Karadžić: Tyskland ville hämnas

Dr. Radovan Karadžić är idag 75 år. 2016 dömdes han av krigsförbrytartribunalen i Haag (ICTY) till 40 års fängelse för folkmord i Srebrenica, krigsbrott samt brott mot mänskligheten.

Karadžić håller Tyskland och USA främst ansvariga för Balkankrigen. Tyskland vill hämnas motgångar i två världskrig och USA ville krossa en konkurrent på vapenmarknaden.

Stephen Karganovic vid globalresearch.ca har följt hans öde och läst en omfattande intervju med honom som fängelsemyndigheterna mot sin praxis låtit honom göra. Här följer hans artikel från globalresearch.ca.

När Haagtribunalen, även känd som International Criminal Tribunal for the Former Fd Yugoslavia, ICTY bildades 1993 stod det i strid med FN-stadgan, och sedan dess har domstolen fungerat som en murbräcka mot internationell rätt och, lika viktigt, normala rättegångsregler  (och här ).

Att ICTY grundades på den falska förutsättningen att det var nödvändigt att snabbt hantera en omedelbar humanitär katastrof, så som situationen på Balkan beskrevs av de tre västmakter som då kontrollerade FN:s säkerhetsråd, och att man därmed kunde strunta i att det inte finns någon bestämmelse i stadgan som möjliggör inrättandet av en sådan domstol, var redan i sig ett olycksbådande rättsligt prejudikat.

Det arbetssätt domstolen kom att tillämpa, som trampat på många grundläggande principer för ett civiliserat straffrättsligt förfarande, innebar ytterligare ett attentat mot det internationella rättssystemets integritet.

Om man bortser från brösttonerna om höga humanistiska motiv, stod det snart klart för den uppmärksamme observatören att ICTY i själva verket var ett skamlöst politiskt verktyg för de stater som organiserade och finansierade denna domstol. Dess huvudsakliga politiska direktiv var att dölja den fula roll västmakterna, inklusive Tyskland, spelat i den våldsamma förstörelsen och nedbrytningen av Jugoslavien och att göra de trotsiga serberna till syndabockar för det blodbad som de utländska makterna utlöst.

ICTY fick dessutom uppgiften, egendomlig för ett påstått rättsligt organ, att utforma sina domar så att historien skrevs om, inte bara historien om den jugoslaviska konflikten på 1990-talet utan, än mer ambitiöst, att revidera hela regionens historia, ofta århundraden bakåt i tiden, för att tjäna aggressorernas aktuella geopolitiska mål och narrativ.

Liksom den sjabbiga B-film ICTY är, måste låtsasdomstolens teater också ha sina tydliga serietidningskaraktärer, "goda och onda killar". En av dessa mest kända utstuderade "skurkarna" är doktor Radovan Karadžić, bosnienserbernas ledare under kriget.

Medias trollkarlar, stärkta av ett generöst garnerat åtal och finurliga åklagarvänliga påhitt som ”Joint Criminal Enterprise”, ett samordnat kriminellt företag, anklagade dr Karadžić för varje tänkbart avskyvärt brott, folkmord och om möjligt ännu värre.

Den lågmälde Sarajevo-psykiatrikern och poeten förvandlades behändigt till en superskurk, perfekt för Tribunalens publicitetsgalleri.

Så småningom dömdes Dr. Karadžić till fyrtio års fängelse. Efter överklagande skärptes illvilligt den redan stränga domen, baserad på tvivelaktiga bevis och indicier, till livstids fängelse, utan tvekan bara för att gnugga in domen, eftersom strafftiden inte gör så stor skillnad för en man på sjuttiofem år.

För övrigt var Dr Karadžić inte den enda ICTY-anklagade som efter att ha gjort misstaget att överklaga fick sina straff skärpta, en praxis som - för att uttrycka det välvilligt - är mycket otypisk för en civiliserad rättspraxis. (Albanien under Enver Hoxha hade dock denna praxis, vilket inte gör domstolen helt unik i detta avseende.)

