Anders Åslund skriver recept för Belarus

Den vitryska lastbilen MAZ med "EU-kabin". Uppe till  höger professor Anders Åslund.

Professor Anders Åslund, känd liberal ekonom och tidigare rådgivare åt Boris Jeltsin i Ryssland och Petro Porosjenko i Ukraina har nu presenterat sitt recept för Belarus.

Trots att de statsägda företagen klarat sig väl förordar Åslund allmän privatisering men inser samtidigt att det vore förknippat med stora problem.

Sovjetunionens upplösning innebar enorma humanitära förluster för landets ryska del, mellan 1992 och 2008 minskade Rysslands befolkning med närmare sex miljoner människor. Jeltsins hänsynslösa reformer följdes av sjukvårdens sammanbrott, de gamla folksjukdomarna blossade åter upp, arbetslöshet och social misär åtföljdes av alkoholism, självmord och kriminalitet. Som arkitekter för katastrofen inkallade Jeltsin nyliberala ekonomiska rådgivare från väst, bland dem den svenske tidigare ekonomiprofessorn och fanatiske nyliberalen Anders Åslund. Åslund är idag seniorledamot i Atlantic Council, en tankesmedja i Washington finansierad av bl a den brittiska regeringen, västliga oligarker och reaktionära arabregeringar.

Den 15 augusti 2020 skriver han i artikeln Belarus and the Dividends of Democracy (ungefär ”Vitryssland och demokratins lönsamhet”) att Vitryssland är beroende av enorma statliga företag i sovjetstil. Och han erkänner att de faktiskt fungerar och tillverkar produkter som landet kan sälja som till exempel MAZ-lastbilen (bilden). Men ändå måste Vitrysslands ekonomi i grunden ändras och hans gamla katastrofala recept för Ryssland och Ukraina följas:

”Efter Lukasjenko måste dessa företag privatiseras”.

Samtidigt inser han att opinionen inte längre köper hans koncept obesett, allt fler har sett de ödesdigra följderna av de tidigare privatiseringarna. Åslund frågar sig nu hur en privatisering ska kunna ske ”utan att låta företagen tas över av oligarker?”

Oavsett vad som händer i Vitryssland kommer Aleksandr Lukasjenko troligen att avgå inom en inte så lång tid, menar Åslund.

”Utan honom kommer denna föråldrade ekonomi av sovjetisk typ att förvandlas. Tre fjärdedelar av ekonomin tillhör den offentliga sektorn. Privatisering kommer att vara det viktigaste och svåraste ekonomiska och politiska problemet.”

Märkligt nog enligt professorn ”blir varje besökare i Vitryssland förvånad: detta är inte bara den sista sovjetiska ekonomin, och den fungerar faktiskt. Inom Sovjetunionen framstod Vitryssland alltid som en av de bäst fungerande och minst korrupta republikerna, och det stämmer faktiskt. Denna starkt industrialiserade ekonomi domineras av två grupper stora statliga företag, främst inom tung industri …, och de tillverkar de bästa sovjetiska produkter du någonsin sett.”

”Vitryssland kommer att behöva ett program från Internationella valutafonden, men landets makroekonomiska problem är ganska små. Inflationen är under kontroll och ligger på cirka 5 %. Det officiella budgetunderskottet är litet och den totala offentliga skulden uppgår bara till 35 % av BNP. En femtedel av konsumentpriserna är fortfarande reglerade och det kommer därför att uppstå ett visst inflationstryck när prisregleringarna upphör, men Vitryssland har en stark centralbank och ett starkt finansdepartement. Allmänt sett är statsförvaltningen i god form, förmodligen den bästa i före detta Sovjetunionen.”

En läsare kan inte låta bli att tänka: vilket fantastiskt betyg åt 26 år av Lukasjenko-styre!

Åslund konstaterar emellertid att den vitryska ekonomin ”stagnerat sedan 2012 och att denna kraftigt reglerade ekonomi av sovjettyp knappast kan växa mycket mer.” Som om stagnationen skulle vara något speciellt för Vitryssland och särskilt skulle bero på att landet inte privatiserat!

