Rysshetsaren von der Leyen

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gick i sitt "State of the Union"-tal den 17 september i Europaparlamentet till mer svepande angrepp mot Ryssland än aldrig förr.

Det här handlar inte om "novitjok" på något hotell i Tomsk. Det handlar om att åter koppla EU-vagnen säkert i den amerikanska imperialismens släptåg.

Den transatlantiska länken är nyckelordet.

Ursula von der Leyen, f d försvarsminister i Tyskland började sin uppgörelse med Ryssland med ett tillkännagivande:

"När medlemsstaterna påstår att EU reagerar för långsamt, säger jag åt dem att visa mod och äntligen övergå till omröstningar med kvalificerad majoritet – åtminstone i fråga om mänskliga rättigheter och genomförande av sanktioner.

Denna kammare har många gånger efterlyst en europeisk Magnitskijlag – och i dag kan jag tillkännage att vi kommer att lägga fram ett förslag."

EU skriver därmed under på hela den lögnaktiga historia som den USA-brittiske finansmannen Bill Browder kokat ihop för att rättfärdiga sig själv och dölja att han övergav sin bokhållare Magnitskij, kroniskt sjuk, i ett fruktansvärt fängelse och själv lämnade landet för att rädda sina kriminella vinster.

Det är anmärkningsvärt. EU har Interpol och en rad rättsvårdande myndigheter varav inget någonsin kontrollerat eller vidimerat Browders rövarhistoria.

von der Leyen fortsatte:

Till dem som verkar för tätare band med Ryssland säger jag att förgiftningen av Aleksej Navalnyj med ett avancerat kemiskt preparat inte var en engångsföreteelse. Vi känner igen mönstret från Georgien och Ukraina, Syrien och Salisbury – och från inblandning i allmänna val världen över. Det här mönstret ändras inte – och ingen gasledning kan göra något åt det.

Det är alltså inte längre något mål ens på pappret att förbättra relationerna till Ryssland. Det är isolering av Ryssland som gäller och mindre "täta band" (när var de någonsin ens normala?).

Hennes hänvisning till "mönstret" - från Georgien och Ukraina, Syrien och Salisbury - är intressant. För om bevisningen är svag i fallet Navalnyj, säger en grundregel i greuelpropaganda, att anklagelsen kan göras trovärdigare genom att mångfaldiga den - till ett "mönster".

Men vilket är mönstret i de uppräknade fallen?

I Georgien förgiftades miljardären Badri Patarkasjvili, enligt landets åklagarämbete på order av Micheil Saakasjvili, i alla aveenden Nato:s man i landet. (https://www.pravda.ru/news/world/1396233-georgia/)

I Ukraina påstod sig Viktor Jusjtjenko vara förgiftad med dioxin av rysk underrättelsetjänst. Chefsläkaren Lothar Wike på kliniken Rudolfinerhaus i Wien kunde inte ta på sitt samvete att påstå att det rörde sig om dioxinförgiftning, för vilket han senare avskedades.

Där finns också historien om Charité och Julija Timosjenko som påstod sig ha ådragit sig obotliga ryggskador när hon avtjänade ett fängelsestraff för gassmuggling, och släpptes till Charité på humanitära grunder. Efter Majdanrevolutionen reste hon sig ur rullstolen.

I Syrien är det fortfarande så att anklagelserna mot regeringen där (allierad med Ryssland) för att ha använt sarin och klorgas aldrig har styrkts, men likväl har de använts som förevändning för att militärt angripa landet.

Fallet Skripal i Salisbury har likaså behandlats av OPCW utan att ursprunget av det "novitjok" som påträffats kunnat härledas till specifikt Ryssland, inte minst för att en rad Nato-länder har framställt samma preparat. På 1990-talet erhöll den tyska federala underrättelsetjänsten (BND) ett prov på Novitjok av den avhoppade ryske forskaren Vil Mirzajanov, och provet analyserades i Sverige, enligt en Reuters-rapport från 2018. Den kemiska formeln gavs till Nato, som syntetiserade den och använde sedan små mängder för att testa skyddsutrustning, upptäcka den och motgift mot den. (Reuters 24 maj 2018).

Västlig underrättelsetjänster har alltså haft kapacitet att plantera novitjok i såväl Salisbury som i Navalnyjs flaska.

Ett antal finska ledamöter av EU-parlamentet har valt att inte rösta för en resolution i fallet Navalnyj som manar till fullständig isolering av Ryssland.

I den ryska veckokrönikan Vesti Nedeli säger den tyska journalisten Armin-Paul Hampel:

"Om den tyska regeringen verkligen vill ta reda på vad som hänt, varför gå sådana omvägar? Varför skickar vi inte materialet som de har väntat på till Ryssland för att de ska inleda en utredning. Förresten är det åklagarmyndigheten som bedriver undersökningen  i Ryssland, och inte som hos oss regeringen".

Delstaten Sachsens premiärminister Michael Kretschmar uttrycker åsikten att utrikesminister Heiko Maas "blivit galen", när han gått så långt som att sabotera ett inplanerad besök av Rysslnds utrikesminister Lavrov, som skulle delta i ett arrangemang som handlade om vetenskapsutbyte mellan länderna.

Så långt "mönstret" som von der Leyen tycker sig se. 

Man kan se ett annat mönster av västliga underrättelse- och mediabubblor avsedda att svärta ner Ryssland. Som när den ryske journalisten Andrej Babtjenko spelade död i Kiev, mördad av ryska agenter, för att i nästa stund stiga upp och avtackas av Ukrainas president.

Man kan också sett ett mönster av rasande, undertryckt rysshat, som tydligen bubblat mycket länge på vissa håll.

von der Leyen blottade sin russofobiska böjelse när hon 23 januari i år undertecknade en deklaration om den "allierade" befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz som inte med ett ord nämnde att det var Sovjets Röda armé som befriade lägret. Ryssland var inte ens inbjudet till minnesceremomin i Auschwitz.

Efter de patetiska utfallen mot Ryssland kom så von der Leyen till saken:

"Vi kanske inte alltid håller med om Vita husets beslut på senare tid. Men vi kommer alltid att vårda den transatlantiska alliansen – byggd på en gemensam värdegrund och historia, och på oupplösliga band mellan våra folk."

Vad alltsammans handlar om är alltså att EU under rop om att straffa och isolera Ryssland ska återgå till det som alltid varit grundpositionen, att agera släpvagn åt den amerikanska imperialismen.

Endast vid några få tillfällen i historien har EU avvikit och ställt sig avvaktande till USA:s aggression i olika delar av världen, främst 2003 vid invasionen av Irak och 2019 när EU vägrade att hoppa av kärnteknikavtalet med Iran, men ändå i praktiken senare böjt sig för USA:s sanktioner.

I nio fall av tio har EU slutit upp bakom de amerikanska förbrytelserna.

Se där ett mönster som heter duga.

Stefan Lindgren

Källor: https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/SPEECH_20_1655 (officiell översättning), ria-novosti 18/9, Ryska posten 21/9