Varför tiger pressen när Assanges hotas av livstid?

Hur kommer det sig att tidningar och journalister som en gång var Julian Assanges "samarbetspartners" nu tiger när han hotas av livstidsfängelse?  

Enligt journalisten och författaren Jonathan Cook använder USA nu Guardians tystnad för att få Assange inlåst på livstid.

Julian Assange kämpar i domstolen inte bara för sin frihet och sitt liv. Han kämpar för varje journalists rätt att kunna göra avslöjande undersökande journalistik utan att behöva frukta att bli gripen och utlämnad till USA. Assange riskerar 175 år i ett amerikanskt super-max-fängelse om han fälls för anklagelser från Donald Trumps regering att hans avslöjanden av USA:s krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan utgör "spionage".

Anklagelserna mot Assange innebär en ny, definitivt farlig omtolkning av begreppet "spionage". Att publicera bevis för statliga brott, som Assanges Wikileaks-organisation har gjort, stöds både av rätten till yttrandefrihet och av allmänintresset. Att publicera bevis som lämnats av visselblåsare är kärnan i all journalistik som syftar till att ställa makten till svars. Visselblåsare dyker vanligtvis upp som reaktion på att delar av den verkställande makten begår brott, när staten själv börjar bryta sina egna lagar. Det är därför journalistiken  i USA skyddas av konstitutionens första tillägg. Bryter staten mot detta kan man inte längre hävda att man lever i ett fritt samhälle.

Oroliga för att journalister skulle förstå detta hot och samlas i solidaritet med Assange, påstod amerikanska tjänstemän inledningsvis att de inte alls försökte åtala Wikileaks grundare för hans journalistik - de förnekade faktiskt att han var journalist. Det var därför de föredrog att anklaga honom enligt den mystiska, mycket repressiva spionagelagen från 1917. Målet var att isolera Assange och hota andra journalister att de riskerade dela hans öde.

Assange förklarade denna amerikanska strategi redan 2011, i en fascinerande intervju  han gav den australiska journalisten Mark Davis och som nyligen har gjorts tillgänglig. (Det relevanta avsnittet är  från minut 24 till 43.) Det var då Obama-administrationen först började försöka hitta ett sätt att isolera Assange från olika liberala medieorganisationer, såsom New York Times och Guardian som tidigare hade samarbetat med honom, så att han bara skulle kunna anklagas för spionage.

Passiva mottagare?
Assange varnade då för att New York Times och dess redaktör Bill Keller redan hade skapat ett fruktansvärt prejudikat genom att legitimera regeringens omdefiniering av spionage genom att försäkra justitieministeriet - falskt, som det visade sig - att tidningen bara varit passiv mottagare av Wikileaks dokument. Assange noterade (40,00 minuter in i videon):

Om jag är en konspiratör som vill begå spionage, så är alla dessa andra medier och deras främsta journalister också konspiratörer för att begå spionage. Här krävs en enad hållning.

Under de pågående utlämningsutfrågningarna har amerikanska tjänstemän funnit det mycket svårare än de trott att göra denna distinktion trovärdig.

Journalistik är en aktivitet, och var och en som regelbundet bedriver denna aktivitet kvalificerar sig som journalist. Det krävs inte, som för en läkare eller advokat, att du behöver ha en specifik yrkeskvalifikation. Du är journalist om du gör journalistik - och du är undersökande journalist om du, precis som Assange, publicerar information som makten vill dölja. Och detta är anledningen till att de amerikanska juristernas påstående under utlämningsförhandlingarna vid Old Bailey i London, att Assange inte är journalist utan snarare någon som är engagerad i spionage,  kommer att misslyckas.

Min ordlista definierar "spionage" som "att spionera eller använda spioner, vanligtvis av regeringar för att få politisk och militär information". En spion definieras som någon som "i hemlighet skaffar information om en fiende eller konkurrent".

Det är helt uppenbart att Wikileaks arbete inte är hemligt, organisationen arbetar tvärt om för öppenhet, Genom att publicera krigsdagböckerna från Afghanistan och Irak avslöjade Wikileaks brott som USA ville hålla hemliga.

