 |
| Vladimir Putin 1998. |
Liksom tidigare hävdar Nyhetsbanken att det är bättre använd tid att läsa vad president Putin faktiskt säger än att lyssna på hans uttolkare i väst.
Följaktligen publicerar vi här Putins artikel inför 75-årsjubiléet av segern i det stora fosterländska kriget. Den säger mer om vem Vladimir Putin är och var han står.
Den stora segern 75 år: ett gemensamt ansvar
inför historien och framtiden
En artikel av Vladimir Putin
19 juni 2020
Det har gått 75 år sedan det stora fosterländska kriget avslutades. Under de åren har flera generationer vuxit upp. Den politiska världskartan har förändrats. Sovjetunionen, som vann den storslagna och förkrossande segern över nazismen och räddade hela världen, finns inte längre. Och själva krigshändelserna tillhör, även för dem som var med, ett avlägset förflutet. Men varför firar Ryssland den 9 maj som den viktigaste helgdagen? Varför verkar livet den 22 juni nästan stanna av? Och varför känns det som om vi får en klump i halsen?
Ofta sägs det att kriget satte djupa spår i varje familjs historia. Bakom dessa ord ligger miljontals människors öden, deras lidande och smärtan över förluster. De står också för stolthet, sanning och minne.
För mina föräldrar var kriget de fruktansvärda plågorna i det belägrade Leningrad, där min tvååriga bror Vitia dog och där min mamma överlevde som av ett under. Fast min far var befriad från militärtjänst anmälde han sig som frivillig för att försvara sin hemstad och handlade därmed likadant som miljontals sovjetiska medborgare. Han kämpade på brohuvudet ”Nevskij Pjatatjok”, där han skadades allvarligt. Och ju mer åren går, desto större behov känner vi att prata med våra föräldrar för att få veta mer om den militära perioden i deras liv. Men det är redan omöjligt att fråga någonting, därför bevarar jag mina samtal med min far och mor om detta ämne liksom deras återhållna känslor som något heligt i mitt hjärta.
För mig och mina jämnåriga är det viktigt att våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn förstår vilka prövningar och plågor våra förfäder gick igenom. Hur kunde de hålla ut och segra? Varifrån fick de sina verkligen järnhårda själskrafter, som förvånade och gladde hela världen? Visst, de försvarade sina hem, barn, släktingar och familjer. Men alla förenades av kärlek sitt land, till fosterlandet. Denna djupa, personliga känsla återspeglades fullt i vårt folks själva karaktär och blev en av de bestämmande faktorerna i dess hjältemodiga och uppoffrande kamp mot nazisterna.
Folk frågar ofta: hur kommer den nuvarande generationen att bete sig, vad kommer den att göra i en kritisk situation? Framför mina ögon går idag unga läkare, sjuksköterskor, ibland nyss utexaminerade, ut i den ”röda zonen” för att rädda människor. Våra soldater, som riskerar livet i kampen mot internationell terrorism i Nordkaukasus och i Syrien, är mycket unga pojkar! Många soldater i det legendariska, odödliga sjätte luftlandsatta sjätte kompaniet var 19–20 år. Men de visade alla att de var värdiga efterföljare till de hjältemodiga soldater som försvarade vårt fosterland under det stora fosterländska kriget.
Därför är jag säker på att det ligger i karaktären hos Rysslands folk att göra sin plikt, att inte skona sig själv, om omständigheterna kräver det. Osjälviskhet, patriotism, kärlek till sitt hem, sin familj, till hemlandet är än idag något grundläggande och centralt för det ryska samhället. I mycket är det med dessa värderingar som vårt land upprätthåller sin suveränitet.
Nu har det uppstått nya traditioner hos oss, som exempelvis det folkliga initiativet ”Odödliga regementet”. Det är en marsch som uttrycker vårt tacksamma minne och de levande familjebanden mellan generationerna. Miljontals människor går i processioner med fotografier av sina släktingar som försvarade fosterlandet och besegrade nazismen. Det betyder att deras liv, prövningar och uppoffringar, den seger som de gav oss, aldrig kommer att glömmas.
Det är vårt ansvar inför det förflutna och framtiden att göra allt för att förhindra att de fruktansvärda tragedierna upprepas. Därför har jag ansett det vara min plikt att framträda med en artikel om andra världskriget och det stora fosterländska kriget. Jag har vid ett antal tillfällen diskuterat denna idé med andra länders ledare och mött deras förståelse. Vid toppmötet mellan OSS-ländernas ledare i höstas var vi alla överens om att det är viktigt att förmedla till det uppväxande släktet minnet att segern över nazismen främst vanns av det sovjetiska folket och att i denna heroiska kamp – i första frontledet liksom på hemmafronten – stod företrädare för alla Sovjetunionens republiker skuldra vid skuldra. Jag talade också med mina kollegor om den svåra tiden före kriget.
Detta samtal väckte stor genklang i Europa och världen. Det betyder att det verkligen är nödvändigt och aktuellt att ta upp lärdomarna från det förflutna. Samtidigt är det mycket känslor, illa dolda komplex och bullriga anklagelser som kommit till uttryck. En rad politiker skyndade sig sin vana trogen att förklara att Ryssland försöker skriva om historien. De kunde dock inte motbevisa ett enda faktum, inte ett enda av de argument som anförts. Naturligtvis är det svårt och faktiskt omöjligt att argumentera med äkta dokument, som förresten finns bevarade inte bara i ryska, utan också i utländska arkiv.
Därför finns det ett behov av att fortsätta analysen av orsakerna som ledde till världskriget och begrunda de svåra händelser, tragedier och segrar som ägde rum liksom lärdomarna – för vårt land och hela världen. Och här, upprepar jag, är det principiellt viktigt att bara förlita sig på arkivmaterial och vittnesmål av samtida för att utesluta alla ideologiska och politiserade spekulationer.
Låt mig återigen påminna om det uppenbara: de underliggande orsakerna till andra världskriget hade till stor del sin upprinnelse i de beslut som fattades efter första världskriget. Versaillesfördraget blev i Tyskland en symbol för djup orättvisa. Det handlade faktiskt om en utplundring av landet som tvingades betala enorma krigsskadestånd till de västallierade, vilket försvagade dess ekonomi. Befälhavaren för de allierade styrkorna, den franske marskalken Ferdinand Foch gjorde en profetisk karakteristik av Versailles: ”Detta är inte fred, det är en vapenvila på tjugo år.”
Det var den nationella förnedringen som bildade grogrunden för radikala och revanschistiska stämningar i Tyskland. Nazisterna spelade skickligt på dessa känslor, byggde sin propaganda på dem och lovade att befria Tyskland från ”arvet från Versailles”, återställa dess tidigare makt men drev i praktiken det tyska folket till ett nytt krig. Paradoxalt nog främjades detta direkt eller indirekt av västmakterna, främst Storbritannien och USA. Deras finans- och industrikretsar investerade mycket aktivt i tysk vapenindustri. Dessutom fanns det i aristokratin och det politiska etablissemanget många anhängare av de radikala, högerextrema och nationalistiska rörelser som tagit fart både i Tyskland och övriga Europa.
