Pengarna kommer inte att gå till i första hand de länder som är hårdast drabbade av pandemin.
I en debattartikel 8 juli i Expressen skrev Leif Pagrotsky tillsammans med journalisten Lotta Fogde och f d EU-ambassadören Lars Anell:
"I EU-kommissionens sifferrika beslutsunderlag framtonar ett helt annat djur än det som beskrivs i marknadsföringen.
Det här handlar inte om solidaritet kontra snåljåpar, utan om en omställningsfond för att rädda EMU. Den har viss stimulerande effekt, men desto fler illavarslande komplikationer.
För att bestämma vem som ska betala och vem som ska gynnas buntar man ihop medlemsländerna i tre grupper: Rika, fattiga med hög skuldsättning och fattiga med låga skulder.
Den fattiga gruppen med hög skuldsättning (Cypern, Grekland, Italien, Portugal och Spanien) ska få störst bidrag i absoluta tal.
Gruppindelningen har noll koppling till corona.
Det land som har det högsta dödstalet per capita och dessutom en mycket hög statsskuld, Belgien, får tvärtom betala till fonden.
De länder som föreslås få mest som andel av BNP, de fattiga med låga skulder, har genomgående drabbats mycket lindrigt av pandemin.
För att vara effektiv ska en konjunkturstimulans sättas in tidigt, helst redan i nedgångsfasen. Nu har återhämtningen redan börjat.
Den komplicerade process EU-förslaget innebär gör det osannolikt att någon nämnvärd stimulans kan ske förrän 2022. Som politik för återhämtning är det undermåligt.
Den så kallade återhämtningsfonden är tyvärr ett exempel på när EU fungerar som sämst."
De tre skribenterna ser krispaketet som ett sätt att reglera problem inom eurozonen, där Sverige inte ingår.
"Efter 20 år med gemensam valuta har Italien förlorat 20 procent av sin köpkraft jämfört med Tyskland.
Italiensk industri har svårt att leva i samma valutaunion som tysk och spänningarna inom valutaunionen växer. Därför behöver de en transferunion.
Kommissionens beslutsunderlag nämner inte detta.
Istället blandar man bort korten med resonemang om att den inre marknaden är hotad. Det är den inte alls.
Det går utmärkt att handla på en gemensam marknad trots stora skillnader i välståndsnivå. Så länge man inte har gemensam valuta."
Den finansiella återhämtningsfonden efter Covid-19 inkluderar totalt 500 miljarder euro som kommer att ges till medlemsländerna genom bidrag och ytterligare 250 miljarder euro via gynnsamma lån. Det kommer ovanpå EU: s nuvarande likviditetspaket på 540 miljarder euro.
Fördelningen av det planerade krispaketet är hemligstämplad men vissa siffror har slunkit ut.
En av de största mottagarna av bistånd blir Rumänien. Totalt kommer landet att få 100 miljarder euro, varav 33 miljarder i gåvor.
Polen ska få 37 miljarder euro i gåvor och 26,8 miljarder i lån. Så hoppas kommissionen att tysta den EU-kritiska och nationalkonservativa majoriteten i landet.
Grekland ska få 22,5 miljarder euro i gåvor, 9,5 miljarder i krediter och totalt inklusive andra stöd 50 miljarder. En nödvändighet för att inte denna lydekonomi ska krascha igen.
Bulgarien ska få 12,3 miljarder euro i gåvor och Kroatien 10 miljarder (varav 3/4 i gåvor). Kroatien får fyra gånger mer stöd ån det hårt covid19-drabbade Italien, avslöjade Pagrotsky igår.
Tjeckien anser sig missgynnat och får bara 8,6 miljarder euro i gåvor och 10,6 miljarder i krediter. Att landet får mindre än sina grannar beror på att arbetslösheten är lägre, vilket förstås ska bestraffas.
Kort sagt finns ett överflöd av material i denna krisplan för att EU ska inveckla sig i ett långvarigt "blame game". Till syvende och sist blir den enda verkliga förmånstagaren EU-kommissionen och genom den Tyskland, i och med att EU kapar åt sig ökad makt över ländernas statsfinanser och ekonomi.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.