Assange försökte inte ge någon konkurrerande stat en fördel, han hjälpte oss alla att bli bättre informerade om de brott som våra egna stater begår i våra namn. Han prövas inte för att han handlade med hemligheter, utan för att han avslöjade hemligheter - den typ av hemligheter som gjort det möjligt för väst att föra permanenta, resurskrävande krig och kan leda vår art till utrotningsgränsen.

Med andra ord gjorde Assange exakt vad journalister hävdar att de gör varje dag i en demokrati: övervakar makten för allmänhetens bästa. Därför gav Obama-administrationen i slutändan upp tanken på att åtala Assange. Det fanns helt enkelt inget sätt att åtala honom utan att också ställa journalister vid New York Times, Washington Post och Guardian inför rätta. Och att göra det skulle klart ha visat att pressen inte är fri, utan arbetar på makthavarnas villkor.

 

Medias likgiltighet
Enbart av den anledningen skulle man kunna tro att hela media - från höger till vänster-liberala - skulle vara mycket upprörda över Assanges nuvarande situation. Det är ju ändå så att journalistiken, så som vi har känt under minst 100 år, nu står på spel.

Men i själva verket är det faktiskt så, som Assange fruktade för nio år sedan, att media valt att inte inta "en enad hållning" - eller åtminstone inte med Wikileaks. Media har förblivit tysta. De har ignorerat - förutom att ibland förlöjliga - Assanges skrämmande prövningar, trots att han suttit i månader suttit inlåst i Belmarsh högsäkerhetsfängelse i väntan på försök att utlämna honom som spion. De väl synliga och långvariga fysiska och psykiska övergreppen mot Assange - både i Belmarsh och dessförinnan på den ecuadorianska ambassaden där han fick politisk asyl - har redan tjänat en del av sitt syfte: att avskräcka unga journalister från att överväga att följa i hans fotspår.

Ännu mer häpnadsväckande är det faktum att media inte ens, mer än mycket förstrött, intresserat sig för vad som händer i själva utlämnanderättegången. Den rapportering som förekommit har inte gett någon känsla av hur allvarlig processen är eller vilket hot rättegången utgör mot allmänhetens rätt att veta vilka brott som begås i deras namn. Istället har en allvarlig, detaljerad täckning begränsats till en handfull oberoende media och bloggare.

Mest oroväckande av allt är att media inte rapporterat det faktum att USA-juristerna under förhandlingen har övergett den osannolika förutsättningen för deras huvudargument, nämligen att Assanges arbete inte utgjort journalistik. Nu verkar de acceptera att Assange verkligen gjort journalistik och att också andra journalister kan drabbas av hans öde. Det som en gång var underförstått har nu blivit tydligt, just det som Assange varnade för: varje journalist som avslöjar allvarliga statliga brott riskerar hädanefter att bli inlåst under resten av sitt liv med stöd av den drakoniska spionagelagen.

Denna uppenbara likgiltighet för rättegången och dess resultat är ytterst avslöjande för vad vi vanligtvis kallar "mainstream" media. I själva verket finns det inget ”mainstream” eller populärt med denna typ av media. De är i själva verket en medieelit, en företagsmedia, ägda av miljardärer och är ansvariga för dessa - eller i fallet med BBC, i slutändan inför staten - vars intressen de i verkligheten tjänar. 

Mediakoncernernas ("corporate media") likgiltighet inför Assanges rättegång visar tydligt att de bedriver väldigt lite av den typ av journalistik som kan hota företags och statens intressen eller som utmanar den verkliga makten. De slipper att drabbas av Assanges öde eftersom de, som vi kommer att se, inte sysslar med den typ av journalistik som Assange och hans Wikileaks-organisation specialiserar sig på.

Likgiltigheten visar tydligt att företagsmedias primära roll - bortsett från dess roller när det gäller att sälja oss reklam och hålla oss lugna med underhållning och konsumism - är att tjäna som en arena där rivaliserande maktcentra inom etablissemanget kämpar för sina olika smala intressen, kivas med varandra, förstärker narrativ som gynnar dem och sprider desinformation mot sina konkurrenter. På detta slagfält är allmänheten mest åskådare, och våra intressen påverkas endast marginellt av resultaten.