Det är enligt professorn nödvändigt att privatisera de stora statliga företagen, så att de blir ”effektiva och konkurrenskraftiga”. Men hur skall detta skall kunna göras?

”När kommunismen kollapsade var privatiseringen mycket populär eftersom alla ville ha sin del av den offentliga rikedomen. Efter att privatiseringen hade ägt rum anklagades nästan alla privatiseringsministrar för förskingring eller värre. Folk gillar vanligtvis små privata företag, men privat ägande av stora företag accepteras knappt. Om de stora företagen skulle säljas tidigt på öppna auktioner, skulle de köpas upp av rika skurkar, den gamla eliten eller utlänningar för en spottstyver. Och om de togs över av sina gamla statliga företagsledare skulle de tendera att kollapsa. Det verkade inte finnas något sätt att få det hela rätt.”

Åslund visar hur illa det kan gå om ”de nödvändiga” privatiseringarna inte genomförs fullt ut:

”Vitryssland är omgivet av tre avskräckande exempel. I Ryssland har president Vladimir Putin återställt Kremls kontroll över de stora företagen, antingen direkt genom åternationaliseringar eller indirekt genom att se till att bara lojala oligarker äger dem. I Ukraina behåller ett begränsat antal oligarker sin kontroll över ekonomin och regeringen. Ukraina har fortfarande mer än 3 000 statliga företag och det är extremt svårt att privatisera dem eftersom varje företag kontrolleras av någon ´skuggägare´. Oligarkerna skyddar sina vinster genom att installera konstgjorda monopol på ett eller annat sätt. Ekonomin växer bara obetydligt."

Men det finns fler exempel nyliberala bakslag: ”Fram till nyligen var Polen en stor ekonomisk framgång med många små och medelstora företag, konkurrensutsatta marknader och hög ekonomisk tillväxt. Under de senaste åren har dock Polen vänt. Stora statliga företag inom bank och energi har köpt det ena framgångsrika stora privata företaget efter det andra, eftersom staten beslutat återta kontrollen. Polen har behållit alltför många stora företag, särskilt inom bank-, gruv- och energisektorerna, i statlig hand, och Polens nuvarande regering vill utnyttja dem för sina egna politiska syften.”

Åslund frågar sig då vad detta betyder i samband med Vitryssland?

”Vitryssland har inga stora privata affärsmän eller oligarker. Dess korruption är hittills förvånansvärt begränsad. Landet befinner sig i avgrunden mellan Skylla i form av för många stora statliga företag och oligarkkontrollens Charybdis.”

Trots en vaknande folkopinion och nyliberalismens många motgångar gäller det enligt professorn att lära tre stora historiska läxor:

1) Privatisering. ”Först och främst är privatisering avgörande”. Genomförs privatiseringarna inte lurar stora olyckor framöver: ”Fortsatt stark närvaro av statliga företag kommer sannolikt att leda till än större statlig kontroll över ekonomin (som i Vitryssland) eller en statlig revansch som i Ryssland och Polen”.

2) Runda opinionen. För det andra bör privatiseringen enligt Åslund främst ses som en politisk och inte som en ekonomisk process. Det gäller att komma runt allmänna opinionen och göra privatiseringarna ”politiskt tillåtna”. Professorn ser den ökända ryska privatiseringarna genom ”lån för aktier”-programmet 1995 som ekonomiskt högeffektiva. Dessa privatiseringar där insiders mot lån till Jeltsin fick aktier som sedan gjorde det möjligt för dem att på riggade auktioner ta över stora statsföretag för en billig penning.

Men som Åslund konstaterar blev operationen trots ”effektiviteten” mycket illa omtyckt bland folk ”eftersom människor inte gillade när utomstående blev mycket rika.” För att kringgå ett folkligt missnöje är ”den stora läxan för Vitryssland att se till att privatiseringen av de stora företagen blir politiskt acceptabel”.

3) Byt rättssystem. För det tredje efterlyser Åslund att Vitryssland måste bygga upp ett ”normalt rättssystem innan landet blir korrupt.” Tydligen riskerar landet bli korrupt om ”de nödvändiga privatiseringarna” inte sköts korrekt.