”Världsordningen” från Versailles gav upphov till många dolda motsägelser och öppna konflikter. I grunden handlade det om att segrarna i första världskriget godtyckligt hade dragit upp de nya europeiska staternas gränser på kartan. Nästan omedelbart efter att de dykt upp på kartan uppkom det territoriella tvister och ömsesidiga krav som förvandlades till minor med fördröjd utlösning.
Ett av de viktigaste resultaten från första världskriget var tillskapandet av Nationernas förbund. Denna internationella organisation hade stora förhoppningar om att kunna säkerställa en långvarig fred och kollektiv säkerhet. Det var en progressiv idé, vars konsekventa genomförande, utan överdrift, skulle ha kunnat förhindra att världskrigets fasor återkom.
Nationernas förbund, som dominerades av segrarmakterna Storbritannien och Frankrike, visade sig dock bli ineffektivt och drunknade helt enkelt i tomma samtal. I Nationernas förbund och faktiskt på hela den europeiska kontinenten nonchalerades upprepade uppmaningar från Sovjetunionen att bilda ett jämlikt system för kollektiv säkerhet. I synnerhet föreslogs att ingå en östeuropeisk pakt och en Stillahavspakt som skulle spärra vägen för aggression. Dessa förslag ignorerades.
Nationernas förbund kunde inte förhindra konflikter i olika delar av världen, såsom den italienska attacken mot Etiopien, det spanska inbördeskriget, den japanska aggressionen mot Kina och ”Anschluss” av Österrike. Med Münchenavtalet, där förutom Hitler och Mussolini ledarna för Storbritannien och Frankrike deltog, genomfördes en styckning av Tjeckoslovakien med fullt godkännande av rådet i Nationernas förbund. Jag noterar i sammanhanget att Stalin, till skillnad från många av de dåvarande ledarna i Europa, inte befläckade sig med något personligt möte med Hitler, som i västliga kretsar ännu gällde för att vara en respektabel politiker och var en önskad gäst i europeiska huvudstäder.
I delningen av Tjeckoslovakien samverkade även Polen med Tyskland. De beslutade i förväg och tillsammans vem som skulle få vilka tjeckoslovakiska territorier. Den 20 september 1938 informerade den polska ambassadören i Tyskland, Józef Lipski, Polens utrikesminister, Józef Beck, om Hitlers försäkringar: ”… I den händelse det kommer till konflikt mellan Polen och Tjeckoslovakien med anledning av de polska intressena i Tesjin kommer Tyskland att ställa sig på vår [Polens] sida.” Nazistledaren till och med tipsade polackerna om att deras ingripande borde ”följa… först efter att tyskarna intagit Sudeterna”.
I Polen var man medveten om att deras annexionsplaner var dömda att misslyckas utan Hitlers stöd. Här citerar jag anteckningar från ett möte mellan den tyska ambassadören i Warszawa, Hans-Adolf von Moltke, och Józef Beck, daterade den 1 oktober 1938, om de polsk-tjeckiska förbindelserna och Sovjetunionens ståndpunkt i denna fråga: ”... Herr Beck ... uttryckte stor tacksamhet för den lojala behandlingen av polska intressen på Münchenkonferensen, liksom för uppriktigheten i förbindelserna under den tjeckiska konflikten. Regeringen och allmänheten [i Polen] ger sitt fulla erkännande av Führerns och rikskanslerns ståndpunkt.”
Delningen av Tjeckoslovakiens var grym och cynisk. München förstörde även de formella bräckliga garantier som återstod på kontinenten och visade att ömsesidiga avtal var värdelösa. Just Münchenöverenskommelsen fungerade som en utlösningsmekanism, vilken gjorde ett storkrig i Europa oundvikligt.
I dag vill europeiska politiker, framför allt polska ledare, ”tysta ned” München. Varför? Inte bara för att deras länder svek sina förpliktelser, stödde Münchenöverenskommelsen och vissa till och med deltog i delningen av bytet, utan också för att det på något sätt är obekvämt att minnas att det under de dramatiska dagarna 1938 bara var Sovjetunionen som stod upp för Tjeckoslovakien.
Med utgångspunkt från sina internationella åtaganden, inklusive avtal med Frankrike och Tjeckoslovakien, försökte Sovjetunionen förhindra tragedin. Polen gjorde sitt bästa för att förhindra skapandet av ett kollektivt säkerhetssystem i Europa. Den 19 september 1938 skrev den polske utrikesministern Józef Beck direkt till den ovan nämnda ambassadören Józef Lipski före dennes möte med Hitler: ”… Under det gångna året har den polska regeringen fyra gånger avvisat förslag om att ansluta sig till den internationella inblandningen till Tjeckoslovakiens försvar”.
Storbritannien, liksom Frankrike, som då var tjeckernas och slovakernas främsta allierade, valde att frånträda sina garantier och låta detta östeuropeiska land rivas i bitar. Inte bara för att överge det, utan för att rikta nazisternas ambitioner mot öster i syfte att Tyskland och Sovjetunionen oundvikligen skulle stöta samman och åderlåta varandra.
Just detta var innebörden av den västerländska politiken för ”fredsstiftan”. Och inte bara i förhållande till det tredje riket, utan också till andra medlemmar i den så kallade anti-kominternpakten, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan. Den politiken kulminerade i Fjärran Östern med det anglo-japanska avtalet sommaren 1939, som gav Tokyo fria händer i Kina. De ledande europeiska makterna ville inte erkänna den dödliga fara för hela världen som utgick från Tyskland och dess allierade och hoppades att de själva skulle klara sig undan kriget.
Münchenavtalet visade Sovjetunionen att västmakterna skulle lösa säkerhetsfrågor utan att hänsyn till dess intressen och att de om tillfälle erbjöd sig kunde bilda en anti-sovjetisk front.
Samtidigt försökte Sovjetunionen in i det sista utnyttja varje möjlighet att skapa en anti-Hitler-koalition, trots – och jag upprepar – västmakternas tvetydiga position. Till exempel fick sovjetledningen genom underrättelsetjänsterna detaljerad information om de anglo-tyska kontakterna bakom kulisserna sommaren 1939. Jag ber er lägga märka till att dessa fördes mycket intensivt och nästan samtidigt med de trilaterala samtalen mellan företrädare för Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen, vilka tvärtom medvetet förhalades av västmakternas representanter. Jag ska citera ett dokument ur de brittiska arkiven för att belysa detta, en instruktion till den brittiska militärmissionen, som anlände till Moskva i augusti 1939. Den anger uttryckligen att delegationen ska ”föra förhandlingarna mycket långsamt”; att ”Förenade kungarikets regering inte är beredd att ta på sig några detaljerade åtaganden som under några omständigheter kan begränsa vår handlingsfrihet”. Jag noterar också att till skillnad från britterna och fransmännen leddes den sovjetiska delegationen av Röda arméns högsta befälhavare, som hade alla nödvändiga fullmakter för att ”underteckna en militärkonvention om organiserandet av Englands, Frankrikes och Sovjetunionens försvar mot aggression i Europa”.