Handsken är kastad
Mediakoncernernas i USA och Storbritannien är inte mer mångsidiga och pluralistiska än de stora företagsfinansierade politiska partier de identifierar sig med. Denna typ av media präglas av samma brister som de republikanska och demokratiska partierna i USA: de fungerar som en hejaklack för en konsumtionsbaserad, globaliserad kapitalism; de gynnar en politik för ohållbar, oändlig tillväxt på en ändlig planet; och de stöder alltid koloniala, vinstdrivna, resursslukande krig, krig som numera ofta kläds ut som humanitära interventioner. Mediakoncerner och företagsfinansierade partier tjänar samma maktinstitutioners intressen eftersom de alla är lika intrasslade i etablissemanget.

(Det är i detta sammanhang avslöjande att, när Assanges advokater tidigare i år hävdade att han inte kunde utlämnas till USA eftersom utlämning för politiskt arbete uttryckligen uteslutits i USA:s utlämningsavtal med Storbritannien, insisterade USA på att detta inte kunde gälla Assange. De hävdade att ”politiskt” snävt avsåg ”partipolitiskt” - det vill säga politik som tjänade ett erkänt partis intressen.)

Från början hotade Assanges och Wikileaks arbete att störa det mysiga förhållandet mellan medieeliten och den politiska eliten. Assange kastade en handske till journalister, särskilt de i de liberala delarna av media, som presenterar sig som orädda grävare och maktens övervakare.

Till skillnad från företagsmedierna är Wikileaks inte beroende av kontakter med makthavare för sina avslöjanden, eller av pengabidrag från miljardärer eller av annonsintäkter. Wikileaks tar emot hemliga dokument direkt från visselblåsare, vilket ger allmänheten ett ofriserat och omedelbart perspektiv på vad de mäktiga håller på med – och vad de vill att vi ska tro att de gör.

Wikileaks har låtit oss se den råa, nakna makten innan den fått på sig kostym och slips, fixat frissen och dolt kniven.

Men om detta stärkt allmänhetens makt, har det i bästa fall varit en mycket blandad välsignelse för företagsmedierna.

I början av 2010 fick den nyblivna Wikileaks-organisationen sin första laddning dokument från den amerikanska arméns visselblåsare Chelsea Manning: hundratusentals sekretessbelagda filer som avslöjade amerikanska brott i Irak och Afghanistan. Assange och ”liberala” delar av de stora mediakoncernerna kastade sig tillfälligtvis, kort och obekvämt i varandras armar.

Å ena sidan behövde Assange arbetshjälp och expertis från stora inflytelserika tidningar som New York Times, Guardian och Der Spiegel [i Sverige Aftonbladet, ö.a.]  för att hjälpa Wikileaks att söka igenom de stora mängderna data för att hitta viktiga, dolda avslöjanden. Han behövde också den masspublik dessa tidningar kunde säkra för hans avslöjanden, liksom deras förmåga att sätta nyhetsagendan i andra medier.

Liberala medier, å andra sidan, behövde ställa sig in hos Assange och Wikileaks för att missa mediekriget om stora, Pulitzerprisvinnande, berättelser, om publikandel och intäkter. Vart och ett var oroligt för att, om de inte fick till en överenskommelse med Wikileaks, skulle någon rival i stället publicera de världsomskakande exklusiva nyheterna och urholka sin marknadsandel.

Grindvakternas roll hotad
En kort stund fungerade nästan detta ömsesidiga beroende. Men bara en kort stund. I själva verket är de liberala företagsmedierna långt ifrån intresserade av något slags omedelbar, helt sanningssökande journalistik. Wikileaks-modellen underminerade företagsmedias relation till de som har makten och hotade dess tillgång till makthavarna. Nu uppstod en spänning och splittring kring sambanden mellan den politiska eliten och medieeliten.

De stora mediakoncernernas outtalade rollen är att fungera som grindvakt och bestämma vilka sanningar som har "allmänintresse", och vilka visselblåsare som får sprida sina hemligheter. Wikileaks-modellen hotade att avslöja denna grindvaktsroll och visa att företagsmedias kriterium för vad som ska publiceras mindre handlar om "allmänintresse" än "företagsintressen".

