När USA tänkte spränga halva världen i luften

En kärnvapensexplosion vid testplatsen i Nevada 1953. | National Nuclear Security Administration

Frisläppta dokument från kalla kriget visar att USA under en period umgicks med planer på att spränga halva världen i luften, rapporterar den irländske journalisten  Shane Quinn som studerat nyligen frisläppt material från Washington.

De frisläppta dokumenten som i stort sett förtigits i media visar också att det galla kriget började 1945, inte 1947.

Den 30 augusti 1945 skickade generalmajor Lauris Norstad ett dokument till sin överordnade, general Leslie Groves, som pekade ut sammanlagt 15 ”viktiga sovjetstäder” som skulle bombas med amerikanska atomvapen, i första hand huvudstaden Moskva. Dessa följdes av ytterligare 25 ”ledande sovjetstäder” listade för förintelse, den senare gruppen toppades av Leningrad, nästan förstörd under den nazistiska belägring som avbrutits i slutet av januari 1944.

Dessa kärnvapenplaner utarbetades tre dagar före andra världskriget ens formellt hade avslutats (den 2 september 1945) och bara två veckor efter Japans kapitulation.

Dessa initiativ, med syfte att förstöra Sovjetunionen, utvecklades faktiskt åtminstone redan så tidigt som i mars 1944, vid en tidpunkt då Moskva var en viktig allierad i kriget. Genom pågående sovjetiska underrättelserapporter var den sovjetiska ledaren Josef Stalin med säkerhet medveten om USA:s kärnvapenprojekt i april 1942, men troligtvis tidigare.

Under tiden tvingades Japans politiska ledare att ge upp den 15 augusti 1945, efter att den amerikanska militären hotat att släppa fler atombomber över landet. Detta skulle varit möjligt, Pentagon hade åtminstone två ytterligare atombomber i sitt lager under senare delen av 1945.

Under tiden som följde efter slutet av augusti 1945 utvidgades Groves och Norstads förstörelseplaner. Den 15 september 1945 redogjorde ett strängt hemligstämplat dokument i skarpa tongångar för deras plan: "Den omedelbara förstörelsen av fiendens vilja [Sovjets] och försvarsförmåga är det främsta målet för USA-arméns strategiska flygstyrkor” och att inrikta sig på "fiendens industri-, transport- och befolkningscentra”.

Samma dag uppskattade Groves och Norstad att mer än fem dussin sovjetiska storstäder, totalt 66, borde utplånas med 204 atombomber - ett ”revolutionärt” vapen som varit ”spektakulärt framgångsrikt” när det ödelade Hiroshima och Nagasaki Japan. Det beräknades att dessa 66 städer stod för 100 % av Sovjetunionens aluminiumproduktion, 97 % av dess stridsvagnar, 95 % av dess flygplan och 95 % av dess oljeraffineringskapacitet.

Detta avhemligade material - praktiskt taget ignorerat av kommersiella medier och till stor del undviket även av alternativa nyhetskanaler - är av alldeles särskild betydelse, eftersom det slår sönder de länge påstådda myterna om att det kalla kriget började 1947. Det torpederar också att fientligheten mellan USA och Sovjetunionen skulle ha börjat på grund av sovjetisk aggressivitet.

I ett topphemligt Pentagon-dokument, återigen daterat den 15 september 1945, skisserade uttryckligen att "förstörelsen av den ryska förmågan att föra krig har därför använts som en grund för att motivera Förenta staternas krav på atombomber."

Ännu längre österut undersöktes också mer än 20 städer i det sovjet-ockuperade Manchuriet för eventuella atomattacker, men så småningom kom man fram till att denna resursrika region ju faktiskt "inte är en integrerad del av Sovjetunionen".

USA:s atomvapenarsenal som skulle släppas ut över Sovjetunionen borde helst levereras av B-36 "Peacemaker", ett sexmotorigt bombplan under konstruktion, ett plan med anmärkningsvärda mer än 70 meters vingspann - och inte, som ursprungligen tänkt, av det mindre B-29-planet, "Superfortress ”, den flygplanstyp som nyss släppt de två bomberna över Japan.