Polen, som inte ville göra några åtaganden gentemot den sovjetiska sidan, spelade sin roll i att förhandlingarna misslyckades. Även under press från de västallierade vägrade den polska ledningen att samarbeta med Röda armén för att konfrontera Wehrmacht. Och först när det Ribbentrops ankomst till Moskva blev känd informerade Józef Beck motvilligt, inte direkt, utan genom franska diplomater, den sovjetiska sidan: ”... I händelse av gemensamma åtgärder mot tysk aggression är ett samarbete mellan Polen och Sovjetunionen, under tekniska villkor som måste fastställas, inte uteslutet.” Samtidigt förklarade han för sina kollegor: ”... Jag motsätter mig inte denna formulering endast för att underlätta taktiken och vår principiella syn på Sovjetunionen är slutgiltig och förblir oförändrad.”
I den uppkomna situationen undertecknade Sovjetunionen ett icke-angreppsfördrag med Tyskland, men gjorde det faktiskt som sista europeiska land. Dessutom gjorde Sovjet det mot bakgrund av en reell risk för ett tvåfrontskrig, med Tyskland i väster och med Japan i öst, där intensiva strider redan ägde rum vid floden Chalchin-Gol.
Stalin och hans omgivning är med rätta föremål för många anklagelser. Vi minns regimens förbrytelser mot sitt eget folk och massrepressionens fasor. Låt mig upprepa att man kan förebrå de sovjetiska ledarna för mycket, men de saknade inte förståelse för arten av de hot som kom utifrån. De såg att man försökte lämna Sovjetunionen ensamt mot Tyskland och dess allierade och de agerade, i medvetande om denna reella fara, för att vinna värdefull tid att stärka landets försvar.
Idag talas det mycket om den icke-angreppspakt som ingicks på den tiden och det riktas anklagelser mot dagens Ryssland. Ja, Ryssland är SSSR:s efterträdare och sovjetperioden med alla sina triumfer och tragedier är en integrerad del av vår tusenåriga historia. Men jag påminner också om att Sovjetunionen gjorde en juridisk och moralisk bedömning av den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. I en resolution från Högsta sovjet den 24 december 1989 fördömdes det hemliga protokollen officiellt som en ”handling av personlig maktutövning”, vilken inte återspeglade ”viljan hos sovjetfolket, som inte bär något ansvar för denna överenskommelse”.
Samtidigt föredrar andra stater att inte komma ihåg avtal som undertecknats av nazisterna och västerländska politiker. Förutom den juridiska eller politiska bedömning man kan göra av ett sådant samarbete, gav vissa europeiska ledare sitt samtycke till nazisternas barbariska planer och rentav uppmuntrade dem. Det räcker med att påminna om den cyniska fras som den polska ambassadören i Tyskland Józef Lipski uttalade i ett samtal med Hitler den 20 september 1938: ”… För lösningen av den judiska frågan kommer vi [polacker] att resa honom ... ett vackert monument i Warszawa.”
Vi vet inte heller om det fanns några ”hemliga protokoll” och bilagor till de avtal som ett antal andra länder slöt med nazisterna. Vi är hänvisade till att ”tro dem på deras ord”. I synnerhet har sekretessbelagt material om de hemliga anglo-tyska förhandlingarna ännu inte offentliggjorts. Därför uppmanar vi alla stater att intensifiera processen med att öppna sina arkiv och publicera tidigare okända dokument från tiden före och under kriget, så som Ryssland har gjort under de senaste åren. Här är vi redo för ett brett samarbete och gemensamma forskningsprojekt för historiker.
Men åter till händelserna omedelbart före andra världskriget. Det var naivt att tro att Hitler, efter att ha fått bukt med Tjeckoslovakien, inte skulle göra några nya territoriella anspråk. Den här gången skulle de rikta sig mot det land som han nyss samarbetat med i delningen av Tjeckoslovakien – Polen. Även här var för övrigt anledningen ett arv från Versailles – den så kallade Danzigkorridorens öde. Skulden för den följande tragedin vilar helt på den dåvarande polska ledningen, som förhindrade att en anglo-fransk-sovjetisk militärallians slöts. I hopp om hjälp från sina västerländska partner lämnade den sitt folk i den hitlerska förintelsemaskinens väg.
Den tyska offensiven utvecklades i full överensstämmelse med blitzkriegdoktrinen. Trots den polska arméns hårda, heroiska motstånd, stod de tyska trupperna den 8 september 1939, en vecka efter krigsutbrottet, i utkanten av Warszawa. Polens militära och politiska elit flydde den 17 september över till Rumäniens territorium och förrådde sitt folk, som fortsatte att slåss mot inkräktarna.
De västallierade levde inte upp till de polska förhoppningarna. Efter krigsförklaringen mot Tyskland avancerade de franska trupperna bara några tiotals kilometer in på tyskt territorium. Alltsammans såg ut som blott en uppvisning av aktiv handling. Dessutom beslutade det anglo-franska högsta militärrådet, som första gången sammanträdde den 12 september 1939 i franska Abbeville, att helt stoppa offensiven på grund av den snabba händelseutvecklingen i Polen. Det ökända ”konstiga kriget” började. Frankrike och England svek bevisligen sina förpliktelser gentemot Polen.
Senare, under Nürnbergrättegångarna, när tyska generaler skulle förklara sin snabba framgång i öst, medgav den tidigare chefen för den tyska krigsmaktens operativa stab, general Alfred Jodl: ”... Om vi inte besegrades 1939, var det bara för att cirka 110 franska och brittiska divisioner, som stod mot våra 23 tyska divisioner i väst under vårt krig med Polen, förblev helt inaktiva.”
Jag bad om att få upp ur arkiven hela det material som rör kontakterna mellan Sovjetunionen och Tyskland under de dramatiska dagarna i augusti och september 1939. Som handlingarna visar föreskrev punkt 2 i det hemliga protokollet till icke-angreppsfördraget mellan Tyskland och Sovjetunionen den 23 augusti 1939 att när det gällde en territoriell och politisk omorganisation av de områden som ingick i den polska staten, borde gränsen mellan de två ländernas intressesfärer ”gå ungefär längs floderna Narew, Wisla och San”. Med andra ord inkluderade den sovjetiska inflytelsesfären inte bara de territorier där ukrainsk och vitrysk befolkning levde utan också de historiskt polska territorierna mellan floderna Bug och Wisla. Idag känner inte alla till detta faktum.
Inte heller känner de till det faktum att Berlin omedelbart efter angreppet mot Polen under de första septemberdagarna 1939 enträget och upprepade gånger uppmanade Moskva att ansluta sig till de militära operationerna. Den sovjetiska ledningen ignorerade emellertid sådana uppmaningar och tänkte så länge som möjligt undvika att dras in i den dramatiska händelseutvecklingen.