Den ihärdige ICTY-bevakaren, vår värderade amerikanska medarbetare Andy Wilcoxson  (och här) lyckades på något mirakulöst sätt få fängelsemyndigheterna att bevilja en omfattande intervju med doktor Karadžić . Intervjun gav ett antal insiktsfulla observationer om den jugoslaviska konflikten och dess bakgrund, varav några följer här.

Med tanke på förberedelserna för den blodiga jugoslaviska uppsplittringen påpekar doktor Karadžić att ”alla relevanta regeringar och deras utrikestjänster visste i decennier i förväg att detta skulle kunna hända efter Titos död, men trots detta inledde de och hetsade fram kriget och blodbadet. Nu låtsas de vara oskyldiga och letar efter förklaringar i ledarnas personliga psykologier, som om det rört sig om en irrationell, påhittad och överdriven händelse. Det fanns inget sådant i vare sig den jugoslaviska krisen eller den i Bosnien.

För övrigt skilde sig ingen av våra motståndare i denna kris rasmässigt det minsta från oss. I själva verket är nästan hela det muslimska samfundet tidigare serber som konverterat till islam, i huvudsak mot sin vilja och under tvång under den långa turkisk-osmanska ockupationen av vårt område.

Många kroater har också varit serber men med katolsk tro, som efter den österrikisk-ungerska ockupationen efter Berlin-kongressen 1878 utropade sin kroatiska tillhörighet. (En rysk kejserlig diplomat Alexander Gilferding skrev en bok om detta på 1800-talet.)”

Doktor Karadžić understryker att "eftersom vi lever i en "post-sanningens era", där fakta inte längre är relevanta. Enkelt uttryckt skapar de internationella medierna, under regeringarnas ledning (inte tvärtom) den bild som passar deras syften, och denna process fortsätter utan motstånd. All människans tekniska utveckling (miss-)brukas till det sämre.

Så, vad "serberna gjorde" var det sista försvaret för en nationens överlevnad, inte att döda oskyldiga och anonyma människor i moskéer eller på stränderna. Se vad som hänt med serberna i Kosovo, i Kroatien, i Bosnien-Hercegovina-federationen (den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien) och vad som nu händer dem i Montenegro. Det finns nästan inga serber kvar i Kroatien, av tidigare mer än 600 000 finns nu bara cirka 100 000 kvar.

Det finns nu nästan inga serber i Kosovo eller i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien. I september 1992 fanns det inte en serbisk bosättning på det muslimska/kroatiska territoriet som var säker, de hade redan förstörts, medan inget sådant hände på Republika Srpskas territorium (den serbiska delen av Bosnien), där många muslimska eller kroatiska bosättningar, byar eller städer, förblev orörda.

Serberna har aldrig attackerat någon muslimsk eller kroatisk by såvida de inte tidigare hade attackerats från den, och om de attackerades krävde serberna att förövarna överlämnades till (de utländska, NB) säkerhetsstyrkorna. Om det blev någon mindre sammandrabbning, och kanske några civila skadades var detta av misstag, och efter en sådan strid hjälpte resten av de civila de serbiska styrkorna att samla ihop dödade och sårade terrorister. Dessa terrorister var inte en riktig armé, utan agerade som terrorister djupt inne på det serbiska territoriet. Däremot attackerade muslimerna, och i mindre grad kroaterna, varje serbisk by som de kunde nå, dödade alla, till och med boskapen och brände allt. Allt är väl dokumenterat och det kan inte råda några tvivel om saken.”

Om Karadžićs "mediebild": "När det gäller mig, Radovan Karadzic, har medierna varit ännu hårdare och bedrägligare än till och med när det gällt att demonisera serberna. Alla förhandlare hade väldigt korrekta förbindelser med mig, vissa var till och med vänliga och förstående, och alla insåg säkert att det handlade om ett inbördeskrig med många brottsliga element.

