Västjournalister "informeras" av finsk militär vid gränsen var sovjettrupperna
"besköt sig själva" i byn Mainila.
I januari i år gick Nyhetsbankens medarbetare docent Seppo Isotalo bort. Föratt påminna om hans viktiga insatser publicerar vi hans artikel från 1997 om "skotten i Mainila" som blev starten på Vinterkriget.
Hans version står ännu oemotsagd.
Idag är de ryska och finska arkiven öppna. Hur Vinterkriget började kan redas ut.
Officiellt meddelade Sovjet - och Finland bekräftade - att sju skott hade avfyrats i Mainila kring klockan 15.00 finsk tid den 26 november 1939. Första gången meddelades detta 19.00, finsk tid.
Protokollet vid utkikspunkten i Somerikko slår fast: klockan 14.45 avfyrades sju kanonskott i Mainila.
Lika exakt är rapporteringen på den ryska sidan. I den operativa journalen vid 68:e skarpskytteregementen står det att finnarna den 26.11.39 avfyrade sju skott och dödade tre ryssar.
Det finns all anledningen att anta
att båda dessa anteckningar skrivits in efteråt. Den spontana
rapporteringen stämmer inte så här med meddelandet i Moskvaradion.
I
en telegramväxling mellan basen i Leningrad och fronten i Sortela
frågade generallöjtnant Jatjenko
"Kan ni meddela att det har förekommit provokativa
skjutningar från finsk sida?"
Major Dobrjanskij svarade :
"I Moskvaradion sas att det hade förekommit beskjutning från finnarna.
Därför ökades beredskapen. Men det fanns inget på Karelska näset och
inget i norr heller. " (Ryska krigsarkivet: Opis 1059cc, fond 37977-1 s
270).
Det finska krigsarkivet har ett liknande spontant meddelande.
Fänrik Kehvola gav ett telefonmeddelande till kapten Vikman kl. 23.50
den 26.11:
"Utkikspunkten i Somerikko meddelar att ryssarna i
dag kl. 11.50 övningsskjutit med granatkastare.”
Vid denna tidpunkt hade
Somerikko inget att berätta om de ju skotten kl. 15.00.
Bara en
halv timme senare meddelade Kehvola vad Moskvaradion hade sagt till de
olika kommandopunkterna. Och han fick genast mer att göra. Redan 00.55
hade han fått veta något helt annat från samma utkikspunkt i Somerikko;
detta stämde redan väl med Moskvaradion uppgifter.
Uppgiften kom inte direkt från Somerikko utan genom U-gruppens telefonmeddelande. Kehvola lämnade uppgiften till staben kl. 01.15.
Dagen
därpå genomfördes förhör som resulterade i att löjtnant J. Markkola
kunde lämna en övertygande rapport om att sju skott hade avfyrats i
Mainila. Han angav den exakta platsen där en granatkastare stått och även
målområde. Inga skador rapporterades.
Rapporten berättar vidare om enstaka ryska
soldaters rörelse i Mainila som man hade kunnat följa. Den gav
emellertid inga tidsuppgifter. Rapporten var färdig så att den kunde lämnas per telefon kl 11.05
den 27.11. I själva verket upprepade
Markkola i rapporten det som U-gruppen hade telefonerat redan under
natten.
Vad säger ryska soldater som det fanns i stort antal i
Mainila den 26.11? Finns det någon som kan berätta att det verkligen förekom finska dödande kanonskott eller var det en provokation från Molotovs sida?
Nej, ingen hade sett eller hört något.
En
rysk soldat har i fångenskap berättat om experiment med granatkastare.
Ja, kanske var det detta som man hade hört i Somerikko kl. 11.50. Att Molotov missuppfattade sovjettruppernas egna experiment och började kriget av den anledningen är uteslutet.
Slutsatsen måste vara att inga skott sköts men att båda parter har levererat falsk information om de obefintliga skotten.
Hade dessa falska informationer någon betydelse för krigets början?
Vi utesluter den varianten att
den sovjetiska sidans ledning skulle ha lurats att tro på en finsk provokation.
Initiativet till att börja kriget kom från Moskva och inte från sovjettrupperna i
Mainila. Det var Molotov som ljög om skotten.