Först när det stod definitivt klart att Storbritannien och Frankrike inte försökte bistå sin allierade och att Wehrmacht snabbt kunde ockupera hela Polen och faktiskt nådde ända fram till Minsks omgivningar, fattades beslutet att morgonen den 17 september sätta in Röda armén i de så kallade ”kresy” (östra gränsområdena), som idag är delar av Vitrysslands, Ukrainas och Litauens territorium.
Uppenbarligen fanns det inga andra alternativ. Annars skulle riskerna för Sovjetunionen mångfaldigas, eftersom – jag upprepar – den gamla sovjet-polska gränsen bara gick några tiotals kilometer från Minsk, och det oundvikliga kriget med nazisterna då skulle börja från ytterst ogynnsamma strategiska positioner. Miljontals människor av olika nationalitet, inklusive de judar som bodde nära Brest och Grodno, Przemysl, Lvov och Vilnius, skulle lämnas att utrotas av nazisterna och deras lokala medhjälpare, antisemiter och radikala nationalister.
Att Sovjetunionen in i det längsta försökte undvika att delta i den förödande konflikten och inte ville spela på Tysklands sida ledde till att den verkliga kontakten mellan sovjetiska och tyska trupper skedde mycket längre österut än de gränser som angavs i det hemliga protokollet. Inte längs Wisla, utan ungefär längs den så kallade Curzonlinjen, som redan 1919 rekommenderats av ententen som Polens östra gräns.
Som bekant är konjunktiv en verbform som är svår att använda på händelser som redan har inträffat. Jag kan bara säga att i september 1939 hade sovjetledningen möjlighet att flytta landets västgräns ännu längre västerut, hela vägen till Warszawa, men beslutade att inte göra det.
Tyskarna föreslog att fixera detta nya status quo. Den 28 september 1939 i Moskva undertecknade Joachim von Ribbentrop och Vjatjeslav Molotov ett fördrag om vänskap och gränser mellan Sovjetunionen och Tyskland, liksom ett hemligt protokoll om den ändrade statsgränsen, som erkände den demarkationslinje som de båda arméerna faktiskt stod vid.
Hösten 1939 inledde Sovjetunionen i syfte att lösa sina militärstrategiska och försvarsuppgifter en process för att införliva Lettland, Litauen och Estland. Deras inträde i Sovjetunionen genomfördes på kontraktsbasis med samtycke från de valda myndigheterna. Detta överensstämde med den tidens folkrätt och nationella lagstiftning. Dessutom återlämnades i oktober 1939 staden Vilnius med omgivande region, tidigare en del av Polen, till Litauen. Som medlemmar av Sovjetunionen behöll de baltiska republikerna sina regeringar och språk och hade representation i de högsta sovjetiska statstrukturerna.
Under dessa månader upphörde inte den diplomatiska och militärpolitiska kampen eller underrättelsearbetet, som var osynligt för omvärlden. I Moskva förstod man att landet stod inför en oförsonlig och grym fiende och att ett dolt krig med nazismen redan pågick. Och det finns ingen anledning att uppfatta officiella uttalanden eller formella protokollsanteckningar från dessa år som bevis på ”vänskap” mellan Sovjetunionen och Tyskland. Sovjetunionen hade aktiva handels- och tekniska kontakter inte bara med Tyskland utan också med andra länder. Samtidigt försökte Hitler upprepade gånger dra med Sovjetunionen i en konfrontation med Storbritannien, men den sovjetiska ledningen gav inte efter för sådana övertalningsförsök.
Det sista försöket att få Sovjetunionen med på gemensam handling skedde under Molotovs besök i Berlin i november 1940. Men Molotov följde exakt Stalins instruktioner och begränsade sig till allmänna diskussioner om tyskarnas idé att Sovjetunionen skulle ansluta sig till tremaktspakten, den allians som Tyskland, Italien och Japan hade ingått i september 1940 och som riktade sig mot Storbritannien och USA. Det var ingen tillfällighet att Molotov redan den 17 november gav det sovjetiska sändebudet till London Ivan Majskij följande instruktion: ”För er vägledning ... Inget avtal undertecknades i Berlin och föreslogs inte heller. Ämnet i Berlin begränsade sig till ... ett meningsutbyte ... Tyskarna och japanerna ville uppenbarligen gärna driva oss i riktning mot Persiska viken och Indien. Vi avvisade diskussionen om den frågan, eftersom vi anser sådana råd från Tyskland opassande.” Den 25 november satte sovjetledningen punkt för diskussionen och framförde officiellt till Berlin villkor som var oacceptabla för nazisterna, inklusive tillbakadragandet av tyska trupper från Finland, ett avtal om ömsesidigt bistånd mellan Sovjetunionen och Bulgarien och ett antal andra villkor, varmed den medvetet uteslöt varje möjlighet att gå med i pakten. Det ställningstagandet stärkte slutligen Führern i hans avsikt att gå i krig mot Sovjetunionen. Redan i december, när han avfört alla strategers varningar om den katastrofala risken med ett tvåfrontskrig, godkände Hitler Barbarossaplanen. Han gjorde det i insikt om att just Sovjetunionen var den huvudkraft som stod emot honom i Europa, och att den förestående sammandrabbningen i öst skulle komma att avgöra världskriget. Och han var säker på att fälttåget till Moskva skulle bli snabbt och framgångsrikt.
Här vill jag särskilt betona att västmakterna vid tidpunkten faktiskt instämde med de sovjetiska åtgärderna och erkände Sovjetunionens strävan att sörja för sin säkerhet. Så förklarade den dåvarande chefen för det brittiska amiralitetet Winston Churchill i ett radiouttalande den 1 oktober 1939: ”Ryssland bedriver en kall politik för sina egna intressen ... För att skydda Ryssland från det nazistiska hotet var det tydligen nödvändigt att de ryska arméerna stod på denna linje [den nya västgränsen].” Den 4 oktober 1939 förklarade den brittiska utrikesministern lord Halifax i parlamentets överhus: ”Man bör komma ihåg att den sovjetiska regeringens handlingar bestod i att flytta gränsen till i huvudsak den linje som rekommenderats av lord Curzon under Versailleskonferensen ... Jag citerar bara historiska fakta och jag anser att de är obestridliga.” Den kände brittiske politikern och statsmannen David Lloyd-George underströk: ”De ryska arméerna intog territorier som inte är polska och som Polen erövrade med våld efter första världskriget… Det skulle var ett brottsligt vansinnesdåd att jämställa den ryska framryckningen med tyskarnas framryckning.”
I informella samtal med det sovjetiska sändebudet Ivan Majskij talade engelska högt uppsatta politiker och diplomater mer öppet. Den brittiska vice utrikesministern Richard Butler anförtrodde den 17 oktober 1939: ”I brittiska regeringskretsar anser man att det inte kan komma på fråga att återlämna västra Ukraina och västra Vitryssland till Polen. Om det gick att skapa ett etnografiskt Polen av blygsam storlek med garantier inte bara från Sovjetunionen och Tyskland, utan också från England och Frankrike, skulle den brittiska regeringen anse sig vara helt tillfredsställd.” Den 27 oktober 1939 sade Neville Chamberlains chefsrådgivare Horace Wilson: ”Polen måste ... återupprättas som en oberoende stat på sin etnografiska grundval, men utan västra Ukraina och Vitryssland.”