Med andra ord, redan från början var förhållandet mellan Assange och ”liberala” företagsmedia fullt av instabilitet och motsättningar.

Företagsmedia hade två möjliga svar på den utlovade Wikileaks-revolutionen.

Ett var att ställa sig bakom den. Men detta var inte så enkelt. Som vi har konstaterat stod Wikileaks mål om öppenhet i direkt strid mot både företagsmedias behov av att behålla sina kontaktkanaler till medlemmar i makteliten och mot att de faktiskt var hopsnärjda med denna elit, och representerade en part i "konkurrensen" mellan olika rivaliserande maktcentra.

Företagsmedias andra möjliga svar var att istället sluta upp bakom den politiska elitens ansträngningar att förstöra Wikileaks. När Wikileaks och Assange sedan stoppats kan de återvända till mediebranschen och jobba vidare som vanligt. De skulle återigen få ägna sig åt att jaga små skärvor av information från maktens korridorer och få "exklusiva" intervjuer med de kraftcentra de var allierade med.

Från beroende till fientlighet

Ett typiskt exempel på medias skakiga, tidiga relation till Assange och Wikileaks – som snabbt växlade från ett initialt beroende till fullständig fientlighet – är the Guardian. Tidningen blev en gynnad mottagare av de afghanska och irakiska krigsdagböckerna, men vände mycket snabbt sina vapen mot Assange. (Man bör också notera att the Guardian också kom att leda attacken i Storbritannien mot den tidigare ledaren för Labour-partiet, Jeremy Corbyn, som ansågs hota med ett ”populistiskt” politiskt uppror parallellt med Assanges ”populistiska” mediauppror.)

Trots att den allmänt betraktas som en bastion för vänsterliberal mot journalistik har Guardian varit aktivt delaktig i att försvara Assanges fångenskap och det förtryck han utsatts för under det senaste decenniet och i att bagatellisera hotet mot honom och mot framtida verklig journalistik genom Washingtons långsiktiga ansträngningar för att låsa in honom permanent.

Det finns här inte tillräckligt med utrymme att lyfta fram alla de skrämmande exemplen på the Guardians förlöjligande av Assange (några illustrativa tweets spridda genom detta inlägg måste räcka) och misskreditering av kända experter inom internationell rätt som har försökt fokusera uppmärksamheten på det godtyckliga frihetsberövandet och tortyren av honom. Men sammanställningen av rubriker i tweeten nedan visar den antipati som Guardian länge har haft för Assange, det mesta – som James Balls artikel – nu avslöjad som journalistiskt fusk. Guardians brister har också utvidgats till de pågående utlämningsutfrågningarna, som trängt igenom år av mediebrus och karaktärsmord och klargjort varför Assange berövats sin frihet de senaste tio åren: nämligen för att USA vill hämnas på honom för att han publicerat bevis för deras brott och vill avskräcka andra från att följa i hans fotspår.

Guardian har knappt brytt sig om att skriva om fallet utan har bara publicerat ytliga, omskrivna texter från nyhetsbyråer. Den här veckan publicerade tidningen sent omsider ett enda inlägg från Luiz Inácio Lula da Silva, Brasiliens tidigare vänsterpresident, för att markera att många dussin tidigare världsledare har uppmanat Storbritannien att stoppa utlämningsförfarandet. Dessa ledare verkar ha uppfattat fallets allvar mycket tydligare än Guardian och de flesta andra företagsmedia.

Men Guardians egna skribenter, till och med förmodat vänsterorienterade som George Monbiot och Owen Jones, har hållit knäpp tyst om utfrågningarna. I välkänd stil är den enda egna kommentaren om rättegången hittills ännu en spydig kommentar på modeavdelningen skriven av Hadley Freeman.  Inget sägs om den ödesdigra betydelsen för journalistiken av det som äger rum i Old Bailey, helt nära Guardians kontor. Istället hånar Freeman Assanges partner, Stella Moris, när hon helt befogat, uttrycker rädsla för att, om Assange utlämnas kanske hans två små barn inte kan ha kontakt med sin far igen.