B-29s flygradie var mer än 800 mil utan tankning, men även detta imponerande avstånd hade sina begränsningar för vad som nu planerades. Som jämförelse skröt man om att B-36 kunde flyga över 1 600 mil.

B-36 kunde faktiskt flyga från Washington till Moskva, släppa sin fruktansvärda last och därefter återvända till den amerikanska huvudstaden utan att ha stannat en enda gång (ett sammanlagt sträcka på 1 561 mil). Denna prestation av B-36 skulle kunna upprepas också för andra sovjetiska städer som Leningrad, Kiev, Charkov och så vidare. Men B-36 skulle inte vara färdigt för sådana operationer förrän under mitten av 1948, och även efter det krävde flygplanet ytterligare justering.

Om den föreslagna fällningen av 204 atombomber skulle misslyckas övervägdes ett ”minimikrav” på en begränsning till 123 atombomber, medan å andra sidan ett ”optimalt krav”, som verkar ha fått generalernas ögon att tåras, 466 bomber.

I september 1945 ansågs inte ”minimikravet” på 123 bomber längre som realistiskt, än mindre 466, den senare siffran togs inte ens på allvar. I juni 1948 bestod USA:s kärnvapenlager fortfarande av blygsamma 50 bomber. Man fick nöja sig med att slå ut Moskva med åtta bomber, Leningrad med sju.

Från mitten av 1948 ökade USA snabbt antalet bomber "kärnvapenöverflödets" tidsålder föddes. Sommaren 1949 hade Washington de erforderliga 200 atombomberna som behövdes för att leverera sin sovjetiska apokalyps.

Ändå hade Sovjetunionen, som insåg hotet, energiskt konstruerat egna kärnvapen. Precis när den amerikanska arsenalen närmade sig erforderlig storlek, sprängde Sovjet i augusti 1949 en atomladdning över Semipalatinsk i nordöstra Kazakstan.

Sovjetunionens kärnexplosion, i kraft nästan identisk med den hos USA:s Nagasaki-bomb, upptäcktes inom några dagar av US Air Force. Efter noggranna undersökningar det sovjetiska atomavfallet, blev president Harry Truman informerad om nyheten. Han blev förskräckt.

Den amerikanska underrättelsetjänsten hade dragit slutsatsen att Sovjet sannolikt inte skulle kunna skaffa några atombomber förrän tidigast 1953. Ett CIA-memorandum från den 15 december 1947 påstod, att "Det är tveksamt om ryssarna kan producera en bomb före 1953, och nästan helt säkert att de inte kan producera någon före 1951."

I oktober 1948 övertog general Curtis LeMay, en hänsynslös krigare, kontrollen över USA:s strategiska flygkommando, sedan Groves fått avgå tidigt samma år. LeMay hamrade omedelbart ut en krisplan för nödsituationer, som krävde Sovjetunionens utplåning med "hela lagret av atombomber, om de görs tillgängliga, i en enda massiv attack”.

Året därpå, i oktober 1949, utarbetade LeMay strategier för som skulle förstöra över 100 sovjetiska stadsregioner med hjälp av 292 atombomber. Så många bomber inte vara tillgängliga förrän i juni 1950, samtidigt som framgången för Sovjetunionens kärnvapenprojekt hade bekräftats.

Men 1950 producerade Pentagon bomber av Nagasaki-typ på löpande band. Nagasaki-vapnet, "Fat Man", hade en styrka på 21 kiloton, vilket var betydligt mer än Hiroshima-bomben, "Little Boy", som bara var på 15 kiloton.

Vid nyårsdagen 1951 passerade Pentagons kärnvapenlager 400 bomber, exakt det antal som krävdes för att "döda en nation."

På 1950-talet skulle programmet utvidgas ännu mer för att kunna klara av ytterligare - Kina, ett land som vid den tiden hyste över en halv miljard människor. Det bör noteras att Kina inte skaffade kärnvapen förrän 1964.