Det är värt att notera att man under dessa samtal också sonderade möjligheterna att förbättra de sovjetisk-brittiska förbindelserna. Dessa kontakter lade till stor del grunden för det framtida förbundet och anti-Hitler-koalitionen. Bland de ansvarsfulla och framsynta politikerna utmärkte sig Winston Churchill, som trots sin välkända antipati mot Sovjetunionen även tidigare hade förespråkat samarbete med denna. Redan i maj 1939 förklarade han i underhuset: ”Vi kommer att vara i dödlig fara om vi inte kan skapa en stor allians mot aggression. Det skulle vara den största dumhet om vi avvisade det naturliga samarbetet med Sovjet-Ryssland.” Och efter utbrottet av fientligheterna i Europa sa han konfidentiellt i ett möte med Ivan Majskij den 6 oktober 1939: ”... Det finns inga allvarliga motsättningar mellan Storbritannien och Sovjetunionen, och därför finns det inga skäl för spända och otillfredsställande förbindelser. Den brittiska regeringen ... skulle vilja utveckla ... handelsrelationer. Den skulle också vara beredd att diskutera alla möjliga andra åtgärder som kan hjälpa till att förbättra relationerna.”
Andra världskriget var inget som hände över en natt. Det började inte plötsligt eller oväntat. Och den tyska aggressionen mot Polen var inte plötslig. Den var resultatet av många trender och faktorer i världspolitiken under den perioden. Alla händelser före kriget sammanfogades till en ödesdiger kedja. Men naturligtvis var det viktigaste som förutbestämde den största tragedin i mänsklighetens historia statlig egoism, feghet, flathet inför en allt starkare aggressor och de politiska eliternas ovilja att söka en kompromiss.
Därför är det orättvist att säga att den nazistiska utrikesministern Ribbentrops två dagar långa besök i Moskva var huvudorsaken till andra världskrigets utbrott. Alla ledande länder delar mer eller mindre skulden för detta. Vart och ett av dem begick oåterkalleliga misstag och trodde arrogant att det var möjligt att överlista andra, säkra ensidiga fördelar eller att hålla sig utanför den annalkande världskatastrofen. För en sådan kortsiktighet, för att vägra att skapa ett kollektivt säkerhetssystem, var de tvungna att betala med miljontals liv och kolossala förluster.
Jag skriver om detta utan den minsta avsikt att ta på mig rollen som domare, att anklaga eller rättfärdiggöra någon, än mindre att starta en ny omgång i en internationell informationskonfrontation på det historiska området, som kan ställa stater och folk mot varandra. Jag anser att det är den akademiska vetenskapen med en bred representation av auktoritativa forskare från olika länder som bör delta i sökandet efter balanserade bedömningar av händelserna i det förgångna. Vi behöver alla sanning och objektivitet. För min del har jag alltid manat mina kollegor till en lugn, öppen och förtroendefull dialog, till en självkritisk och opartisk syn på vårt gemensamma förflutna. En sådan metod kommer att göra det möjligt att inte upprepa de misstag som gjordes då och säkerställa en fredlig och gynnsam utveckling i många år framöver.
Emellertid är många av våra partners ännu inte redo att samarbeta. Tvärtom ökar de för sina egna syften både antalet och omfattningen av sina informationsattacker mot vårt land och antar hycklande genompolitiserade deklarationer för att försöka tvinga oss att rättfärdiga oss och känna skuld. Till exempel anklagar den resolution om vikten av att bevara det historiska minnet för Europas framtid, som godkändes av EU-parlamentet den 19 september 2019, direkt Sovjetunionen för att tillsammans med Nazi-Tyskland ha utlöst andra världskriget. Naturligtvis förekommer inget omnämnande av München där.
Jag tror att sådana ”papper” – jag kan inte kalla denna resolution ett dokument – så tydligt avsedda att ställa till med skandal, medför farliga reella hot. När allt kommer omkring antogs det av ett mycket respekterat organ. Och vad visade det? Sorgligt nog en avsiktlig politik för att förstöra den efterkrigstida världsordningen, vars skapande var en ärofull och ansvarig handling av länder, var representanter idag i många fall röstade för denna falska förklaring. Och därmed utmanade de slutsatserna från Nürnbergrättegången, världssamfundets ansträngningar att efter segern 1945 skapa universella internationella institutioner. Jag erinrar i detta sammanhang om att själva den europeiska integrationsprocessen, under vilken de relevanta strukturerna inklusive EU-parlamentet skapades, endast blev möjlig tack vare historiska lärdomar och tydliga juridiska och politiska bedömningar av det förflutna. De som medvetet ifrågasätter denna konsensus förstör grunden för hela det efterkrigstida Europa.
Förutom hotet mot de grundläggande principerna för världsordningen har det här också en moralisk och etisk sida. Att vanhelga och håna minnen av historien är skändligt. Sådana skändligheter kan vara avsiktliga, hycklande, helt medvetna, som när alla deltagare i anti-Hitler-koalitionen, utom Sovjetunionen, räknas upp i uttalanden om 75-årsjubiléet av andra världskrigets slut. Skändligheter kan också vara fega som när man river minnesmärken som uppförts för att hedra kämparna mot nazismen och rättfärdigar skamliga handlingar med falska slagord om kamp mot en oönskad ideologi och en påstådd ockupation. Skändligheter kan också vara blodiga när de som motsätter sig nynazister och arvtagarna till Bandera dödas och innebränns. Jag upprepar, skändligheter yttrar sig på olika sätt, men de upphör därför aldrig att vara vämjeliga.
Att glömma historiens lärdomar är ofrånkomligen något som kräver ett högt pris. Vi kommer att beslutsamt försvara sanningen, på grundval av dokumenterade historiska fakta, och fortsätta att ärligt och utan förutfattade meningar tala om händelserna under andra världskriget. Till detta syftar också ett storskaligt projekt för att i Ryssland skapa den största samlingen av arkivdokument, film- och fotomaterial om andra världskrigets och förkrigstidens historia.
Detta arbete pågår redan. Under arbetet med den här artikeln har jag använt många nya, nyligen påträffade, tidigare hemliga dokument. I det avseendet kan jag ansvarsfullt försäkra att det inte finns några arkivdokument som skulle bekräfta versionen att Sovjetunionen hade för avsikt att starta ett preventivkrig mot Tyskland. Ja, den sovjetiska militärledningen höll fast vid doktrinen att Röda armén i händelse av aggression snabbt skulle slå tillbaka fienden, gå på offensiven och föra in kriget på fiendens territorium. Sådana strategiska planer innebar dock inte alls någon avsikt att angripa Tyskland först.