Däremot den finska
ledningens situation var helt annorlunda. Finland hade inte för avsikt att
börja krig. Ledningen hade bara tillgång till meddelandet från Moskva
och Markkolas rapport. Det var säkert förvirrande att höra att ryssarna
hade beskjutit sig själva och kanske dödat några. Vad kunde detta betyda
annat än att kriget skulle komma oberoende av vad Finland gjorde?
Mannerheim som
var villig till eftergifter reagerade starkt när han fick Markkolas
rapport:
"Jag var rädd för detta!"
Mannerheim kände till det som hade hänt
några månader tidigare vid den polsk-tyska gränsen. Tyska soldater klädda i
polska uniformer agerade anfallande polska trupper. Detta följdes självklart av ett tyskt anfall. Lika säkert som att sovjettrupperna beskjuter sig själva hade ledningen i Moskva redan beslutat om anfall, resonerade den finska sidan. I ett sådant läge var det meningslöst att diskutera eftergifter.
Molotov var
visserligen i full färd att börja kriget med Finland, men sen sovjetiska noten var inte
entydig. Den krävde att den finska sidan skulle dra sig tillbaka 20 kilometer.
Påståendet om att Finland hade skjutit hade kanske lagts till för att
motivera varför det krävdes 20 kilometers ökat avstånd. Till Molotovs förvåning bekräftade finnarna
i svarsnoten de obefintliga skotten. Detta kan inte ha gjort
något gott intryck på Molotov.
Skotten som sådana var inte det
viktigaste. Det gällde för Finland att ta första steget tillbaka och det
var man till sist beredd att göra. Efter fyra dagars funderade gick beskedet
till finska ambassaden i Moskva, men då var det redan för sent.
Markkolas
felaktiga rapport hade förvirrat den finska ledningen. Om regeringen
hade haft korrekt information hade det finska svaret kunnat formuleras
enkelt.:
Herr Molotov! Ni har misstagit Er, inga skott har avfyrats. För
att undvika liknande missuppfattningar drar vi oss tillbaka 20 kilometer och
väntar ett nytt meddelande från Er.
Seppo Isotalo
19 december 1997
PS. Idag ligger byn Mainila med 12 invånare (blå punkten) praktiskt taget i S:t Petersburgs utkanter. Det är 30 km till tunnelbanestationen Parnas.
Statsfilosofen J.V. Snellman konstaterade 1861 att ifall och då Finland blir självständigt kan inte statsgränsen ligga så nära St Petersburg. Utrikesminister Enckell var inne på samma sak när freden i Dorpat slöts 1920. Grundproblemet låg i att Finlands statsledning inte begrep vad klockan var slagen 1939 fastän Europa redan stod i brand. Snellmans råd hade ju inte kommit igår precis och Finland hade under sovjetregeringens krig mot invasionsstyrkorna från väst upplåtit finska hamnar och flygfält åt britterna och tagit hjälp av Tyskland i det egna inbördeskriget. Med dessa händelser i minnet borde en kompromiss ha förhandlats fram.
SvaraRaderaDet här är intressant och Seppo I. argumenterar väl. Att den sovjetiska versionen inte kan vara helt sann står helt klart. Den ryske historikern Pavel Aptekar har gått igenom de rapporter som skickades från de förband som befann sig på platsen den aktuella dagen och inga förluster rapporterades den dagen, varken genom fientlig eld eller genom olyckor.
SvaraRaderaEn annan historiker, V. Gontjarov, har på grundval av vittnesmålen från de finska soldaterna som rapporterade om skotten kommit fram till att skotten måste ha kommit från den finska sidan. Detta genom att jämföra tiden från det att skotten avlossades till dess att krevaderna hördes. Han menar också att det finska påståendet att allt finskt artilleri dragits tillbaka från gränsen omöjligt kan stämma då finskt artilleri bara någon kilometer från Mainila öppnade eld mot de framryckande sovjettrupperna vid krigsutbrottet.