På kartor i USA:s militära högkvarter i hela Stillahavsregionen var Sovjetunionens och Kinas landområden inlagda som en sammanhängade helhet: En enda röd jätte massa utan några definierande gränser som skiljde de två staterna. Båda skulle decimeras tillsammans, förslag om att ändra strategin möttes av stark opposition och "gav planerarna kalla kårar". (Se vidare David Ellsbergs bok:The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner)

Dessa kartor, dolda av en gardin eller skärm från intet ont anande besökare, var markerade med stift och pilar som markerade vilka områden som kärnvapnen skulle jämna med marken. 1960 beslutades att alla städer i Sovjetunionen och Kina skulle attackeras med kärnvapen – det vill säga hundratals stadscentra. Till exempel var varje sovjetiskt område med 25 000 eller fler invånare öronmärkta för att kärnbombas. Dessa program var tänkta att till stor del implementeras med de nya långdistansbombarna, B-52 och B-58, det nu föråldrade B-36 skulle skickades i pension 1959.

I början av 1960-talet var denna kraftigt ökade förstörelseförmåga möjlig, eftersom Pentagons kärnvapenlager nu nådde cirka 18 000 bomber. Majoriteten bestod nu av oändligt mycket kraftfullare vätebomber. Moskva skulle träffas med en kapacitet på 40 megaton, ungefär 4 000 gånger mer kraftfull än Hiroshima-bombens.

Ett amerikanskt B-52 bombplan med alla dess förstörelsevapen. | Tech Sgt. Robert J. Horstman / US Air Force

Dessutom utsågs nu Sovjetunionens allierade i Warszawapakten i centrala och södra Europa att bli förintade. Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, Rumänien, Bulgarien och Albanien skulle också utraderas. Dessa nationer är alla idag medlemmar i det USA-ledda NATO, Tjeckoslovakien delat i två separata länder, som båda tillhör Nato.

De amerikanska Joint Chiefs of Staff, det militära organ som ger råd till presidenten, beräknade 1961 att kärnvapenattacker mot Sovjetunionen, Kina och Warszawapaktstaterna skulle döda cirka 600 miljoner människor. Till och med denna bedövande siffra var bara dock en försiktig uppskattning som inte helt tog hänsyn till efterverkningarna av sådana attacker.

Sovjetunionen - med sin kärnvapenarsenal riktad mot USA:s NATO-allierade - skulle som svar på ett amerikanskt förstaslag i sin tur avfyra sina stridsspetsar mot Nato-staterna i västra Europa och utplåna dem från jordens yta.

Möjligen fanns ett visst tvivel kring vad resultatet skulle bli av det radioaktiva nedfall som skulle följa på ett amerikanskt kärnvapenanfall mot Europeiska Rysslands och Warszawapaktens medlemmar, nedfallet skulle ju med vindarna föras ut mot Atlanten. Detta skulle sopa bort också stora delar av Västeuropa, som Frankrike, Nederländerna, Belgien, osv. I norr ansågs Finland vara ett av de första länderna som stod inför en omedelbar förstörelse från nedfallet efter de planerade bombningarna av Leningrads ubåtsanläggningar.

Förödelsen från nedfallet skulle inte ens begränsas till Europa, långt därifrån. Nedfallet efter ytterligare kärnvapenattacker mot södra och östra Sovjetunionen, skulle, tillsammans med stora angrepp över hela Kina, därefter drabba många andra stater i Asien. Radioaktiv förgiftning förväntades spridas söderut över Indien, vars befolkning 1960 omfattade 450 miljoner människor.

Afghanistan, som gränsar till både Sovjetunionen och Kina, skulle drabbas av omfattande ödeläggelse från nedfallet, liksom Japan, vars södra del ligger bara några hundratal mil från östra Kina. Mongoliet, ett stort asiatiskt land pressat mellan Sovjetunionen och Kina, kunde också förvänta sig en avsevärd andel av strålningen.

Det sammanlagda antalet dödsfall från allt det ovanstående skulle säkert ha närmat sig en miljard. Men vad ingen av alla berörda kände till i början av 1960-talet var att också USA skulle gå under på grund av förintelsefenomenet ”nuclear winter”, detta utan att några vedergällningsraketer ens nått amerikansk mark. Detta domedagsscenario är högst aktuellt även idag, i vår tid av kärnvapenspridning och miljöförstöring.

https://www.peoplesworld.org/article/declassified-cold-war-nuclear-plans-u-s-would-have-blown-up-half-the-world/

Shane Quinn är en prisbelönt irländsk journalist som skriver främst om utrikesfrågor.