Naturligtvis har historiker idag till sitt förfogande dokument om den militära planeringen, direktiv från de sovjetiska och tyska staberna. Och slutligen vet vi hur händelser utvecklades i verkligheten. Mot bakgrund av all denna kunskap resonerar många om åtgärder, misstag och felbedömningar från landets militärpolitiska ledning. I det sammanhanget vill jag säga en sak: tillsammans med en enorm ström av desinformation av olika slag fick sovjetledarna också verklig information om förberedelserna för den nazistiska aggressionen. Under månaderna före anfallet vidtog de mått och steg som syftade till att öka landets stridsberedskap, inklusive hemliga inkallelser av en del militär, omflyttning av förband och reserver från de inre militära distrikten till de västra gränserna.
Kriget var inte plötsligt, man väntade det och förberedde sig för det. Men det nazistiska anfallet var oöverträffat i den militära förstörelsekraftens historia. Den 22 juni 1941 mötte Sovjetunionen den mäktigaste, fullt mobiliserade och bäst utbildade armén i världen, för vilken nästan hela Europas industriella, ekonomiska, militära potential arbetade. I denna dödsbringande invasion deltog inte bara Wehrmacht, utan också tyska satelliter och militära kontingenter från många andra stater på den europeiska kontinenten.
De allvarliga militära nederlagen 1941 förde landet till katastrofens brant. Att återställa stridsförmågan och återta kontrollen krävde extraordinära metoder, allmän mobilisering och en anspänning av alla statens och folkets krafter. Sommaren 1941 inleddes under fiendens eld en evakuering av miljontals medborgare, hundratals fabriker och industrier österut. På kort tid organiserades i de inre regionerna produktionen av vapen och ammunition, som började levereras till fronten under den första krigsvintern, och 1943 översteg den sovjetiska militära produktionen den i Tyskland och dess allierade stater. Under ett och ett halvt år åstadkom sovjetfolket det som verkat omöjligt, både vid fronten och bakom denna. Det är fortfarande svårt att begripa, förstå och föreställa sig vilka otroliga ansträngningar, vilket mod och vilken hängivenhet dessa extrema prestationer krävde.
Mot nazisternas mäktiga, till tänderna beväpnade och kallblodiga krigsmaskin reste sig en gigantisk kraft, ett sovjetsamhälle förenat av en önskan att försvara sitt hemland och hämnas på fienden, som hade krossat och förtrampat människornas fredliga liv, deras planer och förhoppningar.
Under detta fruktansvärda, blodiga krig greps naturligtvis en del människor av rädsla, förvirring och förtvivlan. Några blev förrädare och desertörer. Här gjorde sig också påmind den grymma splittring som hade orsakats av revolutionen och inbördeskriget, nihilismen, den hånfulla inställningen till landets historia och traditioner liksom den tro som bolsjevikerna försökt inplantera, särskilt under de första åren efter sitt maktövertagande. Men den allmänna stämningen bland sovjetmedborgarna liksom bland våra landsmän som hamnat utomlands var en annan, att värna och rädda hemlandet. Det var en verklig, oemotståndlig impuls. Människor sökte stöd i sant patriotiska värderingar.
Nazistiska ”strateger” var övertygade om att de lätt skulle kunna trampa ned en väldig multinationell stat. De räknade med att det plötsliga kriget, dess hänsynslöshet och de outhärdliga svårigheterna oundvikligen skulle skärpa relationerna mellan folkgrupperna och att man skulle kunna stycka upp landet i delar. Hitler förklarade öppet: ”Vår politik gentemot folken som lever på Rysslands stora vidder bör vara att uppmuntra varje form av oenighet och splittring.”
Men från de allra första dagarna stod det klart att denna naziplan hade misslyckats. Fästningen i Brest försvarades till sista blodsdroppen av soldater från mer än trettio nationaliteter. Under hela kriget, i stora avgörande slag, i försvaret av varje brohuvud och varje meter av fosterjord, ser vi exempel på sådan enhet.
Volgaregionen och Ural, Sibirien och Fjärran Östern, republikerna i Centralasien och Kaukasus blev hem för miljoner evakuerade. Lokalbefolkningen delade med sig av det sista de ägde och hjälpte så mycket de kunde. Folkens vänskap, deras ömsesidiga hjälp, blev en verkligt oförstörbar fästning för fienden.
Vad man än försöker bevisa idag var det Sovjetunionen och Röda armén som gjorde det viktigaste, avgörande bidraget till nazismens krossande. Det var de hjältar som kämpade till slutet, omringade av fienden utanför Bialystok och Mogiljov, Uman och Kiev, Vjazma och Charkov, eller gick till anfall utanför Moskva och Stalingrad, Sevastopol och Odessa, Kursk och Smolensk. De befriade Warszawa, Belgrad, Wien och Prag. De stormade Königsberg och Berlin.
Vi håller fast vid den äkta, inte tillrättalagda eller sminkade sanningen om kriget. Denna folkliga, mänskliga sanning – hård, bitter och nådlös – förmedlades till stor del till oss av författare och poeter som själva genomgick eld och helvete i frontlinjens prövningar. För min liksom andra generationer satte deras ärliga, djupa berättelser, romaner, genomträngande ”löjtnantsprosa” och dikter sitt avtryck i själen för alltid. De blev ett testamente om att hedra veteranerna som gjorde allt de kunde för segern, att minnas dem som blev kvar på slagfältet.
Än idag upprörs vi av de enkla och i grunden storslagna raderna i Aleksandr Tvardovskijs dikt ”Jag dödades utanför Rzjev ...”, som är tillägnad deltagarna i det blodiga, brutala slaget på den centrala delen av den sovjetisk-tyska fronten under det stora fosterländska kriget. Enbart under striderna om staden Rzjev och frontens utbuktning runt Rzjev från oktober 1941 till mars 1943 förlorade Röda armén, inklusive sårade och saknade, 1 342 888 man. Jag nämner för första gången denna hemska och tragiska, men ännu långtifrån fullständiga siffra, som räknats fram i arkiven, för att därigenom hedra minnet av de okända, namnlösa hjältarnas bragd, som man under efterkrigsåren av olika anledningar har talat oförtjänt lite om eller helt förtigit.
Låt mig citera ännu ett dokument. Det är en rapport utarbetad i februari 1945 av den internationella skadeståndskommissionen i Tyskland som leddes av Ivan Majskij. Kommissionens uppdrag var att bestämma den formel enligt vilken det besegrade Tyskland skulle ersätta segrarmakternas förluster. Kommissionen kom till följande slutsats: ”Antalet soldatdagar som Tyskland använde på sovjetfronten var minst tio gånger större än antalet på alla andra allierade fronter. Sovjetfronten drog också till sig fyra femtedelar av alla tyska stridsvagnar och cirka två tredjedelar av de tyska flygplanen.” Sammanlagt stod Sovjetunionen för cirka 75 procent av alla anti-Hitler-koalitionens militära insatser. Under krigsåren malde Röda armén ned 626 av axelmakternas divisioner, varav 508 var tyska.
Den 28 april 1942 sade Roosevelt i sitt tal till den amerikanska nationen: ”De ryska trupperna har förintat och fortsätter att förinta mer av vår gemensamma fiendes manskap, flygplan, stridsvagnar och kanoner än alla andra allierade nationer tillsammans.” Churchill skrev i ett meddelande till Stalin den 27 september 1944 att det var ”just den ryska armén som slet tarmarna ur den tyska krigsmaskinen...”.
