Om det första NATO....

"Plumpuddingen i fara, eller statsepikuréer tar en liten supé",  1805.

Om det första NATO och de gemensamma brittiska och franska attackerna i mitten av 1800-talet, skriver Martin Sieff på Rising Tide Foundations hemsida den 11 juli 2020.

Han ger läsaren en kuslig känsla av déjà vue.

De två mäktigaste militära västerländska länderna, båda fria att projicera sin marina makt och med dominans över alla världshaven, går samman för att bestraffa och störta regimer som de anser skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna och till politiskt förtryck, allt för att slå vakt mänskliga rättigheter och främja demokrati: kan det vara något fel i detta?

Detta är faktiskt den nya uppmaningen från Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, som redan under det senaste decenniet har utövat ”nation-building” och stött upplysta regimer med strålande framgång i Ukraina, i Libyen, Syrien och Afghanistan för att främja upplysning och fred runt Indiska Oceanen och Stillahavsområdet och resten av Asien.

Men allt detta har gjorts tidigare. Och resultaten har bara blivit död, slaveri, förstörelse och undergång för hundratals miljoner helt oskyldiga människor.

Från 1840 till 1870 gick Storbritannien och Frankrike samman i en extraordinär serie överfall och militära invasioner. Dessa två länder invaderade Ryssland och orsakade nästan en miljon civila och militära dödsfall under Krimkriget 1854-1855.

Slaget om Balaklava. Britternas lätta brigad går till anfall på Krim den 25 oktober 1854. En fransk-turkisk-brittisk
koalition belägrade staden Sevastopol och försökte tränga bort de ryska trupperna från halvön.

De invaderade Kina - två gånger - och tvingade världens mest befolkade nation att acceptera obegränsad import av opium, en import som bröt sönder Kinas sociala struktur vilket i sin tur utlöste det blodigaste inbördeskriget i mänsklighetens historia - Taiping-upproret från 1850 till 1865.

De två stormakterna uppmuntrade starkt de södra delstaterna i Förenta staterna att bryta sig ut och skapa en oberoende slavägarnation – helt öppet stött av ledande liberala internationalister i London och Paris. Så utlöstes det blodiga amerikanska inbördeskriget 1861-1865.

Franskt stöd möjliggjorde också för Storbritannien att hänsynslöst krossa det första indiska nationella befrielseupproret - vilket brittiska historiker och andra västerlänningar i över 160 år har fortsatt att kalla "det indiska myteriet." Minst en miljon indier slaktades under skräckåret 1857.

Kinas öde blev än värre: en uppskattning av antalet människor som dog i Taiping-rebellernas händer stannar vid 40 miljoner; rebellerna utövade en mörk och bisarr parodi på kristendomen som bara kan jämföras med folkmordspolitiken mot icke-troende i den islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS).

Med hisnande djärvhet och hyckleri störtade fransmännen, med uppmuntran och godkännande av britterna, till och med den oberoende regeringen i Mexiko och satte in en österrikisk ärkehertig, kejsare Franz-Josefs bror, som ny "kejsare" av Mexiko, stödd av slavägarna i de konfedererade staterna i Amerika (USA:s ”sydstater”). Frankrike lamslog också Habsburgarnas Österrike, som kontrollerade Centraleuropa, genom kriget 1859. Under 30 år kunde inget stoppa britterna och fransmännen.

Mängden mänskligt lidande orsakat av dessa angreppskrig och grova inblandning i andra nationers inre angelägenheter är omöjligt att beräkna. Den brittiska och franska inblandningen i USA:s inre angelägenheter vid denna tid uppvisar faktiskt förvånande starka paralleller till Storbritanniens, Frankrikes och USA:s misslyckade försök att störta Syriens lagliga regering under det senaste decenniet.

Dessa två ingripanden visar att den "gamla" Nato från 1840 till 1870, liksom den "nya" Nato sedan slutet av kalla kriget, var och är kapabla till de grövsta militära dumheter och felberäkningar.