Till och med de viktigaste europeiska makterna sa samma sak. Många av medlarna och FN:s ”fredsbevarare”, inklusive generalerna Nambiar, Morillon, Rose, McKenzie och andra, hade med egna ögon sett vad som hände. Många av dem rapporterade att media spred felaktigheter och var partiska, att alla sidor begick grymheter, men att bara serberna erkände detta, medan de andra förnekade.”

Karadžić tar så upp frågan om Richard Holbrookes roll i slutskedet av Bosnienkriget:

"Mest häpnadsväckande av allt var Holbrookes förvandling: tillsammans skapade vi Daytonavtalet, i Belgrad, i närvaro av presidenterna Milošević (Serbien) och Bulatović (Montenegro), och våra medarbetare ... Vi samarbetade bra, med ömsesidig förståelse och skiljdes som vänner. I juni 1996 inledde så Mr. Holbrooke en kampanj för att jag skulle lämna min post, lovade immunitet och berättade att jag visserligen kommer att få kritik, men någon rättegång skulle det inte bli. Utlandets främsta oro var huruvida jag skulle ställa upp för en ny mandatperiod i det kommande presidentvalet. Jag höll mitt ord. Men inte han, kanske kunde han inte hålla sin del av avtalet, jag levererade i vart fall min del.

Avtalet inkluderade att jag drog mig undan från det offentliga livet och från media ... Men genom att hålla mig borta från media kunde de isolera sig från varje min reaktion, kommentar eller förnekande, och kunde därmed fortsätta att förtala mig utan risk. Slutligen kallade Holbrooke mig en "europeisk Bin Laden" och sa att han beklagade att det inte fanns något dödsstraff. Samtidigt fick jag veta att några av hans vänner, skumma typer, försökte få mig dödad med hjälp av Nato.”

Och här en mycket lärorik inblick i hur lätt små länders ledare med underlägsenhetskomplex går i fällan och felbedömer västerländska kollegor utifrån deras skryt om sin stora integritet istället för att förlita sig på sin egen praktiska erfarenhet och sitt sunda förnuft:

”När vi slöt detta avtal om att jag skulle avgå, sa president Milošević till mig att det skulle vara olämpligt och oartigt att tvivla på löftena från en sådan stormakts representant genom att kräva honom på ett undertecknat avtal på papper om vad man enats om. 'Om de inte gick att lita på', sa president Milosevic till mig, ´då skulle de inte längre vara någon stormakt´. Kom Milošević ihåg detta samtal när han fördes till Haag? Man undrar."

Vad gäller påståendet att Karadžić haft en folkmordsmässig fiendskap mot muslimer och kroater:

”Den stora majoriteten av [mina affärspartners] har varit muslimer, en var kroat, ingen var serb. Min praktikant var kroat, min optiker, min tandläkare, båda mina advokater, min skräddare, skomakare, frisör, barberare och alla andra leverantörer var muslimer. (Jag har publicerat denna information, med deras initialer, och ingen har förnekat den!) Även under kriget hade jag etniska muslimer och kroater som nära medarbetare, många av dem tjänstgjorde i vår armé, där det till och med fanns en helt muslimsk enhet (´Mesa Selimovic´-brigaden).”

Om de stora förskjutningar som är på gång i världen:

”Nationer som känner sig hotade av Nato och dess medlemsländer söker nu nya allianser, nya 'mentorer' som är mindre farliga och mer användbara och pålitliga. Jag sa redan i vissa intervjuer att det i många kulturer finns två kvinnliga huvudkaraktärer: en mamma och en styvmor, en snäll tant eller älva och en ond häxa. Omedelbart efter andra världskriget uppfattade vi på Balkan USA som en snäll tant, medan nu många små länder ser Kina och Ryssland som goda tanter, och USA som en elak häxa. Att skrämma hela världen är ingen fruktbar strategi och taktik, misslyckandet kommer mycket snart stå klart.”

Varför valdes just serberna ut som lämpliga ”skurkar” och straffexempel?

