat: "Det finns inget sätt att stjäla ett val i USA." [5] Metoderna som används är beroende av möjligheterna i förhållande till det historiska ögonblicket i fråga. George Washington och Thomas Jefferson delade till exempel ut litervis med sprit på valdagen till väljarna. [6]

Beteendet väckte James Madisons avsky och han hävdade: "Att dränka bönderna i bumbo" har "ett korrumperande inflytande." [7]

Korruption stannade tyvärr inte med utdelning av sprit under kolonialtiden. Eftersom endast vita män med egendom hade privilegiet att rösta, brukade en välbärgad kandidat för en politisk post köpa obelånade fastigheter till jordlösa män att återlämnas omedelbart efter att de röstat i valet. [8] Att direkt köpa röster var också en populär praxis, särskilt tydligen i Rhode Island eftersom "Rhode Islandism" blev synonymt med röstköp. [9]

Guldstandarden för valfusk. Valfusk har varir allmänt förekommande i USA och företeelsen har fortfarande sin guldstandard. New York Citys Tammany Hall, speciellt under "Boss" Tweed, [10] har varit och förblivit förebild för politisk korruption. Det fanns inget djup till vilket Tweed och hans kohorter inte kunde sjunka för att leverera röster. Den politiska apparaten var noggrant och smaklöst uttänkt och genomförd.

"Nedstopparna" [11] var, som namnet antyder, de som fräckt stoppade fuskröster i valurnorna. ”Förnyarna” [12] var de som röstade mer än en gång i samma distrikt. ”Luffarna” [13] röstade i olika områden. ”Kolonisatörerna” [14] var icke-invånare i staden eller till och med delstaten, som skulle blåsa upp New York Citys registreringsrullar på valdagen för att få utfallet av ett val att tippa över. ”Torpederna” [15] användes för att skrämma medborgarna till att rösta enligt partiets politiska apparat, och ”Vräkarna” [16] hade den specialiserade uppgiften att vandalisera vallokaler som gynnades av oppositionen. Att betala för röster var också vanligt; de fattiga fick pengar, kläder och sprit i utbyte mot sitt stöd. [17] Under ett av Tammanys typiska val 1844, redan före Tweedregimens tillkomst, registrerades 55 000 röster i New York City, medan endast 41 000 invånare faktiskt var röstberättigade - ett imponerande valdeltagande med alla mått mätt! [18]

De flesta av dessa förfärliga bedrifter utfördes av Tammany med hjälp av europeiska invandrare vilka, som James Bryce beskrev dem, var ”praktiskt taget främlingar för Amerika. . . utan någon känsla för medborgerliga skyldigheter gentemot sitt nya land och sannolikt inte heller beredda att lyssna på några vädjanden från dess statsmän . . . som inte inser att ökningen av medborgerliga bördor i sista hand skulle falla på dem lika väl som på de rika.”[19] Eftersom den politiska apparaten var starkt beroende av invandrarnas okunnighet, verkställdes naturaliseringar i stort antal och ”genomfördes med exempellös och cynisk brådska.”[20] Tweed själv förhöll sig förbluffande filosofisk inför dessa avskyvärda skurkaktigheter och hans reflexion i efterhand var att ”jag tror inte att det någonsin fanns ett rättvist och hederligt val i New York City. ”[21]

En monumental stöld år 1876. Eftersom korruptionens format i New York bara fortsatte och blev så avgrundsdjup att medborgarna inte längre kunde stå helt passiva, blev Samuel J. Tilden, som var delstatsordförande för Demokratiska partiet och hade säte i delstatsförsamlingen , den som gick i spetsen för en reformering i New York. [22] Hans ansträngningar fick stora framgångar när Tammanys politiska apparat drabbades av ordentliga bakslag. Tweed själv fängslades så småningom. [23] Tilden belönades med guvernörskapet i New York och nominerades 1876 av demokraterna till valet av USA: s president. Hans republikanska motståndare var Rutherford B. Hayes från Ohio.
Efter valet stod det klart att Tilden utan tvekan hade vunnit flest röster, men det fattades en elektorsröst för att han skulle få en majoritet. De 20 sammanlagda elektorsrösterna för tre delstater som dominerades av republikanerna i den rekonstruerade Södern - Florida, Louisiana och South Carolina - var fortfarande i spel, eftersom de populära omröstningarna i var och en av dem uppvisade ytterst tunna segermarginaler och också var kraftigt ifrågasatta från båda politiska partier genom anklagelser om fusk.

Kongressen tog på sig att bedöma det omtvistade valet, även om den starkt partiska republikanska senaten och det demokratiska representanthuset visade sig vara ur stånd att komma någon vart. Kongressen fattade beslutet att överlämna ärendet till en särskilt utsedd valkommission, bestående av tio kongressledamöter (fem från varje parti) och fem ledamöter från Högsta domstolen (två från varje parti och den femte utnämnd av de andra fyra domarna). Den femte domaren var Joseph Bradley, en republikan, som självfallet röstade emot demokratiska påståenden om seger i alla tre staterna och därmed skickade Hayes till presidentskapet.