Det finns ett enormt material. Problemet med Aptekar är att han själv anser att det saknade betydelse för händelseutvecklingen om skotten i Mainila verkligen ägde rum eller ej. Seppo Isotalo är mer inne på att undersöka incidenten som ett slags trafikolycka.
SvaraRaderaMen hans version är bara en som har visst existensberättigande. Inte heller den officiella versionen, att finnarna sköt, kan avskrivas. Det håller jag med dig om. Även om det verkar så dåraktigt att man har svårt att tro det. Men att den finska regeringen så hårdnackat avböjde alla kompromissförslag skulle kunna tala för att de verkligen ville ha konflikt. De hade ju tyskar, britter, fransmän och amerikaner bakom sig. En unik front. Och Sverige förstås.
Om skotten kom från rysk sida kunde de tolkas som en sista varning. Stalin hade lagt ned stor möda på en förhandlingslösning och ett telegram från Mannerheim till London som uppsnappats utgick från en kompromisslösning. Moskva trodde att Mannerheim hade sista ordet, vilket var en missräkning, och kunde inte fatta varför Finland inte återkom till förhandlingsbordet.
SvaraRaderaTidningsmagnaten Erkko som utrikesminister höll i trådarna, kanske uppmuntrad av sin brittiska maka, det vet vi inte. Vi vet ytterst lite om familjen Erkko trots dess centrala roll. Men så mycket vet vi att om Erkko med sin brittiska maka var anglofil så var hans son USA-vänlig i högsta grad - och med amerikansk maka ! Det berättas att denne på USA-ambassadens traditionsenliga grillparty betedde sig som vore han en av värdarna för evenemanget.
Nja, nu var det inte min uppfattning om att finnarna sköt skotten utan Gontjarovs. Han avfärdar dock den officiella sovjetiska versionen att det var en finsk provokation utan menar att det var icke-sanktionerat, något som händer vid en så pass spänd situation som rådde där i slutet av november 1939. Jag är dock tveksam till påståendet att finnarna hade Tyskland bakom sig vid den här tiden.
SvaraRaderaSlutligen Erkko. Vet inte om det var Paasikivi (eller någon annan) som kallade vinterkriget Erkkos krig. Det här är dock en konflikt som skulle behöva mer förutsättningslös forskning.
Aptekar har rätt i att det saknade betydelse för händelseutvecklingen. Vid den officiella sovjetiska förklaringen vid krigsutbrottet så nämndes inte Mainila-intermezzot utan man tog i stället upp två andra incidenter den 28 november 1939, en på Karelska näset och en annan norr om Ladoga.
Heikki Ylikangas har skrivit en pjäs om dagarna och veckorna före krigsutbrottet, vore intressant att stämma av mot hans version. Men boken finns endast på valda bibliotek. Nya upplagor av kritisk forskning tas inte med dagens revisionistiska stämningar. Paasikivis minnesanteckningar är ständigt aktuella men de finns endast på de mest välsorterade biblioteken.
RaderaKriget kallades för Erkkos krig i folkmun bland den vänster som opponerade sig, men det är möjligt att Paasikivi myntat uttrycket. Paasikivi var även i ett senare skede böjd att anse att Mannerheims inflytande hade varit stort när Finland anslöt sig till Barbarossa-planen.
Oppositionen i Finland mot krigen var långt mer omfattande än man föreställer sig men den kunde inte komma till uttryck och fick inget utlopp därför att den var utesluten från politiken genom verksamhetsförbud. Efter kriget fick den delen av vänstern en fjärdedel av rösterna i valen.
Skotten i Manila verkar var en förevändning för att inte diskutera de viktigaste frågorna gällande perioden 1939 - 41
SvaraRaderaAvseende finska vinterkriget 1939 - 40 bör följande lyftas fram:
1. Sovjetunionens begäran om gränsjusteringar mm med Finland baserades på förutsättningen att Finland skulle antingen utgöra uppmarschområde eller ingå i ett direkt samarbete med Tyskland vid ett anfall mot Sovjetunionen. Det är omöjligt att avgöra hur mycket relevans det finns i den bedömningen.
2. Sovjetunionen var naturligtvis i sin fulla rätt att begära förhandlingar med Finland avseende gränsjusteringar mm. Samtidigt hade Finland rätt att avböja dessa förslag.
