Färre blir "smarta" på läkemedel?

På 1990-talet ökade konsumtionen av kemiska stimulantia, mest "Ritalin" (blå staplar) i USA. Amfetamin (röda) gjorde också comeback. 2014 tillverkades över 140 000 kg. 2015 ordinerades 18 miljoner amerikaner antidepressiva medel (gula linjen).

Hur vanligt är det idag att människor i västvärlden använder kemiska substanser för att öka sina prestationer, bli "smartare" eller helt enkelt må bättre?

I tyska webbtidningen Telepolis har Stephen Schleim granskat  forskningsläget kring det som kallas "hjärndoping" eller "neuroförstärkning". Enligt hans försiktiga slutsatser kan detta bruk ha varit mer omfattande förr.

I allmänhet innebär hjärndoping/neuroförstärkning att öka den mentala prestationsförmågan genom direkt intervention i friska människors hjärnor, till exempel med hjälp av farmakologiska ämnen (läkemedel/medicinering) eller genom elektrisk stimulering. Termen "hjärndoping" kommer från en jämförelse med den institutionaliserade sporten, där vissa prestationsförbättrande medel är förbjudna. Men begreppen "Neuroförstärkning" (även: "Cognitive Förstärkning") används mer i den vetenskapliga diskussionen. Nedan kommer jag att förklara varför jag tycker att "instrumental substanskonsumtion" vore en bättre term.

I diskussionen inom vetenskap och i media får man ofta intrycket att detta är en ny och växande trend. I själva verket presenterades dock studieresultat om företeelsens spridning redan på 1960- till 1980-talet, men då ofta felaktigt eller ensidigt och resultaten ignorerades helt (se nedan).

Jag har följt diskussionen i över 15 år och publicerade, troligen för första gången på tyska, en artikel i ämnet 2005. Som ung, prestationsinriktad filosof och forskare såg jag till en början trenden som mycket positiv. På grund av de många inkonsekvenserna i rapporteringen och efter en första granskning av de farmakologiska studierna (Schleim & Walter, 2007) blev jag dock skeptisk. Lovades inte människor för mycket här?

Hur vanlig är hjärndoping/neuroförstärkning?
Redan 2011 kom en sammanfattning av 28 individuella studier som försökte besvara denna fråga (Smith & Farah, 2011). Men deras resultat varierade mellan 1,7 procent och 55 procent. Denna variation visar tydligt att forskarna gått inkonsekventa tillväga: Hur definierar du fenomenet och hur mäter du det i praktiken? Varje forskningsgrupp verkar ha olika svar.

En ny rapport publicerades nyligen, nu en sammanfattning av 111 olika studier (Faraone et al., 2020). Deras resultat varierar till och med ännu lite mer än de förra, nämligen mellan 2,1 procent och 58,7 procent. Författarna kritiserar själva det faktum att de, på grund av de stora skillnaderna mellan de enskilda studierna, inte kunnat genomföra en formell metaanalys som kunde sammanfatta de vetenskapliga resultaten på ett standardiserat sätt. År 2020 har forskningsläget inte förbättrats märkbart jämfört med 2011.

Det ärliga svaret på frågan om utbredningen är därför: Det går inte att ge något exakt svar.

Viktiga ledtrådar beträffande utbredningen
Men det finns ledtrådar. Resultaten av metodologiskt högre kvalitetsstudier, där till exempel betydligt fler personer intervjuats (fler än 10 000), helst på olika platser, hamnar oftast på ensiffriga procenttal. Omvänt kom det extrema värdet på 55 procent från en icke-representativ undersökning med färre tillfrågade personer, 307 manliga medlemmar i studentföreningar vid endast ett enstaka nordamerikanskt universitet (DeSantis, Noar & Webb, 2009). I synnerhet unga män och medlemmar i sådana föreningar är kända för sin mycket höga användning av substanser.

Däremot kom USA:s rikstäckande och representativa (102 000 tillfrågade personer) nationella undersökning om droganvändning och hälsa 2015-2016 fram till resultatet att endast 2,1 procent av de tillfrågade använt receptbelagda droger som amfetamin ("Speed") eller receptfritt (i USA /Öa.) metylfenidat ("Ritalin") (Compton et al., 2018).