Den nya presidenten skulle aldrig, under sin regering, undkomma de upprörda omständigheterna kring hans val och blev allmänt känd som "Rutherfraud B. Hayes" och "Hans bedräglighet." [25]
Småstölder av röster i folkvalet 1888. Under nästa århundrade steg valfusket inte till denna nivå av nationellt framträdande, men var knappast vilande. Benjamin Harrison och Grover Clevelands kapplöpning om Vita huset 1888 inbegrep allvarliga handlingar av oärlighet, men var förmodligen inte ett stulet val. [26]

Harrison vann elektorsröstningen, men låg under med med 60 000 röster i det folkliga valet. Clevelands segermarginal i West Virginia var knappa 500 röster av drygt 159 000 avgivna röster. Konstigt nog räknades 12 000 fler röster i delstaten än vad det fanns röstberättigade.

Till och med i Indiana, Harrisons hemstat, undgick han med knapp nöd en förlust. Demokratiska "Kolonisatörer" och "Luffare" lyckades nästan stjäla valet från honom men Harrison kunde vinna där med bara 2 376 rösters marginal. [27]

Rösträkning i "Show me" -delstaten. Runt början av 1900-talet började Jim Pendergast, en rådman i Kansas Citys kommunfullmäktige, skola sin yngre bror, Tom, i den politiska apparatens konst.[28] År 1925 hade Tom Pendergast och hans tjänare fått full kontroll över Kansas Citys regering. Även om det obestridligen var både korrupt och hänsynslöst beoerdrade Pendergast-apparaten lojalitet eftersom det var källan till affärskontrakt och jobb från stadens sida. Den politiska apparatens grepp om Kansas City kändes i hela Missouri.

För att hålla kontrollen över den västra delen av delstaten var Pendergast tvungen att kontrollera Jackson County med huvudorten Independence. Han utnyttjade landsrätten (county court), som varje år beslutade om omkring sex miljoner dollar i kontrakt för vägbyggen och omkring en miljon dollar för löner. Länskontrollen över penningpungen var ett politiskt pris av betydelse och betydande storlek, eftersom summorna i fråga var enorma för den tiden. [29]

Pendergast behövde en lågprofilerad länsrättsdomare som medspelare. Hans brorson, James M. Pendergast, kände Harry S. Truman väl efter att ha tjänat tillsammans med honom under första världskriget. Förutom att vara den yngre Pendergasts vän hade Truman också andra tillgångar: han var en frimurare, medlem av veteranföreningen American legion och baptist, med djupa rötter i Independence. [30] Han råkade också vara affärspartner i en misslyckad herrekiperingsbutik och letade efter ett lönande arbete. [31] Han fick jobbet, och den mest korrupta politiska regimen i Kansas Citys historia hade fått sig en ny länsrättsdomare. [32]

I sin nya ställning använde sig Truman med sina talanger för organisation och administration kraftfullt till den politiska apparatens fördel, och ansåg inte det som något annat än att det ingick i partiets politiska belöning. Gång på gång gav han kontrakt till Pendergasts vänner, även om han odlade ett rykte för att vägra att ta mutor eller på annat sätt agera som myglare. [33] Han vann en anmärkningsvärd mängd politiska anhängare som en man det gick att lita på. Hans domarbana blev snart en språngbräda till andra politiska möjligheter. År 1934 sökte Boss Pendergast efter en kandidat till USA:s senat. Efter att ha bett två anhängare att ställa upp, avböjde båda två. Truman, det tredje valet, tog villigt emot tillfället. [34]

Det efterföljande valet blev en hårdnackad kamp, men mannen från Independence blev den som segrade. Den en gång misslyckade handlaren i herrkläder fick en segermarginal på 40 000 röster över sin motståndare John Cochran från St. Louis. Pendergast-apparaten stod för minst 70 000 spökröster i Trumans favör. [35] Den moraliska upprördheten hos Missouris invånare mildrades något av att Cochrans kandidatur hade fått stöd av en lika korrupt St. Louis-apparat, ledd av stadens borgmästare Bernard F. Dickmann. Valet, som en historiker uttryckte det, stod "mellan politikerna i Kansas City och St. Louis för att se vem som kunde skapa flest röster." [36]

Trumans politiska tillgångar fortsatte att stiga i senaten, [37] och han utsågs till president Franklin D. Roosevelts vicepresidentkandidat 1944. [38] Missouri-bons stjärna nådde äntligen toppen när den slog satte sig över Pennsylvania Avenue 1600 efter Roosevelts död.