Så hur ska Vitryssland då privatisera? Åslund erkänner att det blir en del problem i början, styrningen kommer att vara dålig under en tid framöver”.

Åslund undrar vem som kan investera, läs ta över Vitrysslands offentligägda företag. En vanlig idé är att man bör gynna utländska direktinvesteringar (FDI), men de enda affärsmän som troligtvis skulle vara intresserade att gå in är riskvilliga ryska oligarker, som vet att jobba under svåra omständigheter. Ryska uppköp betyder enligt Åslund ett farligt politiskt beroende av Moskva. Västerländska investerare (dessa kallar han aldrig oligarker) är däremot försiktiga och riskundvikande. Många stora ryska företag finns redan i Vitryssland: Mobile TeleSystems (MTS) dominerar i mobiltelefonmarknaden, alla stora ryska banker är där - Alfa Bank, Gazprombank, Sberbank, VTB etc; enda västbank är Raiffeisens Priorbank.

Om Vitryssland skulle öppna upp för privatiseringar genom auktioner eller anbud skulle stora ryska företag snabbt ta över, så som har hänt i Armenien. ”Under Vitrysslands finanskris 2011 kretsade de ryska vargarna runt sina tilltänkta offer. Suleiman Kerimov, ägaren till det stora ryska pottaskeföretaget Uralkali … har länge försökt att ta över Belaruskali (dessa industrier producerar bl a viktiga gödningsämnen. Ö.a.). Rosneft och Lukoil har haft ögonen på de två stora oljeraffinaderierna, Naftan och Mozyr.”

Mot bakgrund av de negativa reaktionerna bland allmänheten mot de katastrofala privatiseringar Åslund & Co stödde på 1990-talet, gäller det denna gång att vara listigare; idag skulle det inte fungera att distribuera "vouchers" (kuponger som berättigar till aktier) till hela befolkningen. Men här är det inte omsorg om allmänhetens privatekonomier som ligger professorn om hjärtat utan åter är det risken att kupongerna skulle köpas upp av ”ryska affärsmän som känner till den tekniken. Även privata ryska affärsmän måste vanligtvis följa Kreml idag”.

Och nu kommer det listiga: det finns ”bara ett rimligt alternativ: Ge företagen till arbetarna … Det bästa alternativet verkar vara att ge bort de flesta företag som enskilda aktier till sina nuvarande anställda”. Låter radikalt och påminner om de arbetarägda företagen i Jugoslavien under Tito.

Vad skulle då hända härnäst enligt Åslund? Vissa människor skulle försöka köpa upp dessa aktier. De borde få göra det ... mycket spridd äganderätt fungerar ju inte bra när företagsledningen är dålig…”

Här avslöjar Åslund hur man bör lirka sig fram mot samma slutmål som lyckades i Ryssland på 1990-talet, en omfattande privatisering av de statliga företagen. För att göra det hela än aptitligare för folket ”kanske sådana affärer bör begränsas till vitryska medborgare under en tid. Många utmärkta vitryska chefer har gjort stora karriärer i ryska företag. Varför inte låta dem få någon fördel i sitt hemland?”

Professorn erkänner att privatisering och konkurrensutsättning troligen kommer att innebära att en del företag måste läggas ner, ”men det viktiga är att få produkt- och kapitalmarknaderna igång”.

Och välkänd hjälp står enligt Åslund lyckligtvis beredd: Världsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) är redan väl etablerade i Vitryssland och borde kunna hjälpa till med all nödvändig lagstiftning för privatisering och företagsledning, hoppas han.

Men först måste Lukasjenko störtas....

red

Anders Åslund har varit "senior fellow" vid Peterson Institute, USA, sedan 2006. Han är också adjungerad professor vid Georgetown University. Tidigare har han arbetat vid Brookings Institution och Kennan Institute for Advanced Russian Studies. Han har varit svensk diplomat i Kuwait, Polen, Genève och Moskva. Han är medlem av Ryska akademin för naturvetenskap och hedersprofessor vid Kirgiziska universitetet. Han är medordförande i styrelsen för Kyiv School of Economics och ordförande i det rådgivande rådet för Center for Social and Economic Research (CASE), Warszawa.