2,1En storskalig studie fann också att konsumtionen i engelsktalande länder (t.ex. Kanada, USA, Storbritannien) var högre än i tysktalande länder (Tyskland, Österrike, Schweiz; Maier et al., 2018).

Många av dessa studier handlar inte specifikt om hjärndoping/neuroförstärkning, utan snarare om "icke-medicinsk konsumtion" av stimulantia och andra medel. Icke-medicinsk konsumtion är sådan konsumtion som drivs fram av en önskan att orka hålla igång länge på fester, övervinna social rädsla eller blyghet, gå ner i vikt - vissa av drogerna dämpar hungerkänslor - eller en önskan att helt enkelt känna sig "hög". Denna viktiga skillnad bortses det ofta från i många rapporter, både i akademiska och allmänna medier.
 
Mer i linje med tanken på hjärndoping/neuroförstärkning nämndes ofta att drogerna gav bättre koncentration vid inlärning och att man kunde hålla sig vaken längre när man studerade, som skäl till konsumtion. Men detta kanske helt enkelt bara återspeglar det faktum att de flesta intervjuerna gjorts med studenter. Studier som uteslutande inriktar sig frågan om ökad intellektuell prestationsförmåga, i stället för generellt om "icke-medicinsk konsumtion", finner för övrigt tydligt lägre siffror för bruket.
 

Forskare vid American University of Michigan fann den bästa indikationen på att det över huvud taget ska ha förekommit någon ökning i användandet (McCabe et al., 2014). Från 2003 till 2013 upprepade de en icke-representativ undersökning vid samma universitet sex gånger.

Undersökningarna påvisade en ökning av den icke-medicinska användningen av receptbelagda stimulantia från 5,4 procent till 9,3 procent för den nämnda perioden. Då bör man observera att forskarna också räknade med också en bara minimal engångskonsumtion under det föregående året.

På en fråga hänvisade ledaren för studien mig till ett annat arbete av forskargruppen där frekvensen av detta drogbeteende hade undersökts närmare (Teter et al., 2010). Enligt detta hade 82,1 procent av användarna tagit stimulantia mindre än tio gånger.

 
Slutsats om spridningen
Enligt min mening tillåter dessa och många andra upptäckter endast en enda slutsats, nämligen att hjärndoping/neuroförstärkning aldrig har varit något massfenomen och att det inte ens är klart om det skett någon ökning under de senaste 20 åren. Dagens siffror kan till och med vara lägre än de från 1960- och 1980-talets undersökningar, vilket jag har sammanfattat på annan plats (Schleim, 2020a; Schleim & Quednow, 2017; 2018).
 
Här kan som exempel nämns en översikt över 21 individuella studier från 1966 till 1980 (McAuliffe et al., 1984). I dessa sa 11 till 54 procent av befolkningen att de någon gång tagit amfetamin, mest i syfte att hålla sig vakna längre eller göra bättre ifrån sig på ett prov eller i sportsammanhang. (Metylfenidat/Ritalin var ännu inte särskilt känt vid den tiden.)
 
Strax därefter publicerade samma forskargrupp en detaljerad men icke-representativ intervjuundersökning av 1308 vårdpersonal och vårdstudenter (McAuliffe et al., 1986). För att hålla sig vakna längre, arbeta bättre eller bli bättre i idrott hade 16 procent av de tillfrågade läkarna och 17 procent av medicinstudenterna tagit droger eller medikamenter. Läkarna uppskattade att det hänt i genomsnitt 44 gånger. Studenterna uppgav i genomsnitt cirka 66 konsumtionstillfällen.

Det är betydligt högre siffror än de som de amerikanska forskarna kom fram till 2010 (Teter et al., 2010). Hjärndoping/neuroförstärkning har möjligen varit ännu mer utbrett tidigare än idag, men namnet är nytt.

Läs hela artikeln (på tyska): https://www.heise.de/tp/features/Gehirndoping-und-Neuroenhancement-Fakten-und-Mythen-4995894.html

Där återfinns också källorna till  diagrammet: Schleim & Quednow, 2018; Luo et al., 2020.