L. Scott Smith

Källa: https://occidental611.rssing.com/chan-72278766/article1.html

 

 

 

 

Översättarens anmärkningar
Bumbo var en dryck populär under pirattiden i Karibien. Den var gjord av rom, vatten, socker och muskot och användes under valkampanjer i det koloniala Brittiska Amerika så mycket att gåvor och gratisförmåner under valkampanjer kallades "att dränka bönderna i bumbo".

Tammany Hall var under “Boss” Tweed Demokratiska partiets avdelning i New York. Tweed dömdes till ett långvarigt fängelsetstraff 1872 och avled i fängelset.

fraud = fusk

The “Show Med State” är det populära namnet på delstaten Missouri, som också står på bilarnas nummerplåtar

Fotnoter

[1] “Brzezinski: Syria Should Have Supervised Elections,” Real Clear World Video, 21 juni 2012,   http://www.realclearworld.com/video/2012/06/21/brzezinski_syria_should_have_supervised_elections.html

[2] Blaine Gorney, “My Turn: Take Closer Look at ‘Voter Fraud,’” Salisburypost.com, 30 juli 2012,  http://www/salisburypost.com/Opinion/083012-edit-my-turn-gorney-qcd.

[3] Robert A. Caro, The Years of Lyndon Johnson: Means of Ascent (New York: Alfred A. Knopf, 1990), 399.

[4] Tracy Campbell, Deliver the Vote: A History of Election Fraud, an American Political Tradition — 1742-2004  (New York: Carroll & Graf Publishers. 2006), 20.

[5] Andrew Gumbel, Steal This Vote: Dirty Elections and the Rotten History of Democracy in America  (New York: Nation Books, 2005), 14.

[6] Campbell, Deliver, 5.

[7] Ibid.

[8] Ibid., 6.  See Colonial Dictionary,  Colonial Sense,  http://www.colonialsense.com/Society-Lifestyle/Colonial_Dictionary/Main.php, and Edward Porritt, The Unreformed House of Commons: Parliamentary Representation Before 1832  (London: Cambridge University Press 1903), 22-4,  http://www.archive.org/stream/unreformedhouse00porrgoog#page/n49/mode/2up. 

[9] Jack Shafer, “Stolen Elections — as American as Apple Pie,” Slate , 21 okt. 2008,  http//www.slate.com/articles/news_and_politics/press_box/2008/10/stolen_electionas_american_as_apple_pie.html.

[10] Viscount James Bryce, The American Commonwealth  (New York: Cosimo, 2007) (Orig. pub. 1897), 2:383-95.

[11] Gumbel, Steal, 73-4.

[12] Ibid., 74.

[13] Campbell, Deliver, 19.

[14] Ibid.

[15] Ibid.

[16] Gumbel, Steal, 74.

[17] Campbell, Deliver, 19.

[18] Ibid., 20.

[19] Bryce, American Commonwealth, 391.

[20] Ibid., 385.

[21] Ronnie Dugger, “Counting Votes,” New Yorker, 7 nov 1988, s 46 (citat av Tweed).

[22] Bryce, American Commonwealth, 393.

[23] Ibid., 394.

[24] The Disputed Presidential Election of 1876, Digital History, http://www.digitalhistory.uh.edu/database/article_display.cfm?HHID=139.

[25] Robert McNamara, “Inaugurating ‘His Fraudulency,’”  19^th Century History, About.Com, 3 mars 2011,  http://history1800s.about.com/b/2011/03/03/inaugurating-his-fraudulency.htm.

[26] “The Campaign and Election of 1888,” American President: A Reference Resource, Miller Center (University of Virginia), http://millercenter.org/president/bharrison/essays/biography/3.

[27] Campbell, Deliver,  94-5.

[28] Ibid., 193.

[29] Lyle W. Dorsett, “Truman and the Pendergast Machine,” https://journals.ku.edu/index.php/amerstud/article/viewFile/2200/2159, s 16.

[30]Ibid., s 17.

[31] Ibid.

[32] Ibid.  (förklarar att Truman vann nomineringen till posten 1922 och därfter valet samma år).

[33] Ibid. s. 18.

[34] Ibid. s. 19.

[35] Campbell, Deliver, 194.

[36] Alonzo L. Hamby, Man of the  People: A Life of Harry Truman (New York: Oxford University Press, 1995), 102-3.

[37] Merle Miller, Plain Speaking: an Oral Biography of Harry S. Truman  (Berkeley Publ. Corp. 1974), 169 (noterar att Truman fick stående ovationer i senaten när han omvaldes till den församlingen 1940).

[38] Ibid., 183 (citerar Robert E. Sherwood om Harry Hopkinss uppfattning om varför Truman valdes till Roosevelts vicepresidentkandidat: “Trumans meriter i utskotten var gott - han hade gjort sig känd och omtyckt i landet och var framför allt mycket populär i senaten. Presidenten ville ha någon som kunde hjälpa honom när han gick upp dit och bad dem ratificera freden.”)