Vem destabiliserar Serbien?

Den senaste tidens anti-regeringsprotester i Belgrad och andra serbiska städer är ännu ett försök av den serbiska oppositionen att undergräva stabiliteten i landet och störta den regerande koalitionen ledd av de progressiva och socialistiska partierna och president Aleksandar Vučić.

Efter misslyckandet i parlamentsvalet försöker oppositionen att hämnas på gatorna genom våldsamma angrepp på parlamentet och andra offentliga institutioner.

Oppositionens svåra nederlag vid parlamentsvalet den 21 juni visade landets befolknings verkliga inställning till den egendomliga blandningen av nationalister och pro-västliga liberala demokrater som i valet förenades mot presidenten. Trots uppmaningar från oppositionen att bojkotta omröstningen blev valdeltagandet i det senaste valet 48,93 % inte dramatiskt lägre än vid 2016 års val då 56,07 % gick till valurnorna.

Det serbiska progressiva partiet slog rekord med 60,65 procent av rösterna och ökar därmed sin närvaro i nationalförsamlingen från 131 till 188 platser. Partiets permanenta partner i den regerande koalitionen, vice premiärministern och utrikesministern Ivica Dacics serbiska socialistparti vann 10,38% av rösterna. Aleksandar Sapics SPAS-block (Serbiska Patriotiska Alliansen) kom också in i parlamentet med 3,83 %. Även om det passerade den symboliska tröskeln 3 % visade sig denna barriär däremot vara oöverstiglig för det en gång så inflytelserika serbiska radikala partiet, som bara fick 2,05 %.

Efter detta misslyckande försökte oppositionen omedelbart att hämnas på gatorna genom våldsamma angrepp på parlamentet och andra offentliga institutioner, något som i sig vittnar om den låga nivån på motståndarnas och deras uppdragsgivares politiska kultur.

Man observerar att även de västerländska medierna, som varken sympatiserar med Serbien eller serberna, förklarar den progressiva segern med rent objektiva faktorer. Enligt den tyska nyhetsbyrån DPA har särskilt en av de viktigaste framgångsfaktorerna varit "Vučićs ökade popularitet under kampen mot coronaviruset".

"Demonstrationerna i Belgrad är ett försök att ta makten av dem som vill nå makten utan att delta i val" menade den serbiska inrikesministern Nebojsa Stefanovic. Enligt honom provocerades inte alls protesterna av regeringens beslut om restriktioner på grund av coronaepidemin, protesterna var förberedda redan tidigare.

Liksom gatans talkörer reducerar oppositionen och dess närstående organisationer och medier i Serbien och utomlands problemet till "inblandning från Moskva". Man bör då veta att "källan" för dessa påståenden är Serbiens Centrum för Euro-Atlantiska studier, det främsta instrumentet för västerländsk inblandning i Serbiens inre angelägenheter, en organisation som särskilt kräver att Belgrad villkorslöst erkänner Kosovos självständighet och att Serbien snarast låter sig integreras i de euro-atlantiska strukturerna. Centret påstår emellertid nu att demonstranterna var "pro-ryska aktivister", och att demonstrationerna i själva verket drogs igång samtidigt med förhandlingar mellan serbiska och Kosovo-myndigheter för störa dessa.

Förespråkarna för idén om "ryskt inblandning i de aktuella presidentprotesterna" har tydligen glömt sina egna uttalanden före valet om att Moskva stöder Aleksandar Vučić, och att denne ständigt lojalt kryper för de ryska myndigheterna och för president Putin personligen.

Genom att anklaga Ryssland försöker motståndarna till president Vučić dölja sina egna syften. Utöver att destabilisera situationen och försöka gripa makten med våld vill de sabotera de serbiska myndigheternas försök att hitta en kompromisslösning på Kosovo-problemet som serberna kan acceptera.

Ett spänt läge kring Kosovo har traditionellt använts av oppositionen för att anklaga Aleksandar Vučić för att förhindra "förbättringar beträffande Kosovo". Om landets regering lyckas träffa en överenskommelse med Pristina (möjligheterna för en överenskommelse har ökat på senare tid), skulle serbiska nationalister och extremister inte längre kunna utnyttja denna käpphäst i sin agitation.

Även om Serbien behöver ägna sig åt sitt löpande rutinmässiga arbete, blir det allt viktigare att man kan upprätta förbindelser med Kosovo under nya villkor, det vill säga på både bilateral och regional basis. Om det lyckas kommer det att ge stor socioekonomisk och konkret politisk utdelning.

Alexandre Lemoine

Ovanstående analys är hämtad från franska Reseau International.