Den bedömningen fick resonans över hela världen, ty i dessa ord fanns den stora sanning som ingen betvivlade då. Nära 27 miljoner sovjetiska medborgare dog vid fronterna, i tysk fångenskap, av svält och bombningar, i getton och i de nazistiska dödslägrens ugnar. Sovjetunionen förlorade en av sju av sina medborgare, Storbritannien en av 127 och USA en av 320. Tyvärr är denna siffra på Sovjetunionens exceptionella och oåterkalleliga förluster inte slutgiltig. Det är nödvändigt att fortsätta det noggranna arbetet med att fastställa namn och öden för alla döda: kämpar från Röda armén, partisaner, underjordiska kämpar, krigsfångar och fångar i koncentrationsläger liksom fredliga medborgare som förintades av straffbataljoner. Det är vår plikt. Och här spelar deltagarna i rörelsen för efterforskningar, militär-patriotiska och frivilligföreningar en viktig roll, liksom exempelvis projektet ”Folkets minne” som håller på att skapa en databas på grundval av arkivdokument. Och naturligtvis behövs ett nära internationellt samarbete för att lösa en sådan allmän humanitär uppgift.
Ansträngningarna från alla länder och folk som kämpade med en gemensam fiende ledde till segern. Den brittiska armén försvarade sitt hemland från invasion, kämpade mot nazisterna och deras satelliter i Medelhavet och i Nordafrika. Amerikanska och brittiska trupper befriade Italien och öppnade en andra front. USA levererade kraftfulla, förkrossande slag mot aggressorn i Stilla havet. Vi minns det kinesiska folkets kolossala offer och dess enorma roll i krossandet av de japanska militaristerna. Och vi glömmer inte det kämpande Frankrike vars medlemmar inte erkände den skamliga kapitulationen utan fortsatte kampen mot nazisterna.
Vi kommer alltid att vara tacksamma för den hjälp som de allierade gav, när de försåg Röda armén med ammunition, råvaror, mat och utrustning. Den hjälpen var betydande och motsvarade cirka sju procent av Sovjetunionens totala militära produktion.
Kärnan i anti-Hitler-koalitionen började ta form omedelbart efter anfallet mot Sovjetunionen, när Förenta staterna och Storbritannien gav den sitt ovillkorliga stöd till kampen mot Nazi-Tyskland. Under Teherankonferensen 1943 bildade Stalin, Roosevelt och Churchill en koalition av stormakter som enades om hur dess diplomati skulle utvecklas och om en gemensam strategi i kampen mot det gemensamma dödliga hotet. Ledarna för de stora tre hade en klar förståelse för att en förening av SSSR:s, USA:s och Storbritanniens industriella, råvaru- och militära potentialer skulle resultera i en obestridlig överlägsenhet över fienden.
Sovjetunionen uppfyllde helt sina skyldigheter gentemot sina förbundna och utsträckte alltid en hjälpande hand. Således stödde Röda armén med den storskaliga operationen ”Bagration” i Vitryssland landstigningen av brittiska och amerikanska trupper i Normandie. Genom att korsa Oder i januari 1945 gjorde våra soldater slut på Wehrmachts sista kraftfulla offensiv på västfronten, i Ardennerna. Och tre månader efter segern över Tyskland förklarade Sovjetunionen, i full överensstämmelse med Jaltaavtalen, krig mot Japan och besegrade den miljonstarka Kwantungarmén.
Redan i juli 1941 uttalade den sovjetiska ledningen att syftet med kriget mot de fascistiska förtryckarna inte bara var att eliminera hotet mot vårt land, utan också att hjälpa alla Europas folk som led under den tyska fascismens ok. I mitten av 1944 hade fienden trängts ut från praktiskt taget hela sovjetiska territoriet. Men det var nödvändigt att slå honom slutgiltigt i hans kula. Röda armén inledde en befrielsemission i Europa och räddade hela nationer från förintelse och slaveri och hela folk från Holocausts fasor. De räddades till priset av hundratusentals sovjetiska soldaters liv.
Det är också viktigt att inte glömma det enorma materiella bistånd som Sovjetunionen beviljade de befriade länderna för att upphäva hotande hungersnöd och återuppbygga ekonomin och infrastrukturen. Sovjetunionen gjorde detta vid en tidpunkt då aska sträckte sig hundratals mil från Brest till Moskva och Volga. I maj 1945 bad till exempel den österrikiska regeringen Sovjetunionen om hjälp med mat, eftersom den inte visste hur den skulle föda sin befolkning under de följande sju veckorna, tills en ny skörd bärgats. Den sovjetiska ledningens samtycke till att skicka mat karakteriserade den provisoriska österrikiska regeringens statskansler Karl Renner som en ”en räddningsaktion ...” österrikarna aldrig kommer att glömma.
De allierade skapade tillsammans den internationella militärdomstolen för att straffa nazistiska politiska och militära förbrytare. I dess beslut gavs tydliga juridiska definitioner av sådana brott mot mänskligheten som folkmord, etnisk och religiös rensning, antisemitism och xenofobi. Nürnbergdomstolen fördömde direkt och otvetydigt nazistiska medhjälpare, kollaboratörer av olika kulör.
Detta skamliga fenomen förekom i alla europeiska länder. Sådana figurer som Petain, Quisling, Vlasov, Bandera och deras hantlangare och anhängare var, även när de klädde ut sig till kämpar för nationellt oberoende eller frihet från kommunism, förrädare och bödlar. I omänsklighet överträffade de ofta sina herrar. I sina ansträngningar att visa sig lydiga ingick de i särskilda strafförband och utförde gärna de mest barbariska uppdragen. Masskjutningarna i Babij Jar blodbadet i Volynien, nedbränningen av byn Chatyn och förintelseaktioner mot judarna i Litauen och Lettland var några av deras blodsdåd.
Idag är vår ståndpunkt oförändrad: brottsliga handlingar av nazisternas medhjälpare är inget som kan rättfärdigas och inget som kan preskriberas. Därför är det förbryllande när de i några länder plötsligt likställs med veteraner från andra världskriget. Jag anser att det är otillåtet att likställa befriare och ockupanter. Och heroiseringen av nazistiska medbrottslingar kan bara ses som ett svek mot minnet av våra fäder och farfäder och ett förräderi mot de ideal som förenade folken i kampen mot nazismen.
Ledarna för Sovjetunionen, USA och Storbritannien stod utan överdrift inför en historisk uppgift. Stalin, Roosevelt, Churchill representerade länder med olika ideologier, statsskick, intressen och kulturer, men de visade stor politisk vilja och satte sig över motsättningar och fördomar för att kunna sätta världens verkliga intressen i främsta rummet. Följden var att de kunde komma överens och nå fram till beslut som var hela mänskligheten till gagn.
Segrarmakterna efterlämnade ett system som har blivit kvintessensen av flera seklers intellektuella och politiska strävanden. En rad konferenser, i Teheran, Jalta, San Francisco och Potsdam, lade grunden till att världen trots de skarpaste motsättningar har levt utan något världskrig i 75 år nu.