3. En del hävdar att Finland 1939 borde ha gått med på de sovjetiska förslagen. Mot detta kan hävdas att detta skulle har varit första steget på vägen mot att Finland skulle ha upphört att existera som självständig stat. De baltiska staterna hade under hot ingått liknade avtal med Sovjetunionen under hösten 1939. Med utgångspunkt från dessa avtal anfölls, ockuperades och införlivades de tre baltiska staterna av Sovjetunionen 1940.
4. Sovjetunionen bröt mot internationell rätt då man de 30 november 1939 anföll Finland.
5. Förutom stora förluster i manskap och material medförde Sovjetunionens krig mot Finland att Sovjetunionen och kommunistpartierna runt om i världen tappade mycket i anseende.
6. Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 och den efterföljande freden var ett tungt argument för den finska statsledningen för att 1941 dra med Finland i Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941.
7. Det grundläggande fel som den sovjetiska statsledningen gjorde var att man såg geografiskt och inte politiskt på förhållandet till Finland.
8. Sammanfattningsvis kan man säga att Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 var skadligt både för Finland och Sovjetunionen. För Finlands del handlar det om att landet hamnade på samma sida som Tyskland 1941 då operation Barbarossa inleddes mot Sovjetunionen. För Sovjetunionens del lyckades man knuffa över Finland på Tysklands sida.
En av de mer kuriösa händelserna under finska vinterkriget 1939 - 40 var att Sovjetunionen den 1 december 1939 upprättade en marionettregering i Terijoki under ledning av den finske kommunisten Otto Wille Kuusinen, som därmed blev landsförrädare. Regeringens officiella namn var Finska Demokratiska Republiken. Vi kommer aldrig att få reda på vad som var syftet med detta. En inte allt för avlägsen tanke är att detta var embryot till den regering som skulle regera i Finland efter att Sovjetunionen krossat den finska stridskrafterna och gjort Finland till en sovjetrepublik.
Arne Nilsson
Håller med om p.4 och några till. P.3 däremot är den finska standardpropagandan, eftersom även om angeppet var illegalt var det en dundertabbe att inte fortsätta förhandla. Man låg i slutskedet rätt nära en kompromiss. Liksom, förutom illegalt, så var det förhastat av Stalin att inte vänta ett tag till. Däremot hade Stalin rätt goda skäl rent militärstrategiskt. Det var den politiska komponenten som var oviss. Vad skulle Finland göra om Tyskland steg i land ? Finland var inte berett till samförsvar men hävdade att de skulle försvara sitt territorium. En försäkran vars trovärdighet var oviss med rådande politiskt klimat i Finland och partialdemokrati som förbjöd en fjärdedel av folket medverkan. Starka sympatier till Tyskland fanns både före och efter 1933.
RaderaDu vill inte diskutera skotten i Mainila utan en rad andra frågor, säger du, där du inleder med att slå fast en rad saker som i allt väsentligt sammanfaller med den officiella versionen.
SvaraRaderaDet begicks många brott mot folkrätten i kampen för att hålla tillbaka den hitlertyska expansionen. Det brittisk-franska angreppet på Norge 1940, invasionen av Island (först britter och sedan USA) och Curacao, uppdelningen i intressesfärer i Jalta etc etc.
Man kan konstatera att världskrig visat sig svåra att förena med folkrätten. V s v. Dessutom är det synd om kommunisterna.
Alla helgons dag
Stefan Lindgren
En subtil form av WhatAboutThis!
SvaraRaderaArne Nilsson
Alla har väl inte samma intresse för att vrida och vända på alla stenar. Seppo gjorde en intelligent spekulation som faktiskt inte fått något relevant mothugg. Finska historiker har väl som regel sagt som du: fallet är löst. Men vem vet, kanske går det att få fram mer om hur den finska resp. ryska regeringen tänkte, om hur de mytiska "Mainilaskotten" uppkom och hur det kom sig att båda parter godtog myten.