Istället för att framgångsrikt splittra USA och i praktiken förstöra landet, vilket var ett öppet uttalat politiskt mål för Robert Gascoigne Cecil, senare Lord Salisbury, det onda geni som styrde den brittiska utrikespolitiken under mitten av 1860-talet fram till sin pensionering 1902, ledde inblandningen till att USA fick en ledare som var fast besluten att slå vakt om sin nation och skydda dess säkerhet och integritet, lika obevekligt som den nuvarande syriska presidenten Bashar al-Assad. Hans namn var Abraham Lincoln.

Liksom Assad, som kämpat hårt för att förhindra att det syriska folket skulle utrotas av Islamiska staten, förtalades och beljögs Lincoln ständigt i den brittiska och franska pressen, och kallades slaktare och tyrann.

De brittiska och franska imperierna bär därför ett stort ansvar för att 850 000 människor dog under det amerikanska inbördeskriget. De underskattade Lincoln och misslyckades, precis som deras efterträdare under det senaste decenniet med att förstöra Syrien, genom att inte förutse de effektiva ryska diplomatiska och militära åtgärderna för att skydda den hotade staten.

Denna liberalismens "guldålder" vid mitten av 1800-talets präglades också av öppna gränser och fri handel – en politik driven och entusiastiskt upprätthållen av Storbritannien och Frankrike vare sig de följande regimerna var liberala eller s.k. konservativa.

Det hela hade också andra fruktansvärda mörka sidor. År 1906 hade "Zwi Migdal" en kartell för vit slavhandel bildats, den första verkligt internationella, transnationella och till och med globala moderna kriminella organisationen, som stödd på den nya tekniken med järnvägar, ångbåtar och telegrafkommunikation snabbt rörde sig mellan kontinenterna.

Organisationen blomstrade och lockade oskyldiga judiska flickor från skyddad bakgrund i Ryssland och det österrikiska riket till falska äktenskap med respektabla hallikar som dock levererade dem vidare till vanligtvis korta liv i skräck och misshandel i bordellerna i Buenos Aires, Argentina - där organisationen hade sin bas - och i liknande bordeller i brittisk-kontrollerade hamnar i Afrika och ända så långt bort som till Indien.

Denna prostitutionsring drevs av judiska hallikar i Buenos Aires som ostraffat kunde attackera sina trosfränder och vid slutet av Förintelsen sägs cirka 140 000 flickor ha varit förslavade. Redan på 1800-talet hade öppna gränser och frihandel uppenbara nackdelar.

Dessutom fortsatte den hänsynslösa brittiska opiumhandeln i Kina i ytterligare mer än ett sekel, främst genom hamnen i Hong Kong, anlagd av Storbritannien efter dess seger över Qing-dynastin i de s.k. Första opiumkriget.

Detta ”Första Nato” led sitt häpnadsväckande första nederlag när tsaren Alexander II skickade ryska marinfartyg till USA för att avskräcka brittiska och franska ingripanden på slavkonfederationens sida under amerikanska inbördeskriget.

Detta forntida Nato gick slutligen under när den preussiska kanslern Otto von Bismarck, diplomatiskt stödd av tsaren, besegrade det andra franska kejsardömets kejsare Napoleon den tredje 1870.

Ett förenat Tyskland, skyddat från brittisk plundring genom Zollvereins – den nya tyska tullunionen - höga tullar och sedan av Bismarcks lysande ekonomiska politik, efterträdde därmed Frankrike som den dominerande makten på den europeiska kontinenten.

Storbritannien hade förlorat Frankrike som en stark allierad och troget "svärd" för att föra krig mot andra stora nationer i världen, vilket dock inte hindrade den tredje franska republiken att på 1880-talet fortsätta att utöka sitt koloniala imperium över stora områden i Afrika söder om Sahara och i Sydostasien.

Det ”Första Natos” maniskt destruktiva era var över. Men dess lärdomar för 2000-talets mänsklighet är bara alltför tydliga: återigen utnyttjas slagord om mänskliga rättigheter och internationella ingrepp för påstått goda syften cyniskt för att projicera makt och dölja aggressioner för en alltför godtrogen publik i väst.

De nya farorna i en tid med kärnvapen och andra massförstörelsevapen är större än någonsin. Som USA:s president Harry Truman gillade att säga, det finns inget nytt under solen utom den historia som du ännu inte känner till.

https://risingtidefoundation.net/2020/07/14/the-first-nato-british-and-french-joint-aggressions-in-the-mid-19th-century/