”För det första på grund av deras etniska och kulturella närhet till Ryssland ansågs de i väst oanvändbara för att få med i någon kamp mot Ryssland. Dessutom sågs president Milošević av väst som den sista kommunistdiktatorn, vilket han egentligen inte var. Han var en vänsterpolitiker och han var auktoritär, men han ansågs stå mycket nära Amerika. Han var övertygad om att Clinton skulle bli en stor president och att ingenting skulle kunna förstöra de traditionellt goda förbindelserna mellan våra två nationer. Och dessutom ... Balkan har alltid varit högintressant för makter som velat hålla Ryssland borta från de "varma haven" och förneka ryssarna fri tillgång till Mellanösterns resurser. "

Vilka intressen dominerade i beslutet att attackera Jugoslavien 1999?

”Tyskland ville hämnas för de två världskrigen och föra tillbaka regionen till ”status quo ante ”, hur det varit förut; vissa kretsar i USA hade intresse av att förstöra den jugoslaviska vapenindustrin eftersom Jugoslavien hade 7-10 % av världsmarknaden, särskilt i tredje världen och bland de alliansfria länderna; andra ville inte missa denna affär eller kunde inte motstå pressen från de nämnda stormakterna."

Tjänstemän på mellannivå i dessa länder, våra allierade i alla 1900-talets krig, struntade i serbernas långvariga vänskap och hängivenhet till de anglo-saxiska nationerna (Storbritannien och USA) och Frankrike, och krossade Serbien till flisor, Detta kan förlåtas, men aldrig glömmas. Någonsin. Och det hela är egentligen en enorm förlust för dem själva, mycket större än någon fördel. Därför var detta inte i deras nationella intresse utan tjänade bara en del små grupper och lobbyintressen i dessa länder ... Jag kan fortfarande inte förstå varför USA och andra västerländska makter inte stödde några av de sekulära muslimska partierna istället för det fundamentalistiska SDA (Partiet för demokratisk aktion, lett av bl.a. Alija Izetbegović, NB).”

Men det fanns väl ändå även en del personliga finansiella motiv?

"Några av de höga tjänstemännen som spelade en skamlig roll i kriget gick vidare med att etablera sina privata företag i Bosnien och deltog i privatiseringen av resurser och tillgångar. De kände ju väl  konflikten i Bosnien, visste precis vem som gjorde vad, men de gjorde något oerhört genom att förfalska fakta och påverka medierna, dolde bevis som gick dem emot, utövade press på domstolar ...

Mr. Holbrooke själv erkände att den största fördelen med åtalet mot mig var att det förhindrade mig från att åka till Dayton. Därmed kunde de ändra det avtal som våra respektive delegationer tidigare hade enats om.”

Hur känns det att uppfattas som en "krigsförbrytare"?

"Vad jag tänker om att betecknas som krigsförbrytare? Som när Izetbegović, en vän till Al-Husseini (Amin al-Husseini, död 1974, var en ökänd nazikollaboratör i Bosnien, NB)  och Hitler, kallar sina serbiska kollegor i presidentskapet ´nazister´? Jag är inte förvånad över vad arkitekterna bakom denna kris säger om mig, för det är ju typiskt för allt de gjort. 

Dock är det svårt att begripa hur så många seriösa, intelligenta och bildade människor kan vara så lata och tröga att de sväljer medias presentation av en samtida händelse. När jag läser några av dem får jag ibland för mig att de kan vara drogade, de skriver om den bosniska krisen som om de hade varit där hela tiden, medan majoriteten av dem faktiskt aldrig har varit där.”

Slutligen vänder Karadžić sig till intervjuaren Andy Wilcoxson:

”Vi kan se hur ovanligt det är med vaksamma, nyfikna och ansvarsfulla personer som du, som inte tar medias sanning för given.

Stephen Karganovic

23 augusti 2020

Läs fler av Karganovics artiklar här: https://www.globalresearch.ca/author/stephen-karganovic