Tidningen kunde inte vara mera tydlig. Den förnekar att det är en ”politisk” handling att den mest militariserade staten på planeten ställer en journalist inför rätta för att han publicerat bevis för dess systematiska krigsförbrytelser, och det i syfte att låsa in honom permanent.

Lösenord avslöjat
Guardian må till stor del ignorera utfrågningarna, däremot ignorerar Old Bailey inte alls Guardian. Tidningen har nämnts om och om igen i domstolen av de amerikanska åklagarna. De har regelbundet citerat från en bok om Assange av två Guardian-reportrar, David Leigh och Luke Harding från 2011, en bok som används för att stärka Trump-regeringens alltmer upphetsade argument för att få Assange utlämnad.

Boken av Leigh och Harding inbringade mycket pengar till Guardian och de båda författarna i samband med Assanges och Wikileaks tidiga berömmelse. De båda författarna använde inte bara boken för att ventilera sin personliga fiendskap mot Assange – delvis för att han vägrade att låta dem skriva hans officiella biografi – utan också för att de gjort bort sig genom att avslöja ett komplext lösenord som Leigh fått av Assange, ett lösenord som gav tillgång till ett gömställe online för krypterade dokument. Detta allvarliga misstag från Guardian öppnade dörren för varje säkerhetstjänst i världen att bryta sig in i filen, men också i andra filer.

Mycket av upprördheten över Assanges påstådda underlåtenhet att skydda namn i de läckta dokument som han publicerade – något som nu blivit kärnan i utlämningsärendet – härrör från Leighs mycket skumma roll när det gällt att sabotera Wikileaks arbete. Assange tvingades in i en skadebegränsningsoperation på grund av Leighs inkompetens och tvingades att publicera filerna snabbt, för att alla som oroade sig för att vara namngivna i dokumenten skulle bli varnade innan fientliga säkerhetstjänster hann identifiera dem ……

Dessa brister har inte att göra med beteendet hos en enda journalist. De återspeglar en kultur hos Guardian och i förlängningen i företagsmedia allmänt som avskyr den typ av journalistik som Assange främjat: en journalistik som är öppen, verkligt sanningssökande, opartisk och samarbetsvillig snarare än konkurrerande. Guardian vill ha journalistik som vore det en sluten klubb, där journalister åter behandlas som överstepräster av sina läsare, läsare som bara vet det som företagsmedia är villiga att avslöja för dem.

 Assange förstod problemet redan 2011, som han förklarade i sin intervju med Mark Davis (vid 38,00 minuter):

 Det finns en sak som jag vill framhålla om så kallade moraliska institutioner, såsom Guardian och New York Times. Guardian har bra människor hos sig. Men tidningen har också en inre krets av människor i toppen som har andra intressen. ... Det som driver en tidning som Guardian eller New York Times är inte deras inre moraliska värden. Det är helt enkelt att de har en marknad. I Storbritannien finns det en marknad som kallas ”bildade liberaler”. Bildade liberaler vill köpa en tidning som Guardian och därför uppstår en institution för att fylla den marknaden. ... Det som står i tidningen är inte en återspegling värderingarna hos människorna inom den institutionen, det är en återspegling av efterfrågan på marknaden. 

Den efterfrågan formas i sin tur inte av moraliska värden utan av ekonomiska krafter – krafter som behöver en medieelit, precis som de behöver en politisk elit, för att stötta upp en ideologisk världsbild som håller dessa eliter vid makten. Assange hotade att få hela byggnaden att krascha. Det är därför Guardian och New York Times inte gråter mer än Donald Trump och Joe Biden om Assange får tillbringa resten av sitt liv bakom galler.

22 september 2020

Jonathan Cook (född 1965) är en brittisk författare och en frilansjournalist baserad i Nazareth, Israel, som skriver om den israelisk-palestinska konflikten. Han skriver bl.a. i The National, Abu Dhabi, och på Unz.com.

https://www.unz.com/jcook/the-us-is-using-the-guardian-to-justify-jailing-assange-for-life-why-is-the-paper-so-silent/