Den historiska revisionism vars yttringar vi nu kan iaktta i väst, särskilt beträffande andra världskriget och dess resultat, är farlig eftersom den grovt och cyniskt förvränger innebörden av de principer för fredlig utveckling som fastställdes 1945 av Jalta- och San Francisco-konferenserna. Det viktigaste historiska resultatet av Jalta och andra beslut från den tiden var överenskommelsen om att skapa en mekanism för de ledande makterna att lösa de meningsskiljaktigheter som kunde uppstå mellan dem inom diplomatins ramar.
1900-talet medförde totala och omfattande världskonflikter, och 1945 kom även kärnvapen in i bilden, vapen som kunde fysiskt förstöra jorden. Med andra ord har det blivit extremt farlig att lösa konflikter med våld. Och det förstod andra världskrigets segrare. De förstod detta och var varse sitt eget ansvar för mänskligheten.
1945 beaktade man de sorgliga erfarenheterna från Nationernas förbund. FN:s säkerhetsråds struktur utformades på ett sådant sätt att fredsgarantierna skulle bli så konkreta och effektiva som möjligt. Så tillkom institutet med permanenta medlemmar av säkerhetsrådet och en vetorätt som deras privilegium och ansvar.
Vad är vetorätten i FN:s säkerhetsråd? I klartext är den det enda rimliga alternativet till en direkt konflikt mellan de största länderna. Det är en förklaring av en av de fem makterna om att ett viss beslut är oacceptabelt och strider mot dess intressen och uppfattning om det rätta synsättet. De andra länderna accepterar, även om de inte instämmer, en sådan ståndpunkt och låter bli att försöka realisera sina ensidiga ambitioner. Det innebär att de på ett eller annat sätt måste söka kompromisser.
En ny global konfrontation började nästan omedelbart efter andra världskriget och var ibland mycket hård. Det faktum att det kalla kriget inte utvecklades till ett tredje världskrig bekräftade på ett övertygande sätt effektiviteten i de avtal som ingicks av de tre stora. De uppföranderegler man hade enats om under FN:s bildande gjorde det möjligt att minimera de framtida riskerna och hålla konfrontationen under kontroll.
Naturligtvis ser vi att FN-systemet arbetar under en viss spänning och inte så effektivt som det kunde. Men FN fortsätter att fylla sin grundläggande funktion. FN:s säkerhetsråds principer är en unik mekanism för att förebygga ett stort krig eller en global konflikt.
De samtal som har hörts ganska ofta under de senaste åren om att avskaffa vetorätten och att förvägra säkerhetsrådets permanenta medlemmar särskilda möjligheter är i själva verket ansvarslösa. Ty om något sådant kommer att hända skulle FN i grund och botten förvandlas till Nationernas förbund – en församling för tomma samtal, berövad alla verktyg för att påverka världsprocesser; hur det slutade är välkänt. Det var just för att inte upprepa föregångarnas misstag som segrarmakterna efter andra världskriget närmade sig bildandet av ett nytt system för världsordningen med största allvar.
Inrättandet av ett modernt system för internationella förbindelser är ett av andra världskriget viktigaste resultat. Inte ens de mest oförsonliga geopolitiska, ideologiska och ekonomiska motsättningar hindrar att finna former för fredlig samexistens och samverkan, om det finns en önskan och en vilja att åstadkomma det. Idag upplever världen inte de lugnaste tider. Allt förändras: från den globala balansen mellan olika krafter och inflytanden till samhällenas, staternas och hela kontinenters sociala, ekonomiska och tekniska grundvalar. Under tidigare epoker har skiften av denna omfattning nästan aldrig ägt rum utan stora militära konflikter, utan en våldsam kamp för att formera en ny global hierarki. Tack vare klokheten och framsyntheten hos de allierade makternas politiska ledare var det möjligt att skapa ett system som höll tillbaka extrema yttringar av den objektiva konkurrens som världsutvecklingen historiskt är förenad med.
Vår plikt gentemot alla som tar på sig politiskt ansvar, särskilt företrädare för segrarmakterna från andra världskriget, är att garantera att detta system bevaras och förbättras. I dag, liksom 1945, är det viktigt att visa politisk vilja och gemensamt diskutera framtiden. Våra kollegor – herrar Xi Jinping, Macron, Trump och Johnson – stöder det ryska initiativet att hålla ett möte med ledarna för de fem kärnvapenstater som är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet. Vi tackar dem för detta och vi hoppas att ett sådant personligt möte kan äga rum så snart som möjligt.
Vilken dagordning tänker vi oss för det förestående toppmötet? Först och främst är det enligt vår åsikt viktigt att diskutera steg för att utveckla kollektiva principer i internationella frågor, att tala uppriktigt om fredsbevarande, stärkande av global och regional säkerhet, strategisk vapenkontroll, gemensamma insatser för att motverka terrorism, extremism och andra brådskande utmaningar och hot.
Ett särskilt ämne på dagordningen är situationen i den globala ekonomin, främst att övervinna den ekonomiska kris som orsakats av coronaviruspandemin. Våra länder vidtar åtgärder utan motstycke för att skydda människors hälsa och liv och stödja medborgare som har hamnat i svåra situationer. Men hur allvarliga konsekvenserna av pandemin kommer att bli, hur snabbt den globala ekonomin kommer att ta sig ut ur lågkonjunkturen, beror på vår förmåga att arbeta tillsammans och samordnat, som riktiga partner. Dessutom är det oacceptabelt att göra ekonomin till ett instrument för påtryckningar och konfrontation. Ett annat ämne som måste tas upp är miljöskydd och kampen mot klimatförändringar liksom säkerheten i den globala informationssfären.
Den dagordningen för det kommande toppmötet för ”de fem” som föreslagits av Ryssland är extremt viktig och relevant både för våra länder och för hela världen. Och på alla punkter har vi specifika idéer och initiativ.
Det råder ingen tvekan om att toppmötet mellan Ryssland, Kina, Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien kommer att spela en viktig roll för att finna gemensamma svar på moderna utmaningar och hot och visa ett gemensamt engagemang för alliansandan, de höga humanistiska ideal och värderingar för vilka våra fäder och farfäder kämpade skuldra vid skuldra.
Stödda på det gemensamma historiska minnet kan och måste vi lita på varandra. Detta kommer att tjäna som en solid grund för framgångsrika förhandlingar och samordnade åtgärder för att stärka stabiliteten och säkerheten på planeten, för alla staters välstånd och välbefinnande. Utan överdrift är detta vår gemensamma skyldighet och ansvar gentemot hela världen, gentemot dagens såväl som kommande generationer.
SLUT
PS. Svensk-ryska vänskapsföreningen har gett ut broschyren "Tre tal av Vladimir Putin". Den kan beställas för 75 kr inkl porto. Sätt in pengarna på föreningens konto 5106-5357. Den som blir medlem (200 kr årsavgift, 100 kr pensionär/arbetslös/stud) får broschyren som välkomstgåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.