SvaraRaderaFår intryck av att vi är överens om mina 8 punkter enligt ovan och min knorr om Kuusinen. Detta tycker jag anger vad som är viktigt och minde viktigt i detta sammanhang. Men man kan givetvis diskutera mindre mindre viktiga frågor och vara oense eller överens i den viktiga frågan. Därmed känns det som mitt inhopp saknar relevans.
SvaraRaderaArne Nilsson
Om den händelse som sovjetsidan angav som casus belli aldrig har ägt rum men styrks av motsidan bli ju hela situationen, kastar det ju tvivel över hela situationen, "överfallet" på Finland. Och det skulle kasta tvivel även över dina åtta punkter, som jag tycker är förenklade även av andra skäl. Kuusinen var ingen idiot. Det han gjorde ingick i ett spel för att tvinga finnarna till förhandlingsbordet.
SvaraRaderaSom jag förmodade. Vi är inte överens. Finland bedrev förhandlingar med Sovjetunionen, men man var inte beredda att gå med på Sovjetunionens krav. Så det behövdes inga påtryckningar för "att tviga finnarna till förhandlingsbordet."
SvaraRaderaArne Nilsson
Sovjetsidan angav inte Mainila som casus belli i den officiella kommuniké som skickades ut. Man angav två helt andra påstådda finska gränskränkningar natten till den 30 november 1939 på Karelska näset: "Med anledning av dessa nya provokationer från den finska militärklickens sida gav den Röda arméns överkommando order att gå till anfall och 30/11 kl. 8 på morgonen överskred trupper tillhörande Leningrads militärdistrikt finska gränsen på Karelska näset."
SvaraRaderaDet här med att Kuusinen för att tvinga finnarna till förhandlingsbordet är intressant. I mitten av april 1940 hölls en utvärderingskonferens av vinterkriget i Kreml under ledning av försvarskommissarie Vorosjilov med deltagande av ett stort antal höga militärer. Stalin var med på konferensen men förefaller ha hållit en ganska låg profil fram till sista dagen då han höll ett längre tal. I talet nämner han Kuusinen, som tidigare under konferensen inte nämnts alls. Stalin hävdade att man gjort klart för finnarna att de skulle gå med på de sovjetiska kraven eller så skulle de få Kuusinen i Helsingfors. Det förefaller alltså som att Kuusinen användes som en form av utpressning.
Sen det här med att kriget skulle ha varit ett sådant sovjetiskt misslyckande. Den ryske militärhistorikern Bair Irincheev påpekar helt korrekt att det är lätt att glömma bort att man från sovjetisk sida till en början enbart använde sig av trupper från Leningrads militärdistrikt vars resurser var rätt begränsade. Överlag var den sovjetiska fälttågsplanen som inte fastställdes förrän i sista stund illa planerad. Offensiven senare under kriget var av en annan kaliber. Den ryske historikern Igor Pychalov konstaterade att varje krig som slutar med att den ena sidan är i en bättre position än innan kriget började måste ses som segrare. Vinterkriget var ingen lysande sovjetisk seger men likafullt en seger.
Där har du en bra poäng, Sven-Eric, Kuusinen som ett spöke, det bör ha tagit skruv.
RaderaHistorikern Geoffrey Roberts har påpekat att Sovjetunionen i tidigare sammanhang använt samma koncept. Man insåg att det fanns ett juridiskt hinder. För att slippa bli anklagad för militär aggression kunde en nybildad regering röja undan detta hinder. Nu fungerade det inte så bra, men man måste hålla i minnet det oerhörda tempot i händelseutvecklingen. Felbedömningar var oundvikliga. På det hela taget var Stalin mycket välunderrättad. Det har spekulerats huruvida Kuusinen viskat i hans öra om en potentiell folkresning i Finland. Jag tror inte att Stalin skulle ha hållit med.
Allt det där låter rimligt, Jan. Jag tror också att Stalin var tillräckligt välunderrättad för att inte köpa talet om en folkresning i Finland. Det är också logiskt att Kuusinen kan ha försökt att få honom att tro det. Stalin var en försiktig general som inte sådär utan vidare ville binda sig vid en speciell handlingsplan. Roberts nämner det i sin Molotov-biografi som en förklaring till det försiktiga handlandet under de första veckorna av det tysk-polska kriget några månader